tisdag, oktober 30

Det är tamejfan dags för en anekdot - I - Husqvarnan

Jag hade diverse intressanta undervattensdrömmar inatt. Och helt off topic från det så satt jag och tjuvrökte på balkongen i lugnan ro när jag började flabba åt det här gamla minnet. Ni vet, helt plötsligt så triggas något i ens inre - det kan vara en doft eller en stämning eller vadfansomhelst och så sitter man där och minns en massa grejer och ler inombords och känner sig som 120 år gammal.

Så här var det; Året var 1993, jag var sprudlande tretton år fyllda och sommaren hade kommit med stormsteg. Min vilda mor hade ihop det med en klåpare som hette Anders och de hade tillsammans införskaffat ett sommarhus i Julita, Katrineholm. Denna sommar minns jag, som alla flickor i flickböcker som den sommaren då jag blev tonåring. Detta vet man säkert eftersom jag också blev kär. Föremålet för min attraktion och ändlösa kärlek hette Markus. Markus var tre år äldre än jag och hade en rödvit, trimmad Yamaha DT som han envisades med att köra förbi huset på bakhjulet med i tid och otid tillsammans med sitt moppe-posse. Markus var självklart den farligaste killen i bygden, redan här satte jag standard för mina framtida män, så att säga; Han hade skamligt blå ögon, var lång som fan, rökte röda Marlboro och hade precis de rätta stilrena snygga Levi's som nästan alla andra ville ha, så alla fattar ju direkt vilket jävla kap han var.

Den här sommaren hade mamma bestämt sig för att toughen me up, som det så fint heter. Nu jävlar skulle hennes dotter bli en riktig teenager med allt vad det innebar, och nu när hon hade mig ensam hela sommaren i ett hus ute i ödemarken fanns det ingen ända på vilken busunge hon kunde ha förvandlat mig till då sommaren tog slut. Mamma bestämde sig för att tonåringar minsann inte ränner runt osminkade med page och hopplösa kläder hur som helst. Hon köpte svintajta, svarta Levi's åt mig och hade sminkkurs med mig i stugan om kvällarna. Under tiden spanade hon vida kring efter en moped åt mig, så att jag med mina Levis och mitt nya spackel kunde bli en del av det lokala moppe-posset. Detta var mamma övertygad om att alla tonåringar ville. Eftersom jag inte var kaxig nog att revoltera på egen hand fick hon ta tag i saken och ge mig en spark i baken.

Så kom den, min blåvita, tunga, dundrande Puch Dakota. Trimmad så inåt helvete, ett rent monster mellan benen. Jag tog den på en provtur och lärde mig köra, sladda och axa som värsta galningen. Nu var jag fan redo att bli kung i bygden. Mina fantasier om hur jag skulle möta min drömprins nere vid sågen, grenslande min Puch dakota iförd mina svintajta jeans och mitt grovspackel fann inga gränser. Jag och mamma lyssnade på hög musik och sminkade oss, och mitt första uppdrag var i hamn; Jag skulle åka till affären för att handla lite prylar till middagen. Inga prylar som jag egentligen hade behövt att köpa då vi hade bil, men vafan, mamma tyckte att det behövdes mer ansvar och mer frihet nu när jag hade alla verktyg att ta världen med storm.

Jag sparkade igång min kära Puch och dundrade iväg i femtio knyck. Vid avfarten till sågen sträckte jag extra mycket på mig och fällde ner det tonade visiret på min svarta hjälm. Ingen prins i sikte. Morskade upp mig och begav mig till affären. Där var det torrt som en öken, inte en enda moppedåre i sikte. Jag som verkligen ville visa upp min nya coolhet, jag som suttit och gråtit blod i flera dagar och övat in kråkor och tunna eyelinerstreck, jag som ålat mig in i ett par jeans jag inte kunde andas i, som suttit med ett rivjärn och rivit upp "rätt" sorts trasor på knäna (mamma kunde det här, hon var trots allt glampunkare på sin tid) och så var det ingen jävel där som kunde iaktta hur jävla cool jag var! Seriöst! Med gråten i halsen dundrade jag hemåt igen, axade lite extra och varvade motorn just som jag kom till korsningen vid sågen, jag visste att Mackan bodde därborta nånstans och jag visste att detta var en säker korsning att möta honom på, men inte ett hjulspår av pojkvaskern!

