Sit on my face and tell me that you love me

Mitt i allt elände så kommer Ella hit, vilken bra vän hon är, jag ska fan resa ett monument över henne, och hon berättar att hon suttit i telefon sedan åtta i morse med olika myndigheter. Hon har ringt Länsstyrelsen, socialstyrelsen, rättshjälpen, you name it - hon har ringt dom alla, och samlat ett case åt mig. Jag vill påpeka att om jag inte hade så här bra vänner runtom mig, som bryr sig, som ser att jag är drogfri och att jag vill bli en grym förälder och som ställer upp när jag är svag, så skulle jag inte klara det här. Jag skulle gå under. Det skulle dom flesta göra. Men nu har jag en skara riktigt starka människor som håller i mig när jag vacklar och är orolig och det ska dom fan ha medalj för. Dom har mitt hjärta nu och för evigt. Jag är er evigt tacksam, tack Ella för att du finns. Jag visste inte att det fanns så här grymt underbara människor men det ger mig tron på mänskligheten tillbaka. Jag är kass på att säga det här rakt ut så jag fegar ur och får känslourspårning på nätet istället. Jag ska bli bättre på att säga det.

Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden. Faktum är att det äter mig. Det upptar mina tankar hur jag ska bevisa mig för alla andra. Det ska jag inte behöva göra. Och jag har liksom vant mig vid att kunna leverera när det krävs. Men när villkoren för vad jag skall leverera ändras under tiden jag talar, och då man dribblar med mig och använder absurda maktmedel mot mig så backar jag. Jag kan inte föra en argumentation på de premisserna. Jag är en logiskt tänkande varelse som alltid försöker medla. Hur man medlar i en situation där allting jag säger vänds emot mig har jag aldrig lärt mig. Och det är det här som är det absurda i situationen. Hade jag suttit som ombud bredvid en annan person som blivit utsatt för samma sak hade jag argumenterat för fulla muggar.

I yrkeslivet har jag alltid uppskattats för just mina logiska och medlande egenskaper. Min förmåga att uppfatta enskilda, svaga signaler hos både kund och anställd. Jag är finkänslig och noggrann och följer protokoll och humanitära regler. Jag är väl engagerad i jämställdhet och förtryck av de svaga, jag ställer mig ofta först upp och säger ifrån till förmån för någon annan om någon blir illa behandlad. Trots mitt koncentrationshandikapp, som yttrar sig i obeskrivlig mental och fysisk trötthet i perioder, så försöker jag alltid. Det är därför det känns så jävla ruttet att jag inte är benägen att klara det här själv. Men när man sitter i ett rum med fem människor, som alla bestämt sig för att köra skrämseltaktik och hot som främsta vapen istället för att sätta sig in i min situation blir jag förbluffad. Inte minst på grund av deras yrken, då jag faktiskt sitter i ett rum med erfaren, utbildad personal inom vårdsektorn och inte tillsammans med sex amerikanska domare i en krigsdomstol.

Jag har möte med epilepsisköterskan imorgon. På fredag följer Huddinge. Inför varje jävla Fredag så händer det. Jag mår illa. Jag kräks. Jag skakar. Hela jag vänds ut och in. Jag stödjer mig mot Henke på vägen dit och det känns som om hela världen ska rämna. För jag känner mig KONSTANT anklagad när jag kliver in genom dörrarna där.

Jag får bita ihop. Det är det jag gör nu. Jag ska gå på varenda jävla möte hur trött jag än är, om jag så faller ihop på vägen, om man så får bära mig så ska jag gå och lämna de satans proverna och jag tänker aldrig ge dom här människorna rätt. Men det är jobbigt. För de behandlar mig som om jag inte inser vad det innebär att vara gravid och få barn. Men herregud, hela min vakna tid går åt att tänka på Alex och hur han ska få det! Vadfan ska de få det att låta som om det här är något negativt som jag bara slank in i utan att tänka mig för? Vill de få mig att säga det? Vad vill de höra? Vad vill de att jag ska göra?

Jag har aldrig tidigare i mitt liv känt mig korkad och idiotförklarad. Dels för att jag haft starka kvinnliga förebilder som uppmuntrat min utveckling och mina intressen. Dels också för att jag litar på min logiska förmåga. Men nu.. det vete fan alltså.
Jag skriver bara av min oro här. Det finns ingen baktanke. Förutom att ventilera.

På Lördag ska jag se på älskade VNV Nation på Allhuset. Gravid och allt. Men jag måste dit. Jag ska be bartendern blanda en riktigt god jävla alkoholfri drink, kanske med ett parasoll, och återigen låta mina ögon fyllas av tårar som så många gånger förr när Mark Jackson och Ronan Harris levererar sanningar om mitt eget liv. Och det är fan inte fy skam.


Och så ligger jag Etta på topblogger också.
Lightning strikes in the darkest places, som de säger.

"Enveloped in a sentiment,
a sound that rushes over me.
Engage an impulse to pretend
I have a faith as pure.
Not forgetting what it means to dream.
Indulging everything.
Entertaining thoughts that I've the strength
of those I yearn to be.
Cheers and tribute greet the saviours.
Reckless thoughts survive.
Anachronistic and impulsive.

And what will happen?
Will I dream?
I am too scared to close my eyes.
For a second please hold me.
None can change in me these things that I believe.
But I don't know what happens now.
I am too scared to close my eyes."

VNV Nation - Legion (janus)