Linda Skugge - Del II

(Notering: Jag har valt att länka till bilderna på Linda istället för att använda dem i min blogg. Naturligtvis av copyrightskäl och annat trams. Men de är en viktig del i själva inlägget, så beskåda dem ändå genom direktlänkarna så ni fattar vad jag pratar om. Tack! Jag vill också "varna" för att texten blev en aning lång, men det gick inte att korta ner det mer helt enkelt. Citaten fyller ju förstås en del plats, och jag har valt att ta med dem i sin helhet på sidan så att det ska bli enklare att läsa texten flytande istället för att ständigt behöva återgå till artiklarna i fråga. Naturligtvis är alla källor länkade.)

Som ni vet så ilsknade jag till rejält på Linda Skugge i förra inlägget. Detta ilskeinlägg angående en av hennes krönikor kretsade mycket kring min frågeställning hur en kvinna kan kalla sig feminist och ändå bete sig som ett slödder gentemot andra kvinnor. Sedan fick jag ett tips av en Läsare , där nya uppgifter framkom. Linda har alltså avsagt sig feminismen redan 2006, vilket jag naturligtvis inte researchat tillräckligt kring, och jag ber att få korrigera och be om ursäkt för just den felande formuleringen. Nu har jag dock läst upp mig ordentligt, och, visst, det här är då verkligen ingen hatblogg mot Linda, och det kommer heller inte att bli. Det är heller inte hat jag hyser mot den här.. motsägelsefulla ursäkt till skribent. Det är.. det är tamejfan helt jävla obeskrivligt. Döm själva:

I Den Här Artikeln (läs gärna hela, det är helt sinnessjukt) får vi alltså förklaringen till varför Linda, år 2006, "slutade kalla sig feminist". Om hon därmed "hoppat av" feminismen eller ej framgår inte. Saxat från artikeln:
"Efter att jag gjort "Fittstim" omfamnades jag av ett massivt kvinnokollektiv där jag aldrig nånsin känt mig hemma. Jag fick en massa åsikter pådyvlade. Jag blev Feminist och enbart Feminist i allas ögon. "Fittstim" stängde snarare en massa karriärdörrar för mig. En massa jobb gick förlorade, för mycket få vill anställa nån som de tror är en högljudd och konstig typ som dessutom klär sig dåligt och aldrig sminkar sig."

I den inledande texten gör Linda paralleller till "tuttbimbos" och det faktum att de för evigt är stämplade som pantade för att de vikt ut sig. Sedan hoppar hon raskt till det faktum att det är samma sak när man är feminist, och där har vi alltså en del i det hela. Vi kan alltså dra en första delslutsats: Linda slutade definiera sig som / kalla sig feminist eftersom hennes karriär gick i sank, och en viss typ av kvinnor omfamnade henne som en medsyster. Detta ville alltså inte Linda. Linda kände också att hon hade svårt att få en fast anställning eftersom arbetsgivarna automatiskt utgått ifrån att hon var osmakligt klädd och osminkad på arbetet. Budskapet är kristallklart; Linda vill göra gällande att kvinnor som inte sköter sitt utseende enligt den förespråkade normen, med välsminkat ansikte och moderiktig klädsel, har ingenting på arbetsmarknaden att göra. Vi får detta ytterligare bekräftat lite längre ned i artikeln, där Linda fortsätter:

"Det folk tror att jag gör är att färga håret svart, spar ut kroppshår, aldrig sminkar mig, går i högljudda demonstrationståg (jag har aldrig gått i ett sånt i hela mitt liv), att jag engagerar mig i ideella feministnätverk, att jag skriker och gormar och debatterar med alla människor jag träffar, att jag är gratis"

