När?

Det är så här, att du tror att du är så jävla fylld av självrannsakan.

Du tror att du har förlåtit alla misstag som begåtts mot dig. Du tror att du är så jävla införstådd med alla dina fel, och roten till dem. Du tror att du tagit itu med barndomens strukturella frånvaro, det faktum att dina föräldrar gjorde dig orätt, genom att vara där alldeles för mycket, genom att inte sporra dig, genom att inte synas till alls. Du tror att du har gjort upp med det faktum att du alltid har valt, och fortsätter välja partners som inte når fram till din emotionella intelligens nog att förstå dig, för det är så jävla mycket säkrare så, det är så jävla mycket enklare för dig att skylla ifrån dig på det faktum att din partner inte förstår dig när du för helvete gjorde det medvetna valet i samma sekund som du insåg vilken kaliber du hade att göra med, att stanna med någon som står under dig istället för att faktiskt ta det djärva steget och anta den livsutmaning och den självrannsakan som bara kan uppstå mellan två jämlikar.

Och du har ett självklart, silverfatsserverat jävla snyggt svar på precis alla frågor som ställs dig och du kan sitta där och briljera med långa psykologiska haranger kring andra människors problemområden som om du vore Freud själv, de sitter där och gråter för de ser inte det självklara, pudelns absoluta jävla kärna men du ser det - du ser det rent jävla instantly, och du talar om för dem hur de mår och hur de reagerar på omgivningen och de upphöjer dig och tycker dig vara som en siare, en jävla spåtant som kan träffa så rätt i deras mentala djungel. De undrar hur du kan vara så vis hela tiden och se igenom människors vardagliga, invanda mönster men själv vågar du inte ens ta tag i det faktum att du tröstar dig med ett, två, tre glas vin om natten när ljuset är släckt, du vågar inte ta itu med det känslomässiga kaos du skapat i dig själv genom att bedra densamme partner du lovat trohet till nästan enbart eftersom hon eller han var en sådan jävla easy fucking target som du så säkert vet aldrig kommer kunna ifrågasätta dig på det plan som ligger dig som allra närmast.

Du sitter där och ser allt det här, du ser själva mönstret i all natur, du ser själva naturen i var enskild varelse, du kan se hur allting sitter ihop i en jävla cause and effectkedja men du kan inte ställa dig den enkla jävla frågan varför i hela jävla helskotta du gör som du gör. Det är den där jävla bittra eftersmaken av att fyllas med tankar kring sig själv man inte vill kännas vid, eller hur? Det är den där känslan av att man faktiskt _nått_ resonansbotten och verkligen vet varje milimeter av sig själv, som om vetskapen av alla dessa enskilda celler och dess verkningar skulle innebära tomhet.

Så du har sökt sanningen i allting som du egentligen redan sett trygghet i, för en blick på det du påstått dig ha "sökt" i har egentligen varit på förhand utvalda saker som du redan kunnat räkna ut utgången på. Men det är så mycket lättare att säga "jag sökte tröst i flaskan" än "Jag tog det enklaste och mest välbeprövade jävla avdomningsmedlet jag kände till, för jag ville inte se den enkla jävla sanningen i vitögat. Jag var för svag för att visa hur stark jag är". The more we take, the less we become.

Och så kommer det. Förr eller senare, med eller utan drogen, avomningsmedlet, så kommer genombrottet, sammanbrottet och utbrottet en ensam jävla Lördagkväll, på en tom gata på väg hem från krogen, där du går på väg mot ännu en älskare som inte förstår dig, i vilket du sökt tröst som motmedel för alla tankar, för det är så mycket lättare att söka tröst i den andres oförstånd, som du känt till all along, som du skapat, som du fortsätter underhålla utan att ge den andre minsta möjlighet att komma vidare, det är så mycket enklare att välja the easy way out, resten av ditt jävla liv, i precis allting, i karriären väljer du positioner som är way below din kapacitet, för det förenklar för dig att vara den som svarar på frågorna, det är tryggt att vara på rätt sida av osäkerheten.
Den stora frågan är; när tänker du kliva ut ur säkerhetsbubblan och ta tag i det här?
For once in a lifetime?