Långsamt

Vaknar sex, har sovit två timmar. The fucking nightmares igen. Jag är tillbaka i sala, kniven mot min strupe men i drömmen fullbordar han snittet. Jag blöder och hulkar och griper efter något att försvara mig med men det är för sent. En främmande mans ögon som spetsar mina och jag faller djupt ner. Ner, ner, ner. Trygghet kommer aldrig vara min egen starka sida. Och jag förbannar alla månar och planeter för att jag inte kan finna det i mig själv.

Går upp och bakar äppelpaj. Äter en bit. Lott är på uppdrag Blue Fox och lägenheten varm. Lyssnar BARA på Delerium, Enigma's L.S.D-remixes och samma låtar om igen. Synkroniserar min Mr.White aka Ipod. Tänker på den där scenen i fight club "när man har insomnia blir ingenting verkligt.." Och jag vet inte, jag har som ett krypande i maggropen. Det förjävla krypandet, känslan av att vara på fel plats, fast jag vet att jag rent fysiskt mår bäst här på söder.

Idag hade morfar varit i lägenheten som nu förvandlats till totalkraschad knarkarkvart och lämnat ett brev om att den ska säljas i december. I december kommer mitt föräldrahem och enda trygghet att vara borta och det finns inte ett skit jag kan göra åt det. Då har jag släppt alla ankar, då finns det bara en väg att gå och det är ner- om jag inte skärper mig. För jag vill ju så mycket mer än det här.

Jag känner den där oärligheten, den där frånvaron, med alla människor jag omger mig med. Idag sa ¤ i telefon: "Men där ser du, jag berättar visst saker om mig själv! Hörde du?" Jag hörde, men det är bara det att ord inte räcker till. Det handlar om HANDLING, att liksom gå från prat till verkstad. Dina ord kan beröra mig och få mig att stegra som en häst, men om du inte kan stå för den du är och det du är, vittrar dina tidigare så berörande ord sönder till intet. För jag har inga barriärer, inga hemligheter, inga spärrar. Jag gör saker rent spontant och ser var jag hamnar men om jag ger någon ett löfte så är det ett löfte. Och det var två år sedan jag gav någon löften och det är väl inte förrän nu jag börjar längta lite efter det.

Ja, om sanningen ska fram och om du promt ska tjata så är jag trött på att ro min egen jävla båt. Missförstå mig rätt, jag älskar att vara en egen varelse, rå över mig själv och vara självständig utan att någon hela tiden frågar VART SKA DU Men inte vare sig kärlek eller committments kommer av sig själva och ingetdera kan du ta första bästa och bara skaffa dig. Det behövs kemi, det behövs attraktion och det behövs ett gemensamt mentalt plan att mötas på. Det behövs att man känner det där lilla pirret i magen när man kysser varandra, det där pirret som bara ber en att fortsätta, fortsätta kyssa och aldrig sluta. Det där sista ögonkastet han slänger efter dig när du går. Det där sättet han gör en vardaglig sak på som får ditt hjärta att sjunga och dansa finsk foxtrot.

och varje gång det tagit slut för min del så har det varit de där små sakerna som varit de svåraste att komma över. Minnena av alla de där små sakerna man gjorde för varandra, just då, helt meningslösa, plågande och förstörande men tidigare de mest vackra stunderna som man vet att man kommer att minnas resten av sitt liv. "Jag minns alla mina män och hur de brukade ta på mig" som den där gamla snusktanten säger. Och nej, det är inte sant. Jag minns inte alla mina män och hur de brukade ta på mig men låt säga att jag minns de jag älskat. Och jag har älskat tre gånger i mitt liv medan resten varit mest tidsfördriv på väg mot ännu ett ödesdigert heartbreak. Efter senast sa jag och dan till varandra att det ska väl vara FAN I DET om man aldrig ska få ro i hjärtat. "En gång till" sa vi. "En gång till gör jag hela den här jävla lära-känna-dig-proceduren, de trevande sexuella inledningarna och hela skiten. Om det inte går då, då skiter jag i det".

Och vi visste sekunden vi sade det att vi ljög. För man har någon slags förprogrammering i kroppen som hejar på en så fort en fysisk attraktion uppenbarar sig. Man har någon slags jävla fucked up mentala cheerleaders i magen som vrålar och hejar och övertygar en om att den HÄR gången blir det annorlunda. Kom igen nu, var inte så feg, kör hårt, gå ALL IN VETJA! Släng alla marker i sjön och kasta dina tärningar, din fega jävla slinka. Din tragiska lilla slyna, hur FAN ska du bli lycklig om du inte vågar satsa allt på ett kort? Alla andra gör det och visst du har gjort det förr men den här gången...den här gången blir det for LIFE. yeah right, sherlock. Det händer inte. Men hoppet finns liksom alltid ändå kvar. Att man ska få någon bredvid sig att ro den där förbaskat risiga ekan med, att man får någon hos sig som inte hoppar ur och simmar iväg så fort en lite tjusigare eka uppenbarar sig, någon som de facto tar den ena åran och ror med den, inte bara snålåker. Jag skulle kunna gå on and on med liknelserna men jag tror ni har greppat vid det här laget. Och de säger att kärleken kommer när man slutat leta. Baby, jag slutade leta för tre år sen, och fortfarande ingen skymt av ett fyrtorn vid horisonten. I guess det var allt. Så länge.

(Om jag får göra det långsamt...
gör jag precis
vad du vill)


"My heart goes boum boum boum
Every time I think of you
Heart's going boum boum boum
Lost control what shall I do?

Cos I wanna be your lover
Till the end of our lives
I could never miss again
These loving eyes

My heart goes boum boum boum
Every time I think of you
I feel that boum boum boum
No control of what I'll do

Simplicity, complexity, oh what a tragedy
Reality, insanity, strange normality
Incredible, untouchable, but just visual
And I want you, just you but natural

My heart goes boum boum boum
When any mind is touching you
Inside that boum boum
Only light inside my gloom "

Enigma - Boum Boum