Långsamt

Vaknar sex, har sovit två timmar. The fucking nightmares igen. Jag är tillbaka i sala, kniven mot min strupe men i drömmen fullbordar han snittet. Jag blöder och hulkar och griper efter något att försvara mig med men det är för sent. En främmande mans ögon som spetsar mina och jag faller djupt ner. Ner, ner, ner. Trygghet kommer aldrig vara min egen starka sida. Och jag förbannar alla månar och planeter för att jag inte kan finna det i mig själv.

Går upp och bakar äppelpaj. Äter en bit. Lott är på uppdrag Blue Fox och lägenheten varm. Lyssnar BARA på Delerium, Enigma's L.S.D-remixes och samma låtar om igen. Synkroniserar min Mr.White aka Ipod. Tänker på den där scenen i fight club "när man har insomnia blir ingenting verkligt.." Och jag vet inte, jag har som ett krypande i maggropen. Det förjävla krypandet, känslan av att vara på fel plats, fast jag vet att jag rent fysiskt mår bäst här på söder.

Idag hade morfar varit i lägenheten som nu förvandlats till totalkraschad knarkarkvart och lämnat ett brev om att den ska säljas i december. I december kommer mitt föräldrahem och enda trygghet att vara borta och det finns inte ett skit jag kan göra åt det. Då har jag släppt alla ankar, då finns det bara en väg att gå och det är ner- om jag inte skärper mig. För jag vill ju så mycket mer än det här.

Jag känner den där oärligheten, den där frånvaron, med alla människor jag omger mig med. Idag sa ¤ i telefon: "Men där ser du, jag berättar visst saker om mig själv! Hörde du?" Jag hörde, men det är bara det att ord inte räcker till. Det handlar om HANDLING, att liksom gå från prat till verkstad. Dina ord kan beröra mig och få mig att stegra som en häst, men om du inte kan stå för den du är och det du är, vittrar dina tidigare så berörande ord sönder till intet. För jag har inga barriärer, inga hemligheter, inga spärrar. Jag gör saker rent spontant och ser var jag hamnar men om jag ger någon ett löfte så är det ett löfte. Och det var två år sedan jag gav någon löften och det är väl inte förrän nu jag börjar längta lite efter det.

Ja, om sanningen ska fram och om du promt ska tjata så är jag trött på att ro min egen jävla båt. Missförstå mig rätt, jag älskar att vara en egen varelse, rå över mig själv och vara självständig utan att någon hela tiden frågar VART SKA DU Men inte vare sig kärlek eller committments kommer av sig själva och ingetdera kan du ta första bästa och bara skaffa dig. Det behövs kemi, det behövs attraktion och det behövs ett gemensamt mentalt plan att mötas på. Det behövs att man känner det där lilla pirret i magen när man kysser varandra, det där pirret som bara ber en att fortsätta, fortsätta kyssa och aldrig sluta. Det där sista ögonkastet han slänger efter dig när du går. Det där sättet han gör en vardaglig sak på som får ditt hjärta att sjunga och dansa finsk foxtrot.

och varje gång det tagit slut för min del så har det varit de där små sakerna som varit de svåraste att komma över. Minnena av alla de där små sakerna man gjorde för varandra, just då, helt meningslösa, plågande och förstörande men tidigare de mest vackra stunderna som man vet att man kommer att minnas resten av sitt liv. "Jag minns alla mina män och hur de brukade ta på mig" som den där gamla snusktanten säger. Och nej, det är inte sant. Jag minns inte alla mina män och hur de brukade ta på mig men låt säga att jag minns de jag älskat. Och jag har älskat tre gånger i mitt liv medan resten varit mest tidsfördriv på väg mot ännu ett ödesdigert heartbreak. Efter senast sa jag och dan till varandra att det ska väl vara FAN I DET om man aldrig ska få ro i hjärtat. "En gång till" sa vi. "En gång till gör jag hela den här jävla lära-känna-dig-proceduren, de trevande sexuella inledningarna och hela skiten. Om det inte går då, då skiter jag i det".

Och vi visste sekunden vi sade det att vi ljög. För man har någon slags förprogrammering i kroppen som hejar på en så fort en fysisk attraktion uppenbarar sig. Man har någon slags jävla fucked up mentala cheerleaders i magen som vrålar och hejar och övertygar en om att den HÄR gången blir det annorlunda. Kom igen nu, var inte så feg, kör hårt, gå ALL IN VETJA! Släng alla marker i sjön och kasta dina tärningar, din fega jävla slinka. Din tragiska lilla slyna, hur FAN ska du bli lycklig om du inte vågar satsa allt på ett kort? Alla andra gör det och visst du har gjort det förr men den här gången...den här gången blir det for LIFE. yeah right, sherlock. Det händer inte. Men hoppet finns liksom alltid ändå kvar. Att man ska få någon bredvid sig att ro den där förbaskat risiga ekan med, att man får någon hos sig som inte hoppar ur och simmar iväg så fort en lite tjusigare eka uppenbarar sig, någon som de facto tar den ena åran och ror med den, inte bara snålåker. Jag skulle kunna gå on and on med liknelserna men jag tror ni har greppat vid det här laget. Och de säger att kärleken kommer när man slutat leta. Baby, jag slutade leta för tre år sen, och fortfarande ingen skymt av ett fyrtorn vid horisonten. I guess det var allt. Så länge.

(Om jag får göra det långsamt...
gör jag precis
vad du vill)


"My heart goes boum boum boum
Every time I think of you
Heart's going boum boum boum
Lost control what shall I do?

