torsdag, februari 22

Har du någonsin...?


Har du någonsin varit förälskad?


Tänkt att det inte finns något som hindrat dig,från att hoppa från det allra högsta höghus och känt hur hjärtat övervunnit varje milimeter av din bröstkorg vid tanken på hans namn?Har du någonsin älskat, övervunnit dina rädslor och funnit ett hopp du aldrig trott att du sökt?har du gått itu av ren skräck när personen inte kunnat befinna sig i din närvaro så att du alltid är ett beskydd?


Har du någonsin fått det att vrida sig och pirra i magen bara av en tanke, ett hastigt minne?återkallar du ögonblick i ditt medvetande, små tillfällen då era blickar mötts och du bara känt hur den där förälskelsen, den där fullkomligheten, den där drömmen du trodde du befann dig i, bara existerade? Minnet av en varm blick från andra sidan rummet som bekräftar att du inte är ensam, att han är där, att han står där och älskar varje milimeter av dig och du vet att han aldrig kommer att gå? Har du trots din agnosticism legat vaken om nätterna och betraktat honom sova samtidigt som skräckens hand naglat sig fast i din bröstkorg, skräcken för att det kan vara sista natten, sista natten du får se honom sova där, intill dig och stilla bett en bön att det aldrig ska ske?


Har du känt hur varje kvadratcentimeter av din hud reagerat som av elektricitet när han vidrör dig, när ni är inne i varandra, när ni uppnår det där rena, känslan av att vara inuti varandra och bara njuta av det utan att behöva ursäkta något av det som sker? Hur solens strålar bara skiner på dig fastän det är arton minus ute och du går 3 kilometer till jobbet? Har du känt hur du vill sjunga och vråla på gator och torg, hans namn, om och om igen och bara berätta för alla i din närhet att du är det lyckligaste som finns, hur denne andre människas hela väsen bara kan vända ditt, och bara uppåt. Du skrattar dig fördärvad åt allt ni säger. Du ler för dig själv på suspekta platser. Du har länge tänkt och ändrat på vad personen "hetat" i din mobiltelefon men inget duger. Du tittar dig extra mycket i spegeln, oavbrutet, och undrar om du verkligen är vacker nog, duglig nog åt detta underverk? Har du velat ge, ge ge och bara ge av dig själv för att ingenting kan vara gott nog åt den vars hjärta du fångat? Och framför allt; har du varit så förälskad att bara en kram, en bekräftelse eller en beröring varit nog att fylla hålet kring meningen med livet?Har du gråtit av glädje, har du känt det i bröstet? I kroppen? Har du känt det? har du?

För det har jag.

2 kommentarer:

Tina sa...

ja! ironiskt nog för samma kille också. så jag förstår verkligen vad du menar ;)

Loo sa...

tina>> att du inte behöll honom! DU HADE HONOM JU!