Framtid

Inatt, när jag låg och inte kunde sova, så gjorde jag slag i saken.

Jag låg och tänkte på en presumtiv framtid.
Och den gestaltade sig i flera former; den vred och snurrade sig i mitt medvetande så att jag blev alldeles yr. Och så kom den; det var som en slags uppenbarelse. För jag log för mig själv där jag låg insnurrad i täcket, med H bekvämt snusande intill. Och det var ett Kodak moment in my mind, en milstolpe. Utan Mike Foyle. Utan Infected Mushroom. För jag såg det framför mig, och pianot spelade så vackert, och i mitt medvetande var det jag som satt vid tangenterna.
För, jag spelar ju piano, och så även i mitt huvud flög mina händer över tangenterna och skapade det djupaste ljud av insikt jag någonsin kunnat skapa. Jag vet nu. Och jag kan höra havets ljud när det pulserar in mot land.
För att citera mannen som på en Turné med vilka-det-nu-var (Mötley Crüe tror jag bestämt?) snortade ett spår av myror:

"Mama,
I'm comin' home"

Och i min värld så blir allting med ens så enkelt. Och när H väckte mig idag, så log jag bara.
Misstänksamt spände han ögonen i mig och undrade vad det handlade om.
Men jag kan inte svara.
Inte just nu.

Så jag delger er en gammal historia från förr, ur en dagbok jag skrev för några år sen, som hint:

Jag har hört det så många gånger. Människor upprepar sig om och om igen. De tror att de är ensamma om sina tankar. Många tror till och med att de är så ensamma om sina tankar att ingen någonsin kommer att kunna förstå dem. Det tycks kanske lite väl ambitiöst så här i skrift, men det är någon slags vardag för många varelser jag omger mig med.

M ser på mig med den där frågande blicken och säger
"Loo, tror du att det finns en Gud? Jag menar, du måste väl tro på Gud? För innerst inne så gör alla det. De vill väl det? Alla vill väl det?" och jag sneglar upp från skärmen för att få en glimt av hennes ansiktsuttryck.
"Jag utesluter ingenting, men i min värld finns det dessvärre ingen Gud" säger jag.
Hon betraktar mig förfärat.
"Men vill du inte? Och om det inte finns någon Gud, vad har du då Loo? Har du tänkt på det?" och hon ser på mig med någon slags triumferande min, som om hon var den första att plantera den tanken i mitt huvud. Som om jag aldrig skulle komma på att ifrågasätta saken på egen hand.

"Det måste vara någon slags jaktinstinkt jag ersatt Gud med" säger jag och börjar återigen knappa på tangentbordet.
"Jaktinstinkt?"
"Ja, jag är driven av någon slags jakt. På det som är eller ska bli jag, eller kanske någon slags självuppfyllande. Eller sex, egentligen är det inte så noga, det viktiga är väl att man fortfarande känner lusten att jaga något" mumlar jag utan att egentligen fästa större vikt vid det jag säger.

"Vadå, hur kan en instinkt vara större än Gud?" menar M och ser återigen på mig med den där förstående-jag-vill-så-gärna-nå-en-enad-mening-i-den-här-diskussionen-minen.
"Tänk om Gud ÄR en instinkt för mig då, kan det inte vara så enkelt? Det sägs ju att alla har sin egen bild av vad nu Gud är. Kan någons bild då någonsin sägas vara fel, egentligen?" säger jag och rycker på axlarna, för det här med Gud, det är sannerligen inte min sak. Åtminstone inte i biblisk mening.
"Men Loo. Om du söker dig till en instinkt för tröst, hur ska du få kunna få några vettiga svar på dina frågor?"
"Kanske för att där inte finns några vettiga svar att få?"
"Söker du inte svaret då? På allt, vad det är för MENING liksom!" wosh, där kom det.

"Äsch, M" säger jag efter en stund.
"Vänd på det. Jag gör egentligen samma sak som du, fast omvänt."
"Vadå? Hur då?"
"Jag söker faktiskt inte svaret, M.Jag söker frågan."

M tystnar en lång stund och försjunker i någon slags meditativ fundering medan jag knappar på. Så öppnar hon sin lilla läppglansmålade mun för att tala igen. Den här gången för att bryta av hela meningsutbytet.
"Men Loo! Då kommer du ju få leta DUBBELT så länge!"

True, my sweet blonde. So true.