Cos I wanna be your lover
Till the end of our lives
I could never miss again
These loving eyes

My heart goes boum boum boum
Every time I think of you
I feel that boum boum boum
No control of what I'll do

Simplicity, complexity, oh what a tragedy
Reality, insanity, strange normality
Incredible, untouchable, but just visual
And I want you, just you but natural

My heart goes boum boum boum
When any mind is touching you
Inside that boum boum
Only light inside my gloom "

Enigma - Boum Boum

Att spela "tajt"

"Wait a minute man
You mispronounced my name
You didn't wait for all the information
Before you turned me away
Wait a minute sir
You kind of hurt my feelings
You see me as a sweet back-loaded puppet
And you've got meal ticket taste

I see right through you
I know right through you
I feel right through you
I walk right through you

You took me for a joke
You took me for a child
You took a long hard look at my ass
And then played golf for a while
Your shake is like a fish
You pat me on the head
You took me out to wine dine 69 me
But didn't hear a damn word I said

I see right through you
I know right through you
I feel right through you
I walk right through you"

Alanis Morisette - Right trough you

Mina grannar förfestar här rätt frekvent, de små pokerslynorna. De står på rökbalkongen mellan våningsplanen och konspirerar. Först tjejerna, sen killarna. De talar om att "spela tajt" och jag kan liksom inte koppla det till något annat än trumspelande, men de har en annan vinkel. Att spela tajt i poker är att spela utan att ha ett pokerface. Och det får mig att tänka på det där spelet man så frekvent har med karlar. Jag tror att jag är en sådan där "tajt" spelare, för jag kan fan inte hålla ansiktet och jag har ingen förutklarad strategi. Inte heller spelar jag spel och inte fan kan jag några snabba tricks. Pokerspelandet däremot, det klarar jag av med rätt ordentlig marginal.

Lott har övergett mig för blue fox och jag bakar paj. The return of the desperate housewife.

All systems: Fucked up

Enigma - Mea Culpa part 2 (Orthodox version) är det sexigaste i min musiksamling @ the moment, och förkylningen har bestämt sig för att ta kål på mig. Efter helgen och förra veckans vila tvärvände den från sin säkrade grav och återkom med full styrka. Jag kan inte sova ordentligt, slumrar in kvartar i stöten, jag nyser oavbrutet, hela huvudet och kroppen hettar. Jag är trött, blek, har svarta ringar under ögonen, och varje muskel i min kropp har bestämt sig för att göra säkert uppror. Immunförsvaret har i princip lagt ner och ödslar inga blodkroppar på det här viruset. Jag får minsann alltid skylla mig själv. Ungefär som bittra, missunsamma parkbänkstanter brukar mumla "Man ska inte ha FÖR roligt för det betalar sig".

Gick upp ändå. Diskade, städade köket. Lagade kvällens mat. Ska försöka baka en paj. Om jag orkar.

Tappade medvetandet inatt på balkongen också. oroväckande.

Would somebody come, take me

..home?

Ibland tror jag nog att jag vill bli räddad ändå. Lite iallafall.
Nu: Mat plus TV.

Fix [Me]

När en av förstasidesnyheterna i Aftonhoran är Den här, då är det fan illa. Madde har festat UTAN sin pojkvän! helvetes kukslyna, kan flickstackarn verkligen gå ut SJÄLV? Hon är ju blond, prinsessa, och saknar kuk mellan benen och det är ju allmänt känt att den sortens slinkor inte kan ränna runt stureplan och beställa godisshots utan pojkvänneligt sällskap. GOD DAMN IT, människor. Ni är patetiska.

Jag och Lott har gemensam ledig dag idag. Vi är bägge förkylda, och jag vaknade av att mina fötter var iskalla under tre filtar och ett duntäcke. Det är liksom som skrivet i sten att man ska behöva gå och frysa så jävligt.

Nu spinner jag loss på det här med sms-konversationer igen. Det är liksom, som en helt ny dimension av kommunikation. problemet med sms är ju det att man inte HÖR vilket tonfall den andre har, så det finns ju gott om utrymme för feltolkningar om man säger så. Jag är den där sortens sms:are som smsar mer än jag ringer, och jag skriver ganska snabba svar. Om jag inte fått svar på ett sms på en timme håller jag på att gå i taket. Efter tre timmar är jag i upplösningstillstånd och efter fem klättrar jag på väggarna. När personen sedan väl hör av sig så låtsas jag naturligtvis som ingenting, för man kan inte vara en kärring som hakar upp sig på sånt. Fast man de facto ÄR just en sådan. Jag kan gå omkring och reta mig på obesvarade sms en hel jävla dag. Vilket säger en hel del om mitt bristfälliga tålamod. Slutsats; jag är en tant. En enveten liten bimbo. Och jag kan liksom inte låta bli att gå loss på såna där tankar, typ "Åh nej vad fan har jag sagt nu då som gör att jag blir ignorerad?" Och så får jag för mig att jag gjort något fel. Vilket jag oftast inte har och oftast finns det naturliga förklaringar på uteblivna svars-sms. Men har man börjat hispa så har man.

Jag vet inte riktigt vad jag ville med den där utläggningen.
Har sovit kanske tre timmar inatt. Natten dessförinnan sov jag runt fem och dessförinnan ingenting, dessförinnan ingenting och innan det sov jag två. Vilket betyder att min concealer får köra hardcore-race under mina onkelfesterinspirerade ögon om jag nu ska våga mig utanför dörren vilket inte verkar troligt inom de närmaste timmarna. Jag ser litegrann ut som någon som..pja. Någon som inte sovit så jävla mycket i sitt liv.