För det första så har Linda sedan tidernas begynnelse, långt innan hon blev en präktig morsa från förorten, gjort en grej av att färga håret svart och vara "alternativ". Ska vi ta en titt på Linda i begynnelsen? HÄR finns en alldeles utmärkt schablonbild av den kvinna hon uppmanar alla unga tjejer att INTE vara, för med ett sådant utseende får man ju inget jobb. Vi minns ju alla dessa världsfrånvända attacker mot samhället och dess stereotypa normer som friskade upp kvällstidningarna i begynnelsen av hennes karriär. På den absolut senaste bilden jag sett på henne, i CHIC, that is, är hennes hår lika korpsvart som synden, skriker och gormar gör hon rätt duktigt. Jag vet inte vad hon menar med det sista som refererar till att folk tror att hon är "gratis". Åsyftar hon en karriär skild från hennes så kallade skrivande, eller handlar det trots allt om att folk i grund och botten inte vill betala några större summor för att låta henne dra ner deras mediaimperium i smutsen? Vi fortsätter med finalen, det som sannerligen "väcker känslor" och "skapar debatt" (se förra inlägget):

"När jag träffar skolelever så rusar en massa utstyrda småbrudar fram och frågar, "hur ska vi tackla att vi blir kallade manshatande feministhoror" och "alla snackar skit om oss bara för att vi är feminister". De vill ha stöd i sin utsatta situation som dårpippis. Jag tycker så synd om dessa sjukt utspökade brudar. De har svartfärgat hår, gärna med slingor i starka färger, superkorta luggar, crazy frisyrer, svarta och röda kläder, punkrandiga strumpbrallor, en massa pins med kommunistslogans på, sotiga ögon och i allra värsta fall, kritvitt puder och påmålade "tårar". Man vill bara springa fram till dem med en tvättlapp och be dem tvätta bort all den där skiten. Det är inte coolt att se ut så där, ni sabbar bara för er själva. Ingen kommer ta nåt av det ni säger på allvar. Era lärare kommer att behandla er sämre, ni kommer inte få några jobb. Ni förstör för hela er kommande karriär genom att kalla er feminister. Alla utgår från att Feminister jobbar gratis för att de "brinner" så. Alla utgår från att en Feminist är en hopplös bråkstake och såna håller vi långt ifrån oss. Dessutom "vet ju alla" att Feminister är tokiga så dem tar vi inte på allvar. Är detta nåt att eftersträva, tjejer?"

Under tiden för den här artikeln hade Linda genomgått någon form av "Normis-makeover". Se Bilden Här! Med en rosa tröja, den klassiska urfärgen representerande det kvinnliga, feminina släktet och ett koppartonat hår i kombination med en, vad man säkerligen skulle benämna som en "sparsam, smakfull sminkning" har hon hastigt övergett sin Morticia-inspirerade look som vi vet verkligen inte stått särskilt mycket i vägen för en krönikörsplats på en av Sveriges största kvällsblaskor, utgivningen av 11 (!!!) böcker (fullständig samling kan ses HÄR) och ett idogt frilansande i X antal blaskor, sedan 1993. Makeovern och möjligtvis en ny livsinsikt, manifesterar ett extremt påhopp gentemot unga, vilsna flickor på jakt efter sig själva, flickor som Hon själv. Hon byggde hela sitt varumärke på det korpsvarta och det bleka, det avvikande och den "Fuck you här kommer jag, ta mig som jag är eller Fuck off"- attityd hon tjänat som mest pengar på. Flickor som läst tonårsrosade ångest/emo/tonårsboken "Saker under huden" som är en slags hämnd gentemot de släktingar och bekanta som utsatt henne för diverse oförrätter. Tjejer som läst "Det här är inte en bok" (omslag HÄR, ta en ordentlig titt) och känt igen sig i hatet, ilskan, tonårsångesten, tjejer som känt igen viljan att slå tillbaka och göra uppror, tjejer som lyssnar på ångestladdad musik och färgar håret svart. Tjejer som vill VARA som Linda. Och då klappar hon plötsligt till dem i ansiktet med öppen handflata och en bild på sig själv i blekrosa cardigan med rosett och proklamerar "Det är inte coolt att se ut så där, ni sabbar bara för er själva. Ingen kommer ta nåt av det ni säger på allvar".

