måndag, februari 19

The breakup - The story

Nu har jag kommit på en sak.
För, jag har ringt Stefan varje dag. Jag har gråtit, bönat och bett om att han ska ge mig en chans, en chans att få "förtroende" för mig. Sen insåg jag en sak; denne man är ingen vidare kålsupare själv. Under en viss period av sitt liv levde även han ett dramatiskt liv. Oavsett vad så säger han att visst, vi kan ses som "vänner". Han påstår att han har känslor för mig (LÖGN) men att han kan/vill/vågar inte satsa på oss. Efter att jag ömkat mig själv som en patetisk idiot som inte klarar sig utan en karl, i ett dygn, fick det vara nog. Jag åkte hem till XXX, en person ingen av er känner, ni vet inte vad denne bor och det finns inget mer att säga om den saken för jag vill vara ifred just nu. Jag har skaffat mig en mobil med ett nummer, men de jag vill ska ha det kommer att få det. resten av er får vänta, för seriöst, det sista jag behöver efter en kris som denna är att folk ringer ner mig med shit jag inte förtjänar.

Så jag och XXX satt och åt hämtmat och såg på film. Jag somnade efter en timme. Hela gårdagen var en enda stor gråtande kris. Jag grät. Jag vrålade. Jag var i fulllständig kris hela jag.
Sen kommer det till mig denna morgon:

- Varför ska jag sitta och behöva BE någon att älska mig, för ett snedsteg (ett heroinåterfall) som jag ändå erkände, och bevisa den jag är, när denne de facto KÄNNER mig, vet vad jag har att ge och gett, och allt sånt? - Varför ska jag behöva be om kärlek överhuvudtaget när jag redan förklarat min? - Han säger att han tycker att hela diskussionen är "uttjatad" och att han är less på den, men det kanske kan ha med att göra att vi aldrig de facto NÅTT NÅGON SOM HELST SLUTSATS? -Varför blir allt plötsligt på HANS villkor? Jag trodde att det var en gemensam handling, det vi ingick, när vi för tre veckor sedan enades om att vi var pojk och flickvän? - Och varför, varför, gör jag detta misstag om o om igen?

För vi kan tydligen inte kommunicera. Jag har alltid drömt om den där mannen, som anonym påpekade faktiskt hade ifrågasatt sig själv istället för att kolla på sport. Den intellektuellt känslomässiga, som kan visa, förstå, agera och själv se behoven och luckorna? Han som kan kan sitta i timmar om nätterna med och prata om detaljerna i det små? Han som ifrågasätter, analyserar själv, och som inte skäms för att älska? Han som hellre säger "du, vi tar det här när vi är ensamma" när vi är bland folk och missförstånd uppstår? Han som säger vad han menar och menar vad han säger? Han som ifrågasatt sin egen manlighet och blivit medveten om den? Han som vet att kärlek inte bara handlar om att tala, utan också agera? Han som älskar musik och som rusar fram och tillbaka vid skivspelaren och säger saker som "du bara måste lyssna på den här basen..." Han som älskar att lära sig och som på egen hand förmodligen hajat fler programmeringsspråk på egen tass än de flesta KTH400-poängare? Han som har buset i blicken ibland och som säger "kom, nu åker vi på äventyr!" Han som inser vikten av ekonomi men som inte fixerar sig vid den?

Det är honom jag sökt efter, och aldrig funnit. Den talande,. känslomässigt inititutive känslodemokraten? Var är han egentligen? Och varför slutar jag bara inte hoppas på att mina objekt ska vara det, och istället..ta reda på det?

Jag känner faktiskt till ett par tre som skulle kunna vara sådana. En är gift, en annan är upptagen och den tredje är bög.

Det ser inte ljust ut det här.