Mardrömmarna är tillbaka. Perfekt. Precis vad jag behöver.

"It's a damn cold night to try to figure out this life.."

Blev ganska Coldplay-inspirerad i helgen. M satt och sjöng "i will fix you" och det liksom..det klingar så jävla rätt på något sätt. Ja! Snälla! FIXA MIG! Och då menar jag inget snuskigt. Jag menar att jag behöver liksom klamra mig fast vid mina fasta punkter lite mer. De få jag har. Lott är en fast punkt. Systern likaså. Och jag längtar lite efter mina syskon och undrar hur de mår. Jag är en värdelös storasyster just nu som inte ägnar tid åt dem. Får fruktat dåligt samvete, måste fan åtgärda saken. Det går för sig att mitt så kallade kärleksliv sett bättre dagar, det är helt okej att jag är i princip pank, och det är liksom ingen fara på taket att jag just nu glider runt i ett vakuum. Men att jag missköter mina systerliga principer är bara för jävligt.

Playlist @ the moment:

Nickelback - If everyone cared
Avril Lavigne - I'm with you
Little computer people project - Little computer people (club mix)
Covenant - We stand alone
Culture beat - Anything
Dallas Superstars - In the night

Damn cold night

"it's a damn cold night
Trying to figure out this life
Won't you take me by the hand
Take me somewhere new
I don't know who you are but I
Im with you
Im with you

Why is everything so confusing?
Maybe Im just out of my mind..."

Avril Lavigne - I'm with you

Vilken otroligt spännande Lördag det blev! Satt och murklade framför datorn och hängde lite. Därefter mamma och därefter spektakel mitt i natten hos M. Han är den där sortens människa som man faktiskt genast gillar, på något sätt så finns det någon slags tankeverksamhet som är extraordinär. Vi hade det fantastiskt till klockan tidigt-på-morgonen och sedan somnade jag, trots allt. Vaknade i en oerhört varm tillvaro av att M var uppe och stökade. Ingen headache eller nånting. Åkte sedan via Engla, hem till mig där jag och Lott avhandlat helgen och fnittrat åt än det ena, än det andra.

Fredagen var kaotisk. Så är det alltid när kombinationen jag, ex eller annat pack kommer i kontakt med alkohol och annat skit. Inget mer sånt nu, min själ måste fan få vila lite.
Skickade ett sms och tackade M för helgen. Det är så frustrerande; sms är liksom det knepigaste som finns. Får man inte svar på dom antar man genast att den andra undviker en, och så målar man upp osanna scenarion framför sig. jagar upp sig deluxe.

Men på det hela taget...jag gillade min helg. Trots den ödesdigra fredagen.

Och jag kan bara lyssna på två låtar just nu.
Avril Lavigne - i'm with you - samt
Van Morrison - Stranded


Och så kommer ännu en monoton vecka, i det kallaste november.
Men kanske kan jag vända saker..ändå.

Evert & Eilert

Jag har kommit på ännu en lysande idé. Jag tänker skaffa en guldfisk som heter Evert. Evert är homosexuell, så klart, vilket framgår av den udda svansföringen på stjärtfenan. Sedermera kommer Evert att leva olycklig i sin skål och alla hans äventyr kommer noga nedtecknas i en egen blogg - Elaka Evert's liv i glaskupan. Då tiden går och går kommer Evert att vilja ha en kompis och matvägra och inte vilja simma runt runt runt något mer. Då kommer jag att skaffa Evert en livspartner - Eilert. Eilert och Everts liv kommer att noga nedtecknas och bloggas och Evert och Eilert - de homosexuella guldfiskarna, kommer att röja gigantiska framgångar och bli intervjuade av Fiskbladet, Dagens fisk, Exfisken och alla de andra stora tidningarna.

Nu återstår att skaffa hem Evert. Evert, min älskade fisk! var är du?

Digifrutella

David Morales feat Lea Lorien - How would u feel (Philippe B Remix) dundrar igång förmiddagen på Söder och en snäv rapport från kvarteret här intill viskar om gårdagens underbara. Dagen kommer att bestå av att jaga diverse människor och se till att de gör sitt jävla jobb.

Jag somnade till slut, och vaknade under den blå filten. Rökpaus på balkongen i dunderkyla. Och grannen under mig sjunger Flashdance - what a feeling så jag tror hon är kär. Ingen kvinna sjunger på det viset om hon inte gått och kärat ner sig. It's a proven fact.

(Was it like you imagined
or did it feel like magic?)

Och jag älskar Matthew Dekay. Det pulserar överallt när dunderhiten "Digifrutella" vräker ner halva söder. Äntligen har jag laddat upp mr.ipod, så när jag åker senare kommer jag iallafall att kunna dunka på med bra musik. Vilket är en förutsättning.

Jag mår lite bättre idag, så jag ska försöka att inte känslosvalla för mycket.

Fotnot

Få inte för er nånting nu. Jag är ett känslomässigt våp, so what?

Det går alltid över...
tror jag?