Knappt tre år senare är hon tillbaka i sina gamla ideal, uppstyrd i svart gothklänning och korpsvart hår, spacklad som Ronald McDonald på julafton med enorma, röda läppar. Hon är blek som ett lakan som kontrast till allt det svarta och röda, och attackerar modekloner för att de inte är individuella nog. Det är svårt att vara kvinna och samtidigt göra Linda nöjd, det är ju en sak som är säker. Hon talar 2006 direkt till oss "tjejer" och menar alltså att vi helt enkelt ska "acceptera" att ingen vill anställa oss, inte ens som skribenter, om vi ser för utspökade ut, men det går verkligen fetbort att folk tror att vi är otrendiga, osminkade och orakade under armarna. För det går inte för sig att en kvinna av idag har rykte om sig att se vare sig sjavig eller har "kritvitt puder". Hon blickar hånflinande ut mot den kvinnliga massan och förvisar oss till sminkbordet och de kvinnliga idealen som en måttstock för vår seriositet.

Snabbt skutt till 2009: En helt ny approach, där hon går tillbaka till sitt Familjen Addams-inspirerade, svartfärgade jag , och börjar attackera tjejer för att de är alldeles för trendiga och läser Elin Klings blogg. Men det där håret, det är tamejfan ingenting annat än svart, och det var också så hon såg ut de första åren av sin så kallade karriär. Ja, fram tills dess att feminismen sabbade hennes välsminkade rykte och målade ut henne som en social reject utan en ordentlig eyeliner i badrumsskåpet, för en sån, det fattar vi ju alla kvinnor, herregud, en sån kan man helt enkelt inte vara. Och den hudton jag ser på den bilden är allt annat än tanspreyad. Det är ju för fan nästan så att hon smälter in i den vita bakgrunden. Och här, ladies and gentlemen, krackelerar bilden av vår tids absolut mest älskade och hatade skribent i fogarna och faller därefter som ett välsminkat korthus.

Personligen har jag aldrig känt något större engagemang för Skugge, i alla fall inte sedan hon fick mellannamnet "Norrman" och blev på tjocken. Hela sensationen med henne försvann när hon sällade sig till moderskapet. Hon skriver att hon blev inbjuden i någon slags kvinnogemenskap, en gemenskap där hon minsann aldrig hört hemma eller velat in i när hon blev feminist (nota bene att detta var alltså en av nackdelarna med feminismen. Gemenskapen! Denna hopplösa gemenskap! Ja, det är i sanning ett samhällsproblem att det finns kvinnor som håller ihop, eller hur Linda?) Det är ironiskt att hon säger det, för hon påminner mig på pricken om alla missunsamma radhus/gårdskärringar jag ser och hör varje dag. De där som ringer soc på en kvinna i grannskapet för att hon inte delar deras passion för skitsnack och som inte färgmatchar träningsoverallen på ungen. Nog är hon med i en kvinnogemenskap alltid, och de kallas kärringar. Det finns en hel del kärringar med snopp också, för den delen, men tyvärr är det tuttbärare som i allmänhet belastas för denna egenskap, eller skall jag säga - detta tillstånd?

Vad jag finner så jävla sorgligt är att det verkligen sitter, och har suttit en jävla massa tjejer, kvinnor och säkerligen en bunt män också, som verkligen hejat på Linda eftersom hon var avvikande, en frisk fläkt från normen med en kraftig verbal knytnäve mot samhället. Och så är allt bara en bluff. Denna f.d feministiska förebild - en levande jävla bluff. Lika levande och äkta som Ronald McDonald, hennes make-upförebild.

Jag vill, till sist, länka en artikel (med tillhörande Goth-bild! Se och Njut!) från 2007, där Linda gör gällande att hon skall sluta blogga på Expressen (vilket hon senare gjorde, och startade därefter sin alldeles egna blogg. Var skillnaden ligger vet jag inte, förmodligen var det dags för ännu en omvärdering av åsiktssamlingen, en reboot i karriärens namn, måhända?) Med anledning av allt "hat" i hennes kommentarsfält. Artikeln avslutas med följande ord, på frågan om hon vet vilka som döljer sig bakom de anonyma IP-nummer som skriver dessa elaka kommentarer:
"Nej, det är det som är så otäckt. Det är ett visst gäng som ägnar sig åt skolgårdsmobbing. De går på alla som sticker ut"

Och det är ett uttalande jag faktiskt, innerligt tror på. Jag tror verkligen att Linda i det här enskilda fallet vet vad hon talar om. Man känner sina egna löss på gången, heter det väl.
Touché Linda.
Touché.