tisdag, december 29

Reboot Life

In på sjukhuset, ut från sjukhuset, in på sjukhuset, hjärnan går på högvarv, tankarna studsar, rädslan kommer och går, jag är så sjuhelvetes jävla rädd för allting i verkligheten där ni andra lever, för det fungerar inte som här hos mig, men jag behärskar den, det gör jag. Jag behärskar den här verkligheten bättre än de flesta, den har blivit en liten hobby för mig, jag andas in samma syre som ni men det pågår något annat i min kropp.

Och idag vaknade jag till ljuva toner "Dina värden är normaliserade. Du har nu ett immunförsvar och får komma hem". Jag har ett immunförsvar och kroppen spritter, jag har oändligt med energi precis som för sex månader sedan och jag åker bil med lilla Mi och vi åker till gallerior och ser på kläder och jag ser hur folk ser på mig och undrar. Vad är det för fel på henne då? Men det har de gjort hela mitt liv, hår eller inte, cancer eller ej spelar ingen roll, de har alltid ställt sig frågan vad fan det är för fel på mig och jag har aldrig kunnat svara. Little miss Alien handlar kläder på rean och pratar med lilla Mi om allt möjligt mellan telefonsamtalen och något bara äter, äter och äter på mig. Det upphör ibland. Jag blir alltid så lugn när jag pratar med O, saker slutar normalt att knapra på mina tankar och jag uppehålls av precis det jag vill fokusera på. Men ibland måste jag låta huvudet upptas av en massa andra saker och jag blir disträ på ett tveksamt sätt.

Men så kommer jag hem igen och då kommer det emot mig som ett jävla attackflyg med missilsiktet inställt rakt in i hjärnan, magen och hjärtat, och jag flyger omkring och hittar på ursäkter till varför det händer eftersom jag inte kan förklara det och som vanligt blir jag osammanhängande, förvirrad och odräglig när det händer, det är en sådan där jävla grej jag har och det är förmodligen också den största anledningen till att ingen orkar med mig i längden. Men det är inte det jag försöker prata om eller förklara, det är det här:

"Give me release
Witness me
I am outside
Give me peace

Heaven holds a sense of wonder
And I wanted to believe
That I'd get caught up
When the rage in me subsides

In this white wave
I am sinking
In this silence
In this white wave
In this silence
I believe

(In this white wave
I am Free)
"

Och vad är det jag försöker förklara nu då? Vad är det som händer med mig? Jag vet inte. Jag kan bara uttrycka det genom musik och lösryckta (klösryckta) ord, jag kan inte ens tala normalt. Det här handlar inte om kärlek eller pengar eller något sånt, det här handlar om Mig. Det handlar om att jag står på randen av den person jag brukade vara med ena foten på den person jag tvingats att vara och jag kan inte hålla det här inne riktigt, som de säger så mycket bättre "I can't contain myself". Jag har inte ens reflekterat över vad eller vem jag egentligen är på så länge eftersom det varit så förbannat oväsentligt när jag för inåt helvete kämpat med alla celler jag har för att leva. Jag har vandrat runt i något slags kompakt mörker i så många månader (år) att det är den enda norm, den enda trygghet jag känt till - om ens någon, och nu är det som om livet ska reboota här, här och Nu, mitt framför ögonen på mig sker denna omvälvande reboot och jag är skiträdd för allt jag inte känner till precis som alla andra och nu, nu är det helt enkelt too much. Jag borde så mycket, jag har så mycket kapacitet, jag har mer än många, men jag vet inte vad jag ska göra av den. Jag vet inte ens hur jag kommer att se ut efter det här, hur många nya ärr jag kommer att bära utanpå och innanför kroppen och det känns precis som när man var liten och skulle börja första klass och man hade aldrig varit i en skola förut och man visste inte om de andra barnen skulle tycka om vad de såg, om man skulle klara av det som väntade, och för min del blev det ju naturligtvis inte så. Jag gick igenom nio års jävla psykisk misshandel efter den där första dagen och hade jag vetat om det innan - så hade jag ändå gått dit den där första dagen, för jag hade velat bevisa för mig själv att jag skulle klara av det. Fröken Stark, som aldrig gråter. Fröken Stark, som räddar alla utom sig själv. Fröken Stark, som i verkligheten är så svag att hon inte ens släcker alla lampor när hon ska sova.