If a heart's not ready to open

Och jag är på Tribalism Och basen Och gunget Men jag har ont i foten och kan inte riktigt dansa så mycket som jag vill. Vid borden kommer det fram två karlar, den ena är 22 år och ordentligt kriminell. Den andre är fet och förälskad i liselott men hon får efter mycket om och men slutligen säga åt honom att skärpa sig. Ungefär när han bekänt att han är kär i henne, älskar henne och vill gifta sig med henne. Han tar upprepade gånger våra händer, kysser dom, och berättar vad han heter. Vidrigt. Den kriminelle kan inte bestämma sig för vem av oss han vill limma på så han limmar på båda. Till slut kommer äntligen P med vän, och räddar hela scenariot. Han är på oerhört flängt humör och vi lattjar runt. Fyra bokstäver och jag flyger ner i djupa andetag. Vi måste åka hem. Så det gör vi. I taxi, för nu är kollektivtrafik uteslutet, och vi kommer hem och lägger oss på madrasserna och andas ut, för, det måste man göra. Jag ligger och funderar på än det ena, än det andra, och ringer sedermera ML, men han är ute och raggar tjejer och tror att jag heter Elina. Maken till fräckhet har jag hört. B med vän kommer förbi, de är roliga och jollrar med oss. Till slut går alla, och jag slumrar in innanför täcket. Idag är det Lördag men det behöver inte betyda någonting, inte någonting alls. Jag skulle gärna ha större känsloliv än det jag har nu. För jag har inte mycket av det. Det är ganska tomt, faktiskt. Man söker ju alltid efter något och det är frågan VAD man söker efter. Dagens låt: Late night alumni - Empty streets (aurora remix)

Mmmm. Jag går genom Sundbyberg och det är en underbar kväll. Till E och till mamma och jag är varm i kroppen och har en snygg hood på mig och benen går, går, går av sig själva. Jag lyssnar på Tracy Chapman och Armin Van Buuren - A state of trance 263, och JUST DÄR, just där beatsen börjar flöda, där promenerar benen alldeles extra lätt och jag passerar sundbybergs underbara små butiker i små svängar. Jag har en busig djävul på axeln som viskar saker och jag fnittrar. Och det har inte med något särskilt att göra förutom att jag känner mig fri. Fri och busig.

Kommer hem vid 23 och lägger mig med en gång. Innan jag somnar faller jag in i märkliga scenariofantasier, och så dyker den där otippade människan upp i någon slags undran, vilket är hur kul som helst eftersom jag också får SMS från densamme dagen efter. Jag älskar SMS men jag avskyr när jag inte kan svara på dom. "Hej blablabla comviq, du är dum i huvudet som inte fyllt på ditt kort så du kan svara på softa sms, var god skjut dig själv i hövvet"

¤ ringer och vrålar om en powerpointpresentation, hur ska det gå, han sliter sitt hår. Jag vet ingenting om något av det där. Jag är mysig och flurig och lite förkyld och det är också allt. Jag tänker stanna här tills det är dags att åka till Sundbyberg igen. Jag laddar varsamt Mr.Ipod, som är det senaste tillskottet till mitt och lotts teknikfixerade imperium. Mr.AMD, Mr.LSD och Mr.Ipod står uppradade och gör precis det dom ska. Jag älskar min dator. Han är perfektion och silverskal, han kraschar inte, han går tyst som en spinnande katt.

Det är rätt soft att vara jag idag. Jag känner mig rätt trevlig. Men att jag fått utslag av förkylningen försöker jag inte låtsas om. Det är en klurig förkylning det här. Den är liksom inte OUT THERE utan jag är matt och flurig och lite varm men den bryter inte ut helt och hållet.

Tracy chapman är min gudinna och blodet kokar av förväntningar inför helgen. Kul också att höra från gamla bekanta "You look GREAT, Loo! " apropå ingenting. Aha! Man har halkat upp ett par pinnhål igen. Skönt att höra att träningen ger resultat.
Nej, nu är det duschen, en treo comp och lite hostmedicin och sen off to the green gables!

In sickness and health

yyyl! Har blivit dödsförkyld. Till råga på allt får jag lyssna på när min granne ovanpå, grälar med sin pojkvän: "Du är SJUK, du är ELAK, du är STÖRD!" skriker hon åt honom. Sedan kastar hon saker på honom och han smäller i dörrar så att det vibrerar i hela lägenheten. Jävla juriststuderande fitta, är hon uppväxt i något jävla hönshus eller vad är det för fel på henne? Det är ett förbaskat skrikande på den kvinnan.


Igår bakade jag pitabröd och äppelkaka och hade finbesök. Så går det när man är hemmafru.


Jag är för ynklig för det här. Nu åker jag till mitt apotek och hämtar ut lite good stuff så jag kan sova utan att hosta lungorna av mig.

ååh, månadens Eargasm: Exakt 17 minuter och 50 sekunder in i mixspåret "A state of trance 263" med Armin van Buuren blir det riktigt, riktigt progressive-sexigt. Beatsen dundrar på med snygga short-slings och världen är nästan en underbar plats, speciellt på fyrans buss mellan Zinkensdamm och Skanstull.

Fruktansvärda mardrömmar inatt. Trots detta, vaken med tuppen. Finns ingen särskild anledning till det egentligen. Jag vaknade när LottLott gått till jobbet och kunde inte somna om. Ibland behövs där någon som rumsterar om medan man vilar.
Planen idag är att baka pitabröd och frysa in så lott har enkelt att fylla matlådor, och så att vi kan äta drägligt bröd den här månaden, för ska det bli något jävla fullkorn och osötat av så får man fan fixa själv. Har jag alldeles extra mycket tur får jag dessutom lunchsällskap idag.

Och jag är så förbannad för det här idiotiska EM-kvalet så det är inte sant! Vi blev rammade av en vidrig drös populistiska sverigeflaggetöntar på vägen till förfesten i Lördags. Och vilket PACK svensk fotboll drar till sig. Osnutna barnfamiljer med Sverigehattar. De låter. De vallfärdar ut till Råsunda för att se fotboll som om det vore någon slags familjepicknick och finns det något jag avskyr mer än populism, så är det barn.

