Dubbelslag

Minns ni känslan av att vara paniskt livrädd samtidigt som magen pirrar och vibrerar? Det känns som om marken ska öppna sig under dig när som helst, du är på farlig mark, varje steg är så underbart, bitterljuvt läskigt att hjärtat slår dubbla dubbelslag, och oavsett om du utsätter dig för detta av fri vilja eller om det smög sig på dig som ett vilt djur ur den djupaste urskog så njuter du av varje sekund samtidigt som skräcken sätter in varannan minut i takt med dubbelslagen. Du går omkring med ett leende som inte går att torka bort, föda har helt plötsligt blivit något du glömmer av att stoppa i dig och varje låt, varje melodi du hör - påminner om Honom eller Henne. Kroppen lever sitt eget liv, den har ett beröringsminne som ständigt påminner dig om natten innan, då ni slingrade er samman och njutningen besökt dig i timmar, för att stanna tills ni skildes åt.

Ni vet precis vad jag pratar om nu, eller hur? Den känslan, den situationen befinner jag mig i just nu. Jag har gått och kärat ner mig. Herregud, jag glömde ju hur det var, som om det tar över varje mikroorganism i min kropp och leker brustablett med mig precis hela tiden, jag är panikslagen i kombination med de ljuvaste känslor, jag reagerar på dofter och försöker intensivt att förstå mig på honom, denna nya person som kommit in och - ja okej, ni gissar rätt; vält omkull mig totalt. Grejen är, att den här gången är det annorlunda. För det första var det ju över 2 år sedan jag var inblandad i något som kunde likna en kärleksaffär och jag har noga aktat mig. Men jag har ju faktiskt inte heller mött någon som fått hjärtat att dunka, inte på det Här sättet, inte så här, och heller inte har det gått så fort någon annan gång.

Han heter O. En helt ny initial, en helt annan typ av människa. Det är något så vackert sårbart över honom samtidigt som han har en sådan fruktansvärd koll på läget, har en busig ansvarskänsla som han förmodligen skulle neka att han hade, och ibland vet jag inte var jag har honom alls. Jag kan inte ens gissa, och han älskar det, att han kan säga precis vad fan som helst till människor och de vet inte om han driver med dem eller talar sanning. Mitt Bad Boy-komplex går igen litegrann här också, men det är som sagt different. Det är ingen våldsam vansinnesmänniska utan koll, som man kanske skulle kunna tro att jag faller för generellt. Han består av Etthundraåttionio centimeter ren jävla energi, och jag skulle förmodligen kunna döda för de där överarmarna, och innanför pannbenet ett komplext system av stora och små tankar. Och så det allra märkligaste: Han är Min. Schwopp sa det och sen satt jag där och begrep inte vad som hänt, eller vad han hade gjort, och det ska väl vara typiskt och fan i det men jag måste erkänna att jag älskar det. Efter att jag först föreslagit för honom att jag skulle rymma till Nordpolen och jag vet inte allt vad jag fick för mig i min osäkerhet. Han övertalade mig att stanna, eftersom han faktiskt tycker om mig tillbaka, vilket jag i början inte trodde ett ord på.Jag är ju lite sån, jag begriper inte hur folk kan tycka att jag är så jävla intressant. Han kommer säkerligen småflina åt att jag ägnat ett helt jävla inlägg åt honom, men jag måste ju förklara så att ni förstår.

Den här människan har upptagit mina senaste veckor på precis alla sätt och det är kanske inte på grund av honom jag inte skrivit, men ni begriper inte; jag har varit absorberad av så mycket. Min sista cellgiftsbehandling, min friskförklaring, jul och fan och hans moster och så kommer HAN, BAM! Och ställer allt på sin spets. Och den här, förstår ni, han är en rackarns initiativtagare och han UTMANAR mig hela tiden, det är enormt viktigt för mig, och det är nog tur det för ni vet ju hur jag sniglar och sejfar med känslor i all evighet. Det hade han inte tid med, tror jag, så han rörde om i grytan ordentligt, utmanade mig, fick mig förbannad, upprörd och fundersam; Vad sysslar han med? Han retar mig, han driver med mig, han gör mig förbannad, han gör mig frustrerad, han rör vid mig. Ja, ni märker ju själv.