Och det handlar också om den person jag var för tre år sedan innan allt det här började på allvar. Den tillvaro jag levde i, hur jag oändligen åkte fram och tillbaka i bil mellan oändliga trafikljus och drog i mig, lina på lina, piller efter piller, spruta efter spruta, glas efter glas och jag hade inget stopp, det fanns inget stopp för jag ville inte leva, jag vågade egentligen inte leva, det var så fruktansvärt jävla skrämmande att vara därute i verkligheten bland all kyla och betong och all jävla misär runt mig, med människor som inte heller visste vad de sysslade med men de gjorde det tamejfan bra, alla vi var experter, proffs på det enda vi kände till och det var olagligt, förkastligt och dödsfarligt men det brydde vi oss inte om, och vårt enda alternativ till misären därinne var misären därute som alla andra levde i. Och om man då måste välja, välja mellan en misär som åtminstone gav en några timmars peace in mind och kontroll, några dagars underhållning, en gemenskap som ingen, ingen odrogad människa sett maken till och en säkerhet utan like, med det där jävla niotillfem och låg lön och middagklockansex och teve varje kväll och bråk med partnern och melodifestivalen och afterwork, stressiga jular och besvikna föräldrar, med en känsla av att vara Absolut Död inombords, då vet jag vad jag valde. . Men så är det inte nu. Den världen är stängd för mig. Jag måste, som filmen säger "Choose Life", och det är förbannat svårt ibland, när jag ser den framför mig och jag inte vet hur jag ska agera i den. Speciellt inte som om hela världen har stämplat mig, gjort mig till den jag var, satt fast mig i ett fack jag inte längre platsar i, som om jag aldrig ska få lämna mitt förflutna helt. Som om det alltid ska straffa och jaga mig för vad jag valde där för över tio år sedan.

Och jag blir därigenom, tack vare detta, osäker på precis allt, så full av tvivel, så otroligt barnsligt, jag vet, men jag rår inte för det och förnuftet börjar att kriga mot tvivlets röst, och det pågår så mycket dialoger i mitt huvud att allt jag får ut är svammel, och jag vet inte, jag vet ingenting längre. Och dialogerna i huvudet pågår, kriget mot mig själv bara trappas upp. Det låter så här, ungefär:

Förnuftet: Nu är ju allting bra! Saker börjar ju ljusna här!
Tvivlet: Kvalificerat skitsnack och självbedrägeri.
Förnuftet: Jag har bevisen här. Titta här, jag mår faktiskt bättre än på länge.
Tvivlet: Jaha, det tror du bara. Självbedragerska.
Förnuftet: Jag har faktiskt kärlek i mitt liv.
Tvivlet: Ha, Ha, Ha! Skämtar du? Och hur länge tror du det varar?
Förnuftet: Vadå?
Tvivlet: Innan han inser. Vilket han kommer att göra. För helvete människa, vad tror du?
Förnuftet: Men han säger ju faktiskt. Jag har faktiskt massor av grymma bevis. Kolla Här! Och Här! Sluta nu, jag behöver inte ens ifrågasätta det här!
Tvivlet: Vem som helst kan väl bli förälskad, men alla kan inte bli älskade, och du föregår ju knappast med gott exempel som du beter dig.
Förnuftet: Men jag är en bra människa. Jag har massor att ge en annan.
Tvivlet: Okej, bra. Förklara då för mig hur du ska få det här att fungera.
Förnuftet: Jag behöver inte förklara ett skit för dig.
Tvivlet: Nej, för du har ju ingenting att komma med, inga argument, ingenting.
Förnuftet: Jag måste bara komma ut ur den här låsningen och våga släppa efter till hundra procent, och det måste få ta tid. Det måste det. Allt annat vore omänskligt. Ingen människa kan väl för fan ge efter så här tidigt?
Tvivlet: Jaha, så det innebär att krypa ihop och inte våga någonting alls då, menar du?
Förnuftet: Far åt helvete.