Upptäckte just att jag fastnat på en vimmelbild ifrån i lördags också. Den synes här ovan. Hjelp!

Under my skin

Engla påstår att jag är en studsboll med energi på dansgolvet. Det kan väl stämma.
Förortskrogar..de har en sak gemensamt och det är det unga, raggkåta klientelet. Fick inte ens chansen att presentera mig som kokainsmugglare. Dansade och pratade vettigheter med L & E och mer var det inte därtill förutom att dörrvakten visade sig vara en gammal bekant från förr. Vi gick hem till E och svamlade lite. Nu hemma i egen vrå. Kan inte bestämma mig för hur trött jag är. Kan inte bestämma mig för något.

Vad ÄR detta för dag egentligen?!
Jag ritade helt spontant i Photoshop idag. Har kommit fram till att det där är mitt inre; så känner jag mig.

It sucks.

Stonebridge, stendött as fuck.

Kommer hem från mamman, duschar och klär mig. Pratar med lott om allt och inget och drar till vardagsrummet@GK och liksom står och suckar över att det finns tre sorters folk där; karlar i spänntröjor, hopplösa brudar i cheap monday-jeans, tights, och stripigt sönderblekt hår. Fy fan vad jag avskyr tights-modet. Inse faktum brudar; ni ser ut som hjälplösa våp annars. Med tights ser ni verkligen ut som idioter. Kombinera detta med guldskimrande ballerinaskor och ni har verkligen satt er själva på listan "knullbara våp som inte duger till mycket annat". Fast å andra sidan; de flesta brudar är ganska hjälplösa våp. Ni bekräftar er själva genom barn eller män, ni sminkar er och fixar er och står i timtal med bästisen och diskuterar hur ni ska få den eller den i garnet men när det väl kommer till kritan kan ni ändå inte kommunicera med män, ni vill att de ska sluta med alla sina så kallade "dumheter" för er skull - (det kallas INTRESSEN, din dumma jävla fitta, och om du bara vore tillräckligt intressant så skulle han säkerligen spendera mer tid med dig men allvarligt talat, hade inte du haft en fitta mellan benen vore du aldrig intressant nog att ens spilla öl på.)


Vi lessnade. Jag diskuterade med Lott om män överhuvudtaget. Hon refererar kvällen bättre än jag i det här avseendet. Kolla hennes Blogg

Liselott påstår att jag har "killer instincts". jag vet inte säkert vad hon menar men nu är jag röksugen. Mötte förresten en karl på krogen. Han hette Peter. Han frågade vad jag jobbade med. "Sopar gator och knarkar bort samhällets pengar. och så är jag ute på villkorlig dom för grov misshandel" sa jag. "Intressant. Har du sysslat länge med det?" sa han. Vilket bara bevisar hur mycket människor verkligen lyssnar på när man pratar på krogen.

Jag är bitter och trött.
och vet du vad, ¤. Jag tror inte att du har det där speciella längre som gör det värt. Jag tror att du är ett ganska fegt stycke människa och du får säga vad du vill om det. Du har gjort mig illa tillräckligt mycket nu. Jag är fed up.
Godnatt, stockholm.

Recept / Torsdagstrams

Om man har kräkts hela natten och inte orkar mer, så fixar man maten till ikväll, i brist på annat. Så jag delar med mig av mitt alldeles egna, vegetariska taco-recept. Inga tillsatser, inga färdiga lösningar, inga jävla burkar. Bara råvaror, the real deal och lite uppfinningsrikedom. Här har ni:

Såserna först!

Tzatziki


3 dl turkisk yoghurt
1/2 grovt riven gurka
1 msk vitvinsvinäger
1 msk kallpressad rapsolja
1 krm svartpeppar
1 krm salt
2 vitlöksklyftor

Häll av yoghurten och gurkan med lite salt, i ett durkslag. Häll ned i lämpligt kärl, tillsätt övriga ingredienser och blanda om ordentligt. Smaka ev. av med salt och peppar i efterhand. Låt stå i ett par timmar så tzatzikin får gosa in sig ordentligt.

Hemgjord salsa

2 finhackade vitlöksklyftor
1 upphackad minipurjolök
1 liten tetra krossade tomater
4-5 msk gräslök
1 tsk garam masala
1 tsk svartpeppar
2 tsk chilikrydda
1 tsk chilifrön
ca 3 msk citronsaft från hel citron
1 msk socker
Citronpeppar efter smak
salt och peppar efter smak

Mixa allt med stavmixer eller annat köksredskap till en jämn och lätt kornig sås. Låt stå kallt ett par timmar innan servering.

Pitabröd - ca 12 st små eller 6 större.

4 dl vatten
1/2 pkt jäst
1 msk olivolja, rapsolja eller matlagningsolja
1 msk salt
mellan 9 - 11 dl mjöl of choice (Jag bakar med två tredjedelar rågmjöl och en tredjedel vetemjöl)

Bakning:
Finfördela jästen i en bunke och tillsätt vatten, salt och olja. Vispa eller rör tills jästen är löst. Se till att vattnet är rumsvarmt, eller runt 37 grader, så mår jästen som bäst. Häll upp mjöl i rågade decilitermått och arbeta in i degen tills den är mättad, eller - seg och blank och släpper från kanterna.
Låt jäsa 30 minuter under bakduk.

Ta upp degen, forma till en rulle och skär ut så många lika stora delar du vill ha. Forma till centimetertjocka, runda bullar och jäs ytterligare 20 minuter på smörad plåt under bakduk.

Baka bröden i 275 grader mellan 6-9 minuter. Vänd på dom efter halva tiden så de blir jämna och fina.

