On trial

Who the fuck is on trial here? Jag. Alltid jag.

På mötet med neurologen sades det att min epilepsi är mycket värre än de trodde tidigare. Jag ska magnetkameraundersökas så snart jag fött Alexander. Att jag sover två tredjedelar av dygnet tros kunna ha med saken att göra. Jag ska upp i dos, upp till max-max, och få dosen reglerad till Tegretol Retard istället för Tegretol. (retard-versionen är mer långtidsverkande än den tidigare nämnda) Direkt jag fött barn ska man undersöka vad det är för fel på mitt huvud. Det är som jag trodde förut, jag har något i huvudet. Jag vet det. Det är mer än en skruv lös därinne, so to say. Inom några dagar är det återbesök till neurologen, som by the way är fantastisk. Hon är precis den läkaren man vill ha. Hon ställer rätt frågor, bra frågor, utvecklande frågor. Hon utreder från botten och upp. Hon är koncis och rakt på sak och ger raka svar och är inte intresserad av något annat än fakta. Alltid på neurologen, och alltid på KS, förstås.

Sen har vi mötet med socialen. Jag har missat två barnmorskemöten för jag orkar inte. Och jag menar orkar inte. Jag kommer dit och dom vill få mig att känna mig som om jag gjort fel val i livet. Det kan dom glömma. Så min socialassistent sade så här igår. Och det här är ordagrant:

"Jag tror inte du är kapabel till att ta hand om dig själv. Du behöver komma på en institution. Och det är precis vad som sker om du missar ett möte till. Jag kommer att begära polishandräckning och LVM i sex månader och sen blir du skeppad iväg långt, långt bort till en institution som inte ens ligger i närheten av Stockholm och Henke kommer inte få vara med på förlossningen. Det är det som händer med sådana som du"

Helt lugnt sitter jag vid hennes sida och räknar i huvudet för att återvinna lugn. "En, två, tre.." och jag säger
"Du menar att jag ska sitta på en jävla anstalt tillsammans med ett gäng underbegåvade enbart för att jag är trött och less?"
"Underbegåvade? haha! Vad är vi då, i sådana fall?"
"Medelbegåvade. Men det är inte ert fel"
Ja, jag vet, jag hade kunnat spara mig den giftiga kommentaren. Men jag behöll ju för fan lugnet. För bilder av hur jag sitter på en institution med mitt barn i sex månader utan att kunna nå min dator och mina vänner eller mitt liv, blixtrade till innanför pannbenet. Mamma-instinkten i min mage reste sig och väste åt henne, som en katt som försvarar sitt byte. Och jag såg på hennes burleska kroppshydda och hennes utstående ögon och tänkte "Ett ord. Jag mosar dig med ett ord om du kommer i närheten av mitt barn. Jag vet vad du vill, du har råkat på motstånd och nu ska du bevisa din ståndpunkt och skicka den du anser svagare till en jävla institution för att du inte förstår vad jag går ut på men du rör inte mitt barn". Man kan se i mina ögon när mitt inre djur reser sig, en mörk skygga flyktar förbi iris och lägger sig runtom. Många säger att mina ögon blir svarta. Det blir de också. Hon tryckte på alla mina knappar samtidigt. Jag behöll lugnet.

Hon sitter där och dikterar villkoren för mitt liv och förklarar vem jag är och jag sitter lugn och tänker att du kan fan inte göra hur du vill med mig. Men jag inser att hon har mig i en fälla, jag sitter framför två socialsekreterare, en kurator och en barnmorska som alla är jävligt sugna på att få skriva "olämplig som mor" på ett jävla papper och det ska de fan inte få. De sitter där och talar till mig som om jag vore en jävla femåring, de tilltalar mig med "ja men Loo Du förståååår vääl att det är så häär" och när socialsekreteraren (också!) i en diskussion om saker jag förberett för mitt barn och mitt liv som mor, får spader över att jag köpt en rosa camouflagebarnvagn vet jag inte om jag ska skratta eller gråta inombords. Jag behöver en jävla advokat snart.
"ROSA? Men HERRE-GUUD det är ju en pojke sade du väl!?"
"Ja? Det är en city cross 360 med svängbara hjul fram, en av de säkraste barnvagnarna på marknaden, med optimal rörelsedrift och med full kapacitet att göra 360-graderssvängar i trånga utrymmen. Den är tillverkad i lättviktspolyeten med härdade sidor och underrede, och ja, den är i rosa camouflagemönster"
"Men ROSA? Det är ju knappast passande!"
"Jag är feminist. I min värld har inte könen någon färgtillhörighet"
Och då flikar, till min förvåning, min kurator och min BarnMorska, in
"Ja, det är vi med!"
Och socialsekreteraren glor ner i bordet och säger ingenting. Så hon är uppenbarligen inte feminist alltså. Good to know.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta riktigt. Jag tycker verkligen om vår ENA socialsekreterare, det känns som om vi har kontakt och kan prata om saker och ting och hon är dessutom i min ålder, så det känns närmare, vi förstår varandra. Men den här Sara Sjöberg.. jag vet inte, är det mig det är fel på? Jag ringde H direkt jag kom utanför Huddinge sjukhus.
"Henke. Dom vill skicka mig på institution"
"Va? Va i helvete då för?"
"För jag missade två möten"
"Du skämtar med mig. Ska jag inte få se mitt barn?"

Så, det här är dealen de gett mig. Om jag missköter mig minsta lilla, om jag missar en tid, om jag kommer för sent en enda gång, om jag gör någonting som de kan kalla för "snedsteg" så kommer snuten och hämtar mig till en institution långt borta. Med andra ord så hänger jag på en skör tråd nu. Om jag inte skriver här på två veckor så vet ni varför. Jag vet inte vad jag ska säga. Ella, bästa bästa vännen, vill dra in en jurist. Hon säger att hon vill anmäla hela packet. Jag vet faktiskt inte om det duger något till. Jag vet hur sådana här fall brukar sluta. Med mer oreda och mer tjafs än så det var från början. Henkes mamma är i uppror och vill skrika på dom. Henke vill spöa skiten ur dom. Själv sitter jag bara här, trött, med den sedvanliga huvudvärken, och ser mig omkring på det kaos som jag känner att jag själv skapat och tänker att vad fan har jag gjort för att det skulle bli så här. Ja, jag anklagar mig själv. Nej, jag ångrar fortfarande inte en sekund min graviditet och min son kommer ingen ta ifrån mig någonsin, och ingen ska komma och kalla mig olämplig som mor, för det ÄR jag inte. Man kan slåss en hel del för ett barns skull. Men jag är så trött, så otroligt jävla trött, och ibland undrar jag om jag är galen, för jag har aldrig råkat på att ett helt gäng med folk gjort sig så omöjliga att kommunicera med. Jag är den som har lätt för att kommunicera. Jag är den som alltid kommer överens med, tolkar åt andra och förklarar åt folk. Jag fattar inte hur jag förvandlades till psykfallet som alla vill skicka bort. Jag fattar inte.

Är jag tokig?

Playlist:
Rotersand - Given time
Rotersand - Social distortion
Combichrist - This shit will fcuk you up
Grendel - Zombienation

Och "given time" är som ett avbrott från mänskligheten.

PS. Om man inte vet vad man ska köpa till mig i julklapp, så vill jag ha en sån HÄR för Ipod Video. Tack.