Det här var ett nederlag. Jag kom hem, fly förbannad. Mamma tittade förstående på mig när jag gormade om vilket jävla jobb det var att behöva åla in sig i jeans och lära sig sladda och lägga rouge när det ändå inte fanns någon som uppmärksammade skiten. Min första inblick i livet som Kvinna var en stor jävla besvikelse. Allt det där jävla trubblet för ingenting!
Och så här fortsatte det, i en hel vecka. Jag åkte fram och tillbaka, uppspacklad till tänderna i de där jävla 1700-talsjeansen i väntan på ett möte med en het mopedist. Exakt vad som skulle ske när jag mötte denna heta mopedist (preferrably en specifik DT-ägande sådan) hade jag inte räknat ut, men jag visste att det skulle bli bra. Jag visste att jag skulle impa, det skulle bli tal i bygden om hur den blyga tonåringen blommat ut och blivit cool och jag skulle få åka sida vid sida med Mackan och hans posse. Självklart var det så. Det stod ju i Starlet.
Så hände det; Vid en inspektion av motorn råkade min granne (som också var min privata mek då jag ännu inte lärt mig handskas med motorer) råkade skruva lite för hårt vid en av upptrimningarna. Puchen rasslade igång... för att sakta dö ut. Det var fan inte sant. Nu stod jag där med andningssvårigheter och clownfejs - och inget åk!

Mamma lämnade in puchen på verkstad och lovade att skaffa mig något att "ha så länge". Plötsligt dök alla mopedister upp igen från klar himmel, och där stod jag på min tomt och betraktade fartmolnen från deras hotta tvåhjulingar, nästan kastrerad, fråntagen min frihet. Jag svor och hängav mig åt skogspromenader med hundarna i två dagar, tills den risiga gamla volvo -74:an som Anders och mamma hade, stannade utanför med ett släp med mitt nya heta dunder på. Täckt med en presenning backade de in släpet på uppfarten och jag kunde inte dölja min upphetsade förtjusning när jag täckte av släpet och fann...en rostig gammal tramp-husqvarna.

Det här skraltiga åbäket kunde jag ju fan inte impa med! Med Puchen var jag Tjejen Med Vinden I Håret, tjejen med det trimmade mastodont-monstret, tjejen som sladdade i leriga kurvor, helt klart mycket häftigare än de andra brudarna på orten, som körde tama, trettiokilometers-Ciao, vafan, de där mesiga cyklarna hade inte ens en ordentlig tank! Och nu var jag degraderad. Mina drömmars plats hos moppe-posset var krossade och brustna. Jag skulle bli tvingad att köra till Ica i ett litet antikt åbäke som knappt gick igång. För, här kom det fina i kråksången, till skillnad från min Puch, som hade kickstart, så skulle mitt "nya" transportmedel TRAMPAS igång. Och om Puchen var utmattad och söndertrimmad, så nog fan var Husqvarnan rena jävla katastrofen. Tändningen var tamejfan helt slut. Allt började med att få igång fanskapet. Jag fick leda cykeln upp till toppen av backen utanför mitt hus, sätta mig på cykeln, och sen trampa utav bara helvete ner för backen i hopp om att motorn skulle tända. Bra dagar tände han till direkt, och sen tog det ytterligare tio minuter innan han klarade av att axa upp till 30. Han puttrade och förde ett märkligt vinande ljud, inte alls som min älskade Dakota som ljöd ett vackert VROOOOOOOOM! På första tändningen.