Till pitabröden skall man servera färska grönsaker of choice, finhackade och snyggt upplagda. Jag föreslår Färsk tomat, kinakål, rucola, rädisor och minimajs.

Och slutligen:

Hacka en gul lök och ta fram quornfärsen. Hetta upp olja i en panna och tillsätt lök och quorn. Krydda med salt & peppar, eller var kreativ och gå loss på citronpepparn, havssaltet och chilikryddan.

Var nu en Gloorious och hacka upp grönsakerna i tjusiga skålar. Lägg upp lite förvärmda (i micro eller i ugn som hastigast) pitabröd på lika tjusiga tallrikar och skär fickor. Fyll dina pita-fickor med quornfärs, grönsaker, tomatsalsa och tzatziki. Och sen behöver du bara vänta på att din lyckliga gäst brister ut i "Men det här är ju RIKTIG, HEMLAGAD mat!", alternativt "Jag älskar dig", klappa dig sedan förnumstigt på magen och replikera "äsch, det var väl ingenting. det var bara nåt jag slängde ihop..". Och avslöja dig nu inte på slutet med att säga att det var JAG som gett dig recepten. Jag har statistiska bevis på att den här middagen har en ungefärlig 85%:ig success rate på MINST en returned kram, en för par nästintill 90 procentig säkerhet på att du kommer få något ikväll, och för sjuka kombos vinner man med 60 procents chans deras glittrande, förvisso vitlöksdoftande gunst. Med andra ord kan jag ge dig Loo-garanti på att det är gott.

Nu till annat: Intervju med Unni Drougge, min absoluta darling, i dagens City. Hon är ju fantastisk, Sitter där och röker gör hon, för, "Något måste man ju dö av". Ja, jag diggar den kvinnan. Hon har en enastående och mycket avundsvärd karriär bakom sig som både författare och AD, hon är skitsnygg trots att hon är över fyrtio, hon röker som en borstbindare och hon skriver som en gudinna. Hennes debutroman; "Jag, jag, jag!" är den absolut mest lästa i min bokhylla och den är också sedan många år tillbaka, offentlig Bibel för mig och Dan.


Jag läste en intervju med vidriga aset Bert Karlsson, igår morse, i samma tidning, och jag kan verkligen inte ta den mannen på allvar. Han är i särklass den mest oattraktive, osympatiske man jag känner till vid sidan om Ulf Lundell och Jan Guillou. Samtliga tre innehar den sortens gubbsjuka, liksom självhävdande 'jag-har-nått-femtio-och-vet-i-princip-alltid-bäst"-attityden som får det att krypa i en av ren vämjelse. Morfars gode man är av samma kaliber. Fy fan, bara sättet han tilltalar en på, sättet han liksom underminerar hela min varelse bara genom att se på en. Det är den där sortens översittarfyrtiotalist som tidigare nämnts och jag vet inte, är det så att män i den åldern skaffar på sig dessa dinosaurierelaterade härskartekniker, enbart för att tillämpa dessa på unga kvinnor med fler åsikter än vad de ska ha på sig på dagarna? Jag är ju som en magnet för sådana här karlar.

För inte så länge sedan fick jag mailkontakt med just en sådan här, vi snackar skitsur fyrtiotalist från Boden eller vilken jävla obygd det nu var, det minns jag inte lika säkert. Han skrev långa, arga mail till mig med långa haranger kring min person och mina åsikter och han hade verkligen både missförstått och vänt upp och ned på alltihopa. Kontentan av dessa långa haranger var i princip "Du är en kaxig brud som fått för mycket utrymme i just detta specifika media just detta specifika datum och jag tycker att du, lilla gumman, borde lägga ner och lära dig nånting om livet istället för att ljuga ner din generation". Ha! Säger mannen som bor i en stad med mindre än tretusen invånare, där alla känner alla och där alla håller upp tjusiga fasader för grannen, liksom ljusår bort från Stockholm, kaxiga 25-åringar på klubbar, droger och storstadsliv. Och det ska väl vara fan i det, att de människor som egentligen borde hålla käften, och just de människor som egentligen inte har några argument att komma med, de ska alltid ge sig på mig, med ett enda syfte, och det är att få mig att hålla käft. För de håller inte med. Och det behöver de förvisso inte göra heller.

Dagen bjuder i övrigt på en långpromenad i Långtbortistan, lite simpel lunch och en mjuk längtan till morgondagens Spelning på GK
..it's taking over.

I guess they think that

Vad är det med världen egentligen?

Var hos min mor igår. Och fick smak för den gamla skivan "Mega dance 5". Hits av inte dess like, som Herbie's klassiker "I believe" och P.I.D's gamla one hit wonder "I guess they think that".
Och det vrånga i mig gör att jag bara vill en enda sak just nu. Ner i dyn, rätt ner i sjön bara. Exhale consciousness.
Jag VET att jag är en dålig människa. Jag vet att jag inte är bra på att göra er glada just nu. Jag vet att jag borde göra mer. Men det går inte.

Jag har skrivit och skrivit och skrivit utan något resultat.
Fast i en cirkel av ord, och kanske...

Men nu måste jag lära mig att se framåt.

