It scares me

Stefan säger att han inte med vilje kommer att investera några som helst djupare känslor för mig framöver. Han har en anledning; jag har ju trots allt mina små "problem". Återigen måste jag bara ifrågasätta hur alla människor kan ta så lätt på sina ord. Nyligen låg han i mina armar och berättade hur han älskade varje del av mig. Nu är det visst inte så enkelt längre.
Liselott är arg på mig. Jag försöker förstå exakt vad jag gjorde för fel från början. Mitt mobilabbonemang är däremot avstängt så ni kan inte nå mig.
Och människor, de väntar på en med sina öppna armar medan de talar, de ljuger, de förnekar. Och jag vet att jag gjort någon form av fel men jag vet inte hur jag ska lösa det.

"I was just beginning to trust you"
Stefan, jag har spelat med öppna kort men det var inte rätt av dig att försätta mig i känslomässigt läge när du ändå behövde alla de där reservationerna. Vafan. Varför?

Människor gör mig rädd. Jag har hamnat på ruta noll. Lott är arg, E kommunicerar inte. Jag vet inte vad jag ska göra för att det ska lugna sig. Har legat förkyld i en vecka. Är hemma hos C. Tack & lov får jag vara här hur mycket jag vill. Jag vet inte var jag ska ta vägen. jA, JAG ÄR LIVSTRÖTT. jA, JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT LEVA DET LIV JAG LEVER. Men jag STJÄL inte. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv men inte fan tänker jag acceptera det här.


är det mitt eget fel att jag förlorar alla omkring mig som betyder nånting? Ligger felet i min genetiska jävla kombination? ¤, Stefan, ska även lott försvinna?

jag har sökt ett jobb nu. jag ska bli tekniker igen hoppas jag.
jag vill bara röka cigaretter och lyssna på Mesh - it scares me, om och om igen.


Tack, C. För att du finns.