Hur som helst: Stefan. Du ska inte ens behöva tvivla på mitt förtroende. Jag har gett dig all kärlek du tillåtit mig till under några månader. Jag har respekterat gränserna du gett eftersom du separerat kort innan. Jag har accepterat och tagit, att du bara rest dig och gått när jag behövt dig som mest. Jag har tagit att du sagt att du aldrig kan lova att det kan bli något mellan oss eftersom du fortfarande saknar din fru och familj. I get it, ok? Men grejen är, att ALLT varit på dina villkor under de här månaderna. Du har inte sett det en enda sekund. Du har inte uppskattat det. Jag har blint gått med på att träffas när DU haft tid, när DU har velat, när DU har bestämt. Jag har aldrig fått träffa en enda av dina vänner och jag presenterade dig för mina det första jag gjorde. Aldrig har jag spontant kunnat ringa och komma över. Precis så har det varit. Gränser, rädslor, panikkänslor, känslan av att inte duga. Tänk om han bara drar som alla de andra. Och till min stora förvåning så gör du det. När jag behöver dig som mest, när jag går igenom en kris i mitt liv och VERKLIGEN behöver nån som håller om och säger "Loo, du ska inte ta heroin nu" - då drar du, för du säger att du inte litar på mig.

Sorry, men det håller inte. Du sökte efter en reason. Du fick den. Jag visste att du skulle gå. Jag visste det från början. Det är lugnt. I don't want that back. Varför gråter jag? Jag gav till dig och visst, i korta sekunder när du var inne i mig och såg in i mina ögon kände jag det också. Och kalla mig krävande, men jag behöver MER.

För jag är krävande. Om jag träffar dig och du förälskar dig i mig så vill jag träffa dina vänner. Jag vill att du ska träffa mina och jag vill helst att de ska gilla varandra så vi kan bli en lycklig vänfamilj. Du ska lyssna till mina ord när jag säger att du aldrig behöver bli svartsjuk då jag aldrig skulle intendera det. Jag vill utöva mina intressen, ha mina datorer och mitt pyssel och du med, du ska aldrig försaka en vän eller ett intresse för mig eller tvärtom. Jag vill ha en öppen kommunikation där man inte skriker åt varandra. Jag vill att du ska kunna se när jag behöver få vara liten och jag vill kunna se när du behöver stöd. Jag vill ha en sexuell öppenhet oss emellan. Jag vill att vi ska kunna vidröra tabuämnen som vilka ämnen som helst. Jag vill att du litar på mig. Jag vill att du ska förstå att jag bara ger bort mitt hjärta till en person i taget och att när jag älskar, då älskar jag. Jag vill kunna vidröra dig men förstå att det inte är okej att sitta och grovhångla inför varandras vänner. Jag vill dela allt i min själs tankar med dig. Jag vill att du ska vara den arm jag vaknar på om morgonen och den jag betraktar i smyg när du sover. DET, min vän, DET, är kärlek. Och jag ska inte behöva böna och be om den. För om den inte finns där...då finns den inte där.

Du hade mitt hjärta ett tag, Stefan, men jag ber inte dig att älska mig. För om du inte kan "lita" på mig, då lärde du aldrig känna mig. Du fick aldrig veta vem jag var. Synd. Men jag ber inte mer.

För jag tänkte försöka hitta den där andra personen nu, han här ovan.
Och går det åt helvete även med honom, då konverterar jag till buddhist och viger mitt liv åt något viktigare, än att gråta över karlar som ändå inte inser vilken kärlek jag har att ge.



Bild: C.Cato

3 kommentarer:

neena sa...

Good for you fina. ord och inga visor. kärlek skall man inte behöva be om, även om jag snuddat vid det också vid tillfällen. och jag skriver under på det där med att finna DEN DÄR nu, och om jag inte gör det så hänger jag på dig när du konverterar till buddhist.

love

Mikaela sa...

å! Du är allt bra du. Vad bra att du inte gråter mer.
Hej hopp

Loo sa...

tack fina ni! SYSTERSKAP UNITE!