Guldturbo berättade att han drömt om mig inatt. Jag ska enligt uppgift ha legat på hans säng. Iförd jeans. Mer än så vet jag inte.
Jag verkar ha en tendens att dyka upp i människors drömmar lite hipp som happ. Människor som jag mött för väldigt länge sedan, eller som jag inte träffar alls längre.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Army Dreamers

Höst. Det är något alldeles särskilt med hösten. Speciellt som att man får chansen att vara som allra snyggast då. Alla gorgeous looking hoods,från Puma, BikBok, Nike & WOW som varit för svettiga för att bära under sommaren, får plötsligt hedersplatserna igen. Jag lyssnar på Kate Bush och fryser om fötterna på det kyliga trägolvet om morgnarna, tekopparna flockas kring sängen och jag och lott får chansen att bära våra matchande svarta snownikes. (Inte stövlar och inte snowboots. SNÖVLAR!) Och hela den där "promenera-i-alleér-och-se-drömsk-ut-med-Ipoden-på-max"-känslan går bara inte att få på sommaren. Det finns utrymme till att vara drömsk, gömd, i smyg, på hösten. Och det går säkert att få fram statistik på att det är hösten som det pågår mest otrohetsaffärer, mest dumheter, saker i smyg.


Och jag är en liten djävul. För det är om höstarna som mitt liv är som allra mest händelserikt. Jag laddar upp under sommarmånaderna för de där fantastiska mörka, dystra tiderna. I taxibilar, hög som ett hus på både liv och leda, åker jag tvärs igenom stan på väg till eller från eller mot ting och saker.Mitt liv är förvisso ett suspekt sådant men det är trots allt mitt liv. Och det jag inte berättar här...det hamnar så småningom i boken.


Men nu är det baking time, sweethearts.

16:46

Idag är jag som sagt hemmafru. Bakar rågkakor, lagar mat, kokar ris, kokar ärtsoppa, frysa in och dona. ¤ var fantastisk i telefonen idag. tänk om han alltid kunde vara så fantastisk. Istället får jag nöja mig med att aldrig veta. Jag skulle eventuellt få agera "avledande manöver" på något slags företagsspex. Men det hela kraschade då det framkom att jag istället för att agera levande powerpointpresentation då han inte har något att säga, till hundratals systemvetare som bara TRÄNGTAR efter att få höra hans ord, skulle baka. Men han var imponerad. HA! Klart att han var. alla älskar ju mig.

Nu ljög jag. Men det lät bra.
Nu ska jag och kombon göra sushi. Kombo kom hem snörvlande efter jobbet och slängde sig i sängen. hon påstod att hon sett samma skitsnygga kille på buss slash tunnelbana två dagar i rad nu. "Han har såna där mörka ögon du vet" sa hon och jag ylade högt. JAG VET! jag har sett den sortens mörka ögon! GUD FÖRBJUDE!

Men vad fan är en bal på slottet.
Out.

What lurks on Channel X?

Morgonsamtal med ¤;

"Vi kan åka till Ropsten...och ropa på båtar"

Sure Baby, klart vi ska.

Igår vaknade jag sent. Åkte till Skanstull och handlade Tofu, som visade sig vara fel tofu, men skam den som ger sig. Handlade också mjöl och bakingredienser, för idag ska det bakas och städas på zinken. Efter min utflykt begav vi oss ner på BG:s här nere, för att se matchen. Döm om vår förvåning när det bara satt AIK:are där och såg AIK:s match istället! Vi fick bege oss till närmaste krog för att se matchen vilket medförde att vi missade första målet. Nervkrypande matchminuter senare satt jag och lott och höll varandra i handen med klappande hjärtan. Fantastisk straff och precis som MO säger, så är det läge att fria till honom nu,(sebastian alltså) innan det barkar åt helvete.
Socialen ringde igår. Ska dit på fredag och göra ett RSI. Någon form av karta över mitt liv. Hell, det blir inte svårt. Mitt liv är som tre oberoende celler som verkar helt opåverkade av varandra. Det är mitt känsloliv, mitt materiella liv, och så alla andra. Samtliga är defekta.

Fan, 2-2 igår och jag och lott kom hem lite småfulla och drack ytterligare ett glas vin bara för sakens skull. Men skam den som ger sig. Nästa måndag baby. Nästa måndag.
Men jag mår ganska bra idag ändå. Det går inte att vara annat; periodvis är mitt liv rätt intressant, måste jag medge.
Idag blir det bakning följt av , kanske , ett NA-möte!
Känns som jag måste ha lite vatten på min kvarn gällande stereotyperna.

Idag bakar jag rågbröd, dansar i köket, städar lyan och sjunger på:
Karl Bartos - 15 Minutes of fame
Stan Getz / Louis Bonfa - Saudade vem correndo
Pet shop boys - What have i done to deserve this?

Giving up

Mormor, jag önskar du kunde läsa det här. Och någonstans så kanske du ändå kan se mig skriva det, och förstå att det är dig jag talar till.
Jag ville berätta så mycket för dig. Det finns så mycket som jag förr alltid talade med dig om, som jag nu har i mitt egna, slutna skal. Det kommer inte ut. Och jag önskar att du hörde och såg mig. Jag önskar att du satt där borta i Sundbyberg, vid vädringsfönstret, som du alltid gjorde förr.
Det åskar ute ikväll. En lampa flimrade just till i sitt sken bakom mig. Jag vet hur du avskydde åska och blixt och dunder. Jag vet hur rädd du alltid var, att vara ute och åka bil när det åskade. Jag minns hur vi brukade sjunga i baksätet på våra bilturer till Västkusten när det åskade. Vi brukade sjunga "Här kommer lilla ludde...håhå jajaaa, bärande på sin kudde..." varje gång vi åkte i tunnlarna.
Jag kan fortfarande höra din röst bryta igenom tystnaden där jag sitter och skakar på badrumsgolvet, med kinden tryckt mot kaklet.
"Mitt lilla hjärtegull...gråt inte"
Och mormor, du fick alltid mitt hjärta att bryta upp och stärkas av dina ord. Du fick allt det onda att försvinna. Jag satt och grät och rökte och vrålade i köket och du lade din rynkiga hand på min kind och såg in i mina störa bruna, med dina isande blå, och sa att Loan, du är starkare än allt stål i världen, dig kommer ingen någonsin att trampa på ostraffat. Och jag trodde dig, du stärkte mig, du lyfte mig.