Vad säger mamma när jag lyckats få igång fanskapet? Hennes drömmar om att hennes dotter skulle bli the leader of the moppe-pack hade inte dött ut. Hon skickade mig till affären. Ögonabums. Och som jag skämdes. Men jag var tacksam, mamma hade ju faktiskt fixat mig ett nytt åk och hon ville ju så gärna att jag skulle bli cool i bygden och få leka med de andra fulla tonåringarna. Så jag trampade surt iväg, puttrade till affären, och just som jag kom uppför backen till korsningen så såg jag dom: Moppegänget. Med markus i spetsen. Åh herregud. Herre-jävlar-i-min-låda. Det-är-fan-inte-sant.
Jag försökte köra upp, fram och parkera så snyggt jag bara kunde. Men med ett lättviktaråbäke som Husqvarnan Hulda kan man inte sladda. Då sladdar man omkull. Så jag fick göra en halvtam sväng framför posset istället, försöka se cool ut när jag tog av mig hjälmen som såg typ större ut än själva mopeden, försöka se cool ut när jag klev av Huldan och låste fast den. Jag försökte verkligen. Jag såg ett leende spridas i mackans ansikte när han nickade för att hälsa. Men det var inte det där impade "åh, vad är det här för en cool liten goding?"-leendet som jag hade hoppats på. Det var precis det motsatta.

Jag gick in i affären, handlade mina stuff och tog längre tid än vanligt på mig när jag valde ut godis och såstillbehör till middagen. Jag hoppades att de skulle hinna åka, och att jag skulle slippa förödmjukelsen. Jag bad till alla möjliga makter, men jag har aldrig varit en särskilt god eller engagerad kristen så det gick förstås i stöpet. När jag kom utanför affären stod de där i vanlig ordning, vid bänkarna vid grillen. Drack läsk, snackade skit. Jag försökte se anonym ut när jag spände fast varorna på pakethållaren. Jag försökte se anonym ut när jag ledde mopeden ned till den lilla backen just vid avfarten, just där de stod. Jag försökte se jävligt anonym ut när jag sedan började att trampa, trampa och trampa det där fanskapet till mopedjävel, och jag försökte att inte gråta och bryta samman när fanskapet vägrade starta.
Där, i det ögonblicket, dog alla mina förhoppningar om att bli the queen of the moppe-posse i Julita. För vad moppegänget fick se, istället för en ståtlig blondin på ett puchmonster, som rev av i skymningen och efterlämnade sig ett nonchalant damm-moln, var en svettig, frustrerad, halvt om halvt gråtande trettonåring på en Husqvarna, som ledde moppen upp för backen, om och om igen, trampade som en duracellkanin på amfetamin hela nervägen, som nästan fick igång ett eller annat motorljud, varav motorljudet dog ut igen. Varv efter varv sprang jag som den förtvivlade, bortkomna jävla tonåringen i alldeles för små jeans och alldeles för mycket smink, upp och ned för den där satans backen, för att slutligen, under våldsamma applåder från mopedgänget, lyckas få igång ett svagt putter, som slutligen axade mot ett lite mindre svagt putter, och fanskapet var igång.

Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv, vare sig förr eller senare, och det är här jag borde komma med någon klatchig story kring det faktum att jag fick Mackan ändå till slut och att jag ändå lyckades vinna respekt och frihet på landstället med hjälp av min oövervinnerliga charm, men det är inte ett dugg sant. Någon vecka senare sågs Mannen I Mina Drömmar åka förbi med en rödhätta bakpå DT:n och det var det. Han och rödhättan fann sweet lööve och jag fann the fine art of förödmjukelse.
Men min inre bild av mig själv, vansinnestrampande på den där jävla Husqvarnan nedför den där backen, med lackande svett och skammen rinnande utanpå kroppen, är ändå för jävla kul. Så så här i efterhand fattar jag vilken underhållning jag måste ha varit för moppegänget. Och de minns mig förmodligen än idag. Vilket åtminstone kan räknas som NÅGOT i sammanhanget.

4 kommentarer:

Dan sa...

Storyn som ALDRIg blir tråkig!

<3 du får vara min moppeposse äny däy!

Anonym sa...

Va bra skrivet! Ser allt framför mig som en film =)
Kämpa på Loo /kram Thomas N

madeleine sa...

Du skriver verkligen jätte bra! Äntligen ngn som kan stava också. :D

Loo sa...

Dan >> Jag har fortfarande fantasier om att en dag köpa en rosa vespa (när mitt körförbud pga epilepsin går ut) och åka med unge och chihuahua mot frihetslandet. Wanna ride? :D

Thomas >> Du kan få spätta om du vill ;)

madeleine>> Tack! Jag försöker :)