Det har gått så enormt fort och jag begriper inte vad han ser i mig eller vad han ska med mig till, men jag njuter så länge det varar. Så länge han vill ha mig och ser på mig som han gör nu, med de djupt bruna ögonen som blänker mot mig så som de gör nu, så kör jag på. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var rädd att bli sårad och knäckt och blablabla, men seriöst, för helvete, ska jag sitta här och bygga murar kring mig resten av mitt liv bara för att jag blivit sårad tidigare? ALLA har blivit sårade av människor de älskat, jag är inte unik. Visst fan kan han såra mig, knäcka mig på mitten och göra mig illa, men jag tar risken. Jag har varit med om det tidigare och tagit mig upp från det också. Den här gången är annorlunda. Framför allt så är Han annorlunda, och jag behöver det här, jag behöver någon att utöva min dåliga karaktär på.
Och jag lever som sagt i en värld som när som helst kan rasa under mig, men å andra sidan; Jag har ju haft fucking cancer. Det är nog dags att chansa lite och släppa in någon. Speciellt när denna Någon får hjärtat att slå dubbelslag och som ger mig det där suget i magen.

Jag låg imorse med hans enormt muskulösa armar virade runt mig och betraktade hans bruna ögon, hans gyllenbruna (kontrastrika till min bleka, som salt och peppar, underbart) hy och hans fantastiska kropp som får mig att vilja slänga mig över honom och göra onämnbara, snuskiga ting bara han går förbi. Jag blir otroligt blyg med honom, har en läskigt låg självkänsla och tänker hela tiden att han bara driver/leker med mig. Jag är inte riktigt den där pladdriga Loo som alltid står i centrum och som studsar längs väggarna, men det kommer nog, jag kan bli lite sådan här när jag blir tagen med storm och det säger BAM! Som det gjort här. Det är på det där planet, att när jag träffar honom efter att vi varit ifrån varandra en dag, och han kysser mig med armarna runt mig på det där viset som bara Han gör, då får jag tamejfan blodtrycksfall av suget i maggropen. Ni måste missförstå mig rätt, jag är fullt medveten om att det är en stor risk att bara skriva det här, eftersom jag nu gör det officiellt i min blogg och blablabla, men livet är fullt av risker och jag måste få sätta ord på det här, hur jävla swiped off my fucking feet jag är av att få spendera en hel natt i samma säng med den här människan, som ägnar mig all den uppmärksamhet jag behöver och mer därtill. Och då har det ändå precis börjat! Jag har aldrig blivit så här kär, så här fort, men jag kan inte kämpa emot och hålla på och larva mig, jag vill ju inte heller! Jag vill bara spendera dagar, veckor och månader i sängen med honom och rysa under hans fingertoppar, lära känna hans punkter, undersöka var milimeter av hans hud och finna ut hur jag kan få honom att tappa andan. Jag vill bara ha, ha och ha som ett hungrigt djur, som efter dagar av hunger äntligen fäller ett byte, och jag kan verkligen inte få nog av den här människan. Jag vill skämma bort honom med kärlek och beröra honom oändligen. Det var så oändligt länge sedan jag kände så här, det här var känslan jag sökt så länge utan att finna, och nu kan allt bara rasa ihop som sagt, men minnet av ändlösa vaknätter under grafitgrått täcke kommer att lindra även det mest brustna hjärta.

Antagligen skrämmer jag bort honom med det här blogginlägget och han undrar hur jag är funtad som skriver så mycket trams, och jämför mig med en läskig groupie, men jag kan inte hålla tyst längre. Jag vill bara skrika , dansa och studsa.