Dagen ditt hjärta stannade där i hallen, då tre vårdare stod där och slog igång ditt trötta hjärta med den svensktalande defibrillatorn, och jag satt i köket och såg ut över gatan med de blå balkongerna mittemot, med tårarna rinnande nedför mina kinder, för jag visste, att de skulle aldrig lyckas få liv i dig igen, den dagen dog någonting inom mig som jag aldrig kommer att få tillbaka. Jag skulle aldrig få höra din röst igen, jag skulle aldrig få hålla om din taniga lilla kropp. Jag minns hur jag satt och tvättade ditt hår i köket en av de sista dagarna. Vi schamponerade dina tunna hårstrån tillsammans och sköljde det i en balja, för du kunde inte stå upp själv i duschen. Och jag smörjde in dina små rynkiga händer med handkräm och kammade igenom dina lockar och du såg på mig, du såg på mig och rakt igenom mig, och så sade du det:
"Loo, vad som än händer. Så minns detta; jag kommer alltid, alltid älska dig, och vad som än sker, så har du alltid varit ljuset i mitt liv"
Och jag ryggade tillbaka för jag visste. Jag visste att du visste att det var dags för dig snart. Att lämna mig. Och jag minns hur jag såg bort medan jag kämpade mot tårarna som ville välla upp. Men jag kunde inte längre be dig stanna, för du var slut. Jag kunde inte längre säga att mormor, nu skärper du dig, du ska ingenstans. Du ska vara här hos mig och berätta vaggvisor för mig om nätterna när sömndemonerna sliter min själ.
Och när cancern, astman och din diabetes ätit upp varje frisk cell i din taniga gamla kropp, så rycktes du bara bort från mig. Du slets bort från mig i en mörk hall i Sundbyberg. Och det är så inåt helvetes jävla orättvist. För mormor, du höll mig uppe. Du var anledningen jag hade att andas och fortsätta. För att göra dig stolt, mormor. Och bara därför.

Och när jag sitter och försöker få överblick över mitt liv, över sådant jag faktiskt vill göra med min tillvaro, när jag försöker hitta mening i den här soppan, när jag försöker se vilken jävla mening det är att överhuvudtaget bygga på något, så är det ditt ansikte jag ser, och din rynkiga hand jag känner mot min kind. Och ingenting är rätt, när du inte är här. INGENTING har rim eller reson, jag står liksom bara ut, men det är också allt. Jag står ut. Men jag lever inte. Och jag vill liksom inte heller, livsledan är så påtaglig. För det har inte bara med det existentiella att göra, det handlar inte bara om det att jag faktiskt inte ser mening med att göra allt det där som väntas att jag ska göra, när det ändå bara kommer huggas av och tvärstanna en dag, i en mörk hall på ett golv, med en svensktalande defibrillator.

Och det jag väljer är fel. För jag väljer att placera mitt känslomässiga kapital i människor som inte gör annat än sårar mig. Och jag väljer att helt och hållet ignorera det faktum att bygga upp mig själv till förmån för att bryta ned det lilla jag har. För jag är inte så jävla stark längre. Jag börjar bli äldre nu. Jag börjar tappa ork, lust och mening. Och det finns ingenting mer meningslöst än en 26-åring med livsleda. Jag är som Theo sade, a waste of space. Och allt jag har är en massa jävla minnen, vilka jag lever på. Jag äter på dom och tänker tillbaka till dom som en annan dummerjöns som liksom är för feg för att leva i nuet, eftersom rädslan att verkligheten aldrig ska komma i närheten av filmen helt enkelt är för jävla stor.

och mormor, jag vet att du vill att jag ska sprudla av liv. ge dom på käften. Fight the fucking power. Men utan dig, och utan mening, och med den här bittra ledan, så kan jag inte göra dig stolt.
och vet du vad, mormor.
Det suger.

Och de enda som kan beskriva hur jag känner, är VNV Nation:

" Have I no control, is my soul not mine?
Am I not just man, destiny defined?
Never to be ruled nor held to heel.
Not heaven or hell, just the land between.

Am I not man, does my heart not bleed?
No lord, no god, no hate, no pity, no pain, just me.

Comprehend and countermand.
Synchronous guidance. I choose my way.
Never to be ruled nor held to heel.
Not heaven or hell just the land between.
And am I not man?

So why do I love when I still feel pain?
When does it end, when is my work done?
Why am I lone and why do I feel
That I carry a sword through a battlefield?

So why do I love when I still feel pain?
When does it end, when is my work done?
Why do I fight and why do I feel
That I carry a sword, that I carry a sword?

Like the path to heaven or the road to hell,
Our choice is our own consequences bind.
We are the kings of wisdom, the fools as well.
We are the gods to many, we are humble men.
We who build great works just to break them down.
We who make our rules so we never fail.

So why do I love when I still feel pain?
When does it end, when is my work done?
Why am I lone and why do I feel
That I carry a sword through a battlefield?

So why do I love when I still feel pain?
When does it end, when is my work done?
Why do I fight and why do I feel
That I carry a sword, that I carry a sword, through a battlefield? "
VNV Nation - Joy