Nu ska det alltså reboota, det här livet, med mig I det, vem hade kunnat tro det? Scared shitless, med odrogade glasögon och med några cancerceller vunna, och några förlorade, och så allt på en gång. Som vanligt här, alltså.
Ja, ni förstår kanske. Jag är konfys. Och jag behövde egentligen bara skriva av mig det här innan jag skulle explodera. Jag vet inte ens var jag vill komma. Jag vet bara att jag måste skärpa mig lite med oron.

Och det är svårt, när man är van vid att leva i ett mörker och nu står i ett jävla strålkastarljus.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Fan va jag känner igen dina tankar, Loo. SÅ KLART JAG GÖR btw! And you know why.

Jag är, precis som du, många gånger på randen till en själslig kollaps. Jag snackar inte psykos, jag snackar inte depression eller ångest. Jag snackar DEEP-SHIT. Läs mitt eget ord för det: Fas-skifte AKA "kontrollerat" "Cotards syndrome". Jag snackar LIVSLÅNG ANHEDONIA. Smaka på ordet. Det går inte att smaka på - det är det som är - för det fanns aldrig något behov eller begär att göra det. En människa utan behov eller begär har all makt i hela världen - jag vill ej ha den. "Tag du jorden bort, jag äga vill vad ingen ingen har".

Och här, precis som i ditt fall, som du märker... jag börjar tappa ord. MEN.. kärlek räddar mig :) å jag HATAR att säga det *haha*... för mitt hat är lika djupt som ett barns kärlek - även ifall det förtär mig kan jag aldrig släppa det. Men jag gör det ändå... varje dag och även om jag en dag måste dö i den processen. Mitt löfte till mig själv och mina eventuella: Stoppa "arvsynden" till varje pris. Den slutar i mina fotspår. Så viges där till vila många minnen och ett liv.

Problemet är VAL... om du kan välja - vilket är mitt största problem och min största fördel och andras största strävan/önskan - kommer jag välja "rätt" när jag verkligen gör det? Jag vet inte... å många gånger ÖNSKAR jag att någon satt inne med svaret. För när jag GÖR saker utifrån val jag har gjort så "vibrerar" hela universum. Och om du har förmåga att åstadkomma så mycket genom VAL du gör... då har du oxå ett förbannat tungt ansvar att axla.

Bah.. det var inte meningen att röra till det ännu mer i din skalle! För jag vet att du läser mellan mina rader. Men ändå... jag har lärt mej reflektera i det här livet. Jag reflekterar en del utav ditt beteende och dina tankar och känslor.

Men jag måste säga... även ifall jag hatar det (av skäl jag inte riktigt förstår)... att kärlek i sig självt (och en speciell typ utav gemenskap - you know which one) räddar oss i slutändan. Jag vet det... men jag hatar det... jag hatar att jag kan älska. För det kan väl inte vara så bra att... man mår... underbart bra... när man älskar?

"Fröken Stark, som aldrig gråter. Fröken Stark, som räddar alla utom sig själv. Fröken Stark, som i verkligheten är så svag att hon inte ens släcker alla lampor när hon ska sova."

http://www.youtube.com/watch?v=5-DjluKLY14

/
Björn

Zaphod sa...

Vet inte riktigt vad jag vill säga, eller kan säga, borde jag säga något osv. osv.
Kram till dig Loo och till din Alex. Kryp in i O och hans kärleksfamn, känn tryggheten i att han älskar och inte dömer, säkerheten i att du kan vara precis så liten eller så stor som du känner att du behöver utan att han hugger, slår eller rymmer. Släpp taget om Loo och alla våra andras bilder av Gamla Loo, nya Loo knarkarLoo, CancerLoo och va fan allt nu kan vara för bilder vi främlingar och andra kan ha skapat oss. Du är du bara, inte mer inte mindre och är jag inte helt duperad av dina texter och om jag inte har tappat all förmåga att bedöma människor är "bara du" jävligt mycket och jävligt bra!
Oj det blev en hel del ändå... Jag ser fram emot rebooten (om jag nu har någon rätt att tycka till om det) jag har ju bara sett dig växa in i din egen kostym hela tiden, hela tiden förbättrar du dig eller kanske snarare sett hur du hittar all det goda i dig genom den här bloggen och jag tror du är på en rak fin väg till full potential.

Kram till er alla och Gott Nytt År