Techno-MILF Vs Hemmamys

Alltså, jag har verkligen blivit en jävla hemmamysbrud. Helt ofrivilligt förpassades kroppen till någon slags äggkläckardvala inom fyra väggar där ingenting sker. Min främsta skvallerlänk är internet, och så H's lustiga historier om sina bekanta. Jag är totalt svältfödd på socialt umgänge och kan liksom inte vänta till middagsbjudningen jag ska ha här om någon vecka. Har temat "Tapas and Techno" och kommer förmodligen att, iförd Den Här, drägla och klänga på alla mina vänner i hopp om lite smaskig underhållning. Jag är så urbota trött på mig själv och har ingen inspiration till något. Skrivandet ligger efter, JAG ligger efter - på alla punkter, jag hinner helt enkelt inte med att hålla mig up-to-date för jag är så upptagen med att göra absolut ingenting. Sen kan man ju inte påstå att jag blir så jävla stimulerad av socialtanter och Huddingekuratorer som ska komma och peka och dona heller. Man känner liksom inte riktigt det där kreativa suget, det där stimulit infinner sig liksom inte när man känner sig som ett stort, vaggande jävla besvär för alla hela tiden. Jag geggar runt i lyan som en rufsig val med tofs på ända och tama, urtvättade utstyrslar och identifierar mig mer och mer med den uttråkade hemmafrun från Rågsved. Jag minns inte när jag senast var i stan, vem orkar det liksom, jag blir bara gnällig och vrång och vill ha mat och det är jobbigt att stå och vagga i köer, och tillråga på allt så känner jag mig som en överviktig jävla äggkläckningsmaskin waiting to burst, liksom. Det är fan inte attraktivt.

Idag kom äntligen den efterlängtade "Att älska som en porrstjärna" av Jenna Jameson & Neil Strauss - ni vet, geniet till författare som också var med och skrev Marilyn Manson's och Mötley Crües biografier. Det är en fet jävla bok det här. Läste just "Tusen små bitar" av James Frey - väldigt bra den också om beroende och allt vad det för med sig. Lite upprepningsfaktor bara.

Jag deppar över alla härliga klubbmail som rasar in så här års. Jag vill så väldigt gärna gå på Tribalism's Haloween-special, jag vill så väldigt gärna gå på Clean Group's spektakel och jag vill så väldigt gärna gå på Candy. Men klubb är liksom ingen plats för en gravid val. Jag får snällt vänta några månader till. Så här års blommar klubblivet upp från sin mediokra sommarhållning, alla jävla schlager-uteserveringar och mainstreamhouse-ställen med svindyra barpriser tar uppehåll och lämnar plats för de lite mer svängiga innehaken, de mer specialiserade klubbarna där minimalen, electron och beatsen frodas. Hösten ÄR klubbarnas årstid, och varje år då löven faller har jag snitslat mig in på gästlistor och nyöppningar och glatt mig åt att få höra musik som finns i MIN playlist, musik som smakar lite godare i gommen för en gammal räv än numera mediokerpopulistiska David Guetta och mainstreamstämplade Eric Prydz. Även jazzklubbarna vinner sina lystmäten nu; crossoverställena börjar håva in inträde på mer snäva musikbegrepp och kärleken till dansgolven vaknar igen nu när folket inte längre svettas floder av att resa sig och gå till baren.

Next year, baby. Next year. Då är jag techno-MILF och kan unna mig en klubblördag här eller där. Tills dess snurrar alla klassiker i winamp's eviga playlist, som påminnelse om vad som varit och om allt som jag ännu inte upplevt. Skål i mitt isvatten för det!