fredag, september 14

Kattfan & barnmorskan

Först ville jag bara inleda med att tacka alla vänliga, vackra ord i mina kommentarsfält från mina läsare. Det värmer inombords att höra att det finns stöd från fullkomliga främlingar. Faktum är att jag blir så rörd att jag blir tårögd. Det kan vara hormoner (mormoner?) eller så är ni ovanligt träffsäkra i era ordval. Hur som helst; Tack. Det värmer.


Jag tänkte berätta lite om min löpande katt. Det är ju så här att jag har en liten klimakteriekatt här hemma. En tjusig, mycket fisförnäm siames vid namn Cléo. Hon rantar allt som oftas runt här hemma och äger saker. Hon äger människor, hon äger lyan, hon äger tillträde till allt och saknar regler för uppförande och revir. Allt är hennes, punkt slut. Kattfan är tretton år gammal, och det är egentligen inte så ansenligt för att vara siames. Hon ser mycket fräsch ut för sin ålder och hon är förstås osteriliserad.

Nu kommer vi till saken. Hon har börjat toklöpa. Med en sisådär tre veckors mellanrum så förvandlas min katt till ett psykosmonster. Hon vrålar. Hon tar i från djupet av hela sitt gurglande register. Detta är inga beskedliga små kattskrik, utan riktiga decibelvrål, vi snackar överröstande av allting runtomkring. Inget ska stå emellan henne och hennes kattragg, det är så hon ser det. Hon ställer upp sig och vrålar och gnider sig och håller inte käft ens om man kliar henne på magen i en halvrimme. Hon skriker på dagarna, hon skriker på nätterna. Hon skriker oavbrutet och allvarligt talat, snart blir jag anmäld av en eller annan granne för kattmisshandel för det låter inte friskt. Det har slagit slint för henne totalt. Det är nu eller aldrig, hennes befruktningsbara tid i livet börjar rinna ut och nu är det bråttom, det är kattkuk som gäller och vi andra i hushållet har förstås ingenting att säga till om.


Saken är den, att snart slår det slint för flera i hushållet än katten. Dessa avgrundsvrål, dessa kåtskrik, dessa..närmast bisarra, ljudhöga nomadvrål ur djupet av denna lilla tvåkiloskatt, de driver mig till vansinne. Jag hade ingen aning om att en så liten varelse kunde producera så mycket ljud. Och när jag tog upp det här, lite skämtsamt, med min barnmorska, vet ni vad fan hon säger?

"Om du är less på din katt, hur ska det inte bli med ditt barn?"
"Men för guds skull, jag har behållt min katt i tio år. Dessutom skriker de av helt skilda anledningar och det ligger helt andra relationsgrunder till bas för de respektive..öh.. relationerna. En katt och en unge är inte jämförbara"
"Är du säker?"


Hon är ju riktigt vrickad, min barnmorska.
Bild: Jag - 2 dagar sen. Fan vilken glad, gravid hynda man är.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag lider verkligen med dig, har exakt samma problem härhemma med min niomånaders katta... missade djursjukhusets telefontid med en kvart igår men på måndag, då jävlar ska det bokas tid för chopchop!

Anonym sa...

Håller med, vrickad barnmorska! Vet inte hon att barn väcker saker i en som ingen / inget annat gör. En kärlek, och också ett tålamod, beyond comparison. Man golvas. Man kan älska en katt, absolut, men hennes kommentar säger mer om henne än om dig. Vrickad var ordet för dagen (barnmorskan) sa Bull.

Lovis

Loo sa...

S>> Haha! chopchop. Bra ordval :D

Anonym/ Lovis> Det är alltså inte bara JAG som anser att min BM inte riktigt har alla hästar på gården? Skönt att höra!

Anonym sa...

Din barnmorska har alldeles rätt. Du kommer att lära dig älska vardagliga saker som sömn och att äta en hel smörgås utan avbrott. Du kommer väckas ur dina djupaste drömmar till nån som vrålar i ditt öra och spyr på din axel. Du kommer verkligen vilja mörda för att i nästa ögonblick älska gränslöst. Been there... /P