Än så länge vet jag inte så mycket, förutom att det var han som tog initiativet, och berättade för mig att han ville vara mer än vänner, men att han också skulle respektera om jag inte kände likadant. Jag fick en chock, eftersom jag inte ens hade vågat tänka tanken att den killen någonsin skulle intressera sig för mig, men jag tänkte att jag nöjde mig med att bara vara vänner också, för det är ju heller inte fel, och jag riktar alltid in mig på vänskap med människor. Vi lärde känna varandra via nätet och jag bjöd över honom på min julfest. Han kom. Själv! Och när jag såg honom för första gången tänkte jag att Fan, fan, fan, jag känner ju attraktion, det kommer att komplicera vår vänskap. Tydligen fanns det mer att hämta, för en kort tid senare bytte vi status på Facebook till "har ett förhållande med" varandra. Jag vill inte leka jojo eller ligga med tonvis med män, jag vill inte "testa på" olika grabbar för att se om jag passar med dem, jag vill ju bara ha en människa i mig, på mig, runt mig och med mig, som kan stimulera, ge, ta och samexistera med mig. Det ska väl inte vara så svårt?

Om det här nu går helt åt helvete och han inser vilken otroligt störd jävel jag egentligen är, so be it. Jag skiter tamejfan i allt nu och kör på, det får bära eller brista. Om han nu gör slut med mig om en vecka kan jag lyssna på jävla Céline Dion i några veckor och vara bitter, men då har jag iallafall haft några underbara veckor, minnen till min minnesbank och ännu en erfarenhet rikare.

Han tror inte riktigt på att jag verkligen kärat ner mig i honom "av mig själv", utan att det är mitt behov av trygghet och närhet efter allt som skett som gör att jag på något sätt behöver honom Just Nu. Det stämmer inte. Jag hade inte hamnat här om inte mina känslor var äkta. Jag har begått misstaget att "testa på" relationer med människor jag egentligen inte känt så mycket med tidigare, bara för att testa om det ändå inte kunnat utvecklas till det stora, det vansinniga som kallas kärlek. Det har ju aldrig gått bra och jag har lärt mig från det. Nu mera går jag bara in till 100% och erkänner det i bloggen, om det inte är på riktigt. Vore han någon jag plockade in i livet för att få mig lite hoochie-coochie och nån slags bekräftelse skulle jag aldrig nämna honom i ett jävla dinosaurieinlägg i min blogg. Livet är för kort för att jag ska hålla på med saker som inte är På Riktigt. Jag kan ju inte säga att jag varit helt utan erbjudanden i ett och ett halvt år, jag har bara inte mött någon som det klickat till med och som jag verkligen velat ha, så som det känts med the infamous ¤, Mr.#, och J, och det är också den känslan jag letat efter men inte funnit. Precis när jag slutat leta efter den, så dyker den upp så här. Det är fucking close. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket känslor det här kan innebära i framtiden, om vi kommer varandra nära och det inte går åt skogen. Jag tänker försöka jobba (om han som sagt, inte rymmer till Nordpolen efter att han läst det här) för att det ska bli en framtid här, för kroppen och hjärtat säger ja. Som i Depeche Mode's "I am You". Läs bara den klockrena texten, det är precis så här det är just nu:

"You have bound my heart with subtle chains
So much pleasure that it feels like pain
So entwined now that we can't shake free
I am you and you are me

No escaping from the mess we're in
So much pleasure that it must be sin
I must live with this reality
I am yours eternally

There's no turning back
We're in this trap
No denying the facts
No, no, no
No excuses to give
I'm the one you're with
We've no alternative
No, no, no

Dark obsession in the name of love
This addiction that we're both part of
Leads us deeper into mystery
Keeps us craving endlessly

Strange compulsions that I can't control
Pure possession of my heart and soul
I must live with this reality"

Er Loo har gått och börjat njuta av livet igen.