lördag, februari 17

Den stora ensamheten

Jag tänkte att det var dags att erkänna svagheten i mig som förtärt mig de senaste dagarna. För, ni minns utvecklingen va? Ni minns hur jag misstänksamt och bit för bit släppte S nära. Hur han ringde. Hur han klev ur den där taxin den där nyårsnatten. Hur han avvek från allt annat sexfixerat slödder jag mött. Hur dessa hoppfulla ögon bara hade ögon för hans.

När jag talar med honom (Stefan) nu så tycker han att jag i bloggen far med osanning. att jag framställer det fel. han har sina anledningar att stänga av, och, vad jag förstår, att han nu långsamt försvinna ur mitt liv, det verkar som att det är hans lösning. vi försökte prata idag men han är på defensiven, tror hela tiden att jag försöker "få ur" nåt. Jag bad ständigt om förlåtelse för att jag störde. Ville vinna tid, ville behålla hans röst intill mitt öra, om så bara för en sekund. Det enda jag darrande slutligen fick ur mig i samtalet var;
"Kommer vi någonsin att ses mer?" - "eller ebbar det ut, på det där enkla viset där ingen behöver/vill kommunicera?"
Tystnad i luren och jag kniper hastigt ihop ögonen. Det är svar nog. En stor jävla klo griper om min bröstkorg av tanken. Tanken på att inte få vara honom nära. Kanske inte ens som vän. Och det han säger, är "ingen av oss vet vad som sker i framtiden och jag kan inte lova något, jag vill inte att du ska få upp förhoppningar att det ska bli vi igen, ingen vet det, jag kan inte ge dig vare sig löften, närhet eller kärlek som det är nu, och kanske är det bra att vi inte hörs / ses på ett tag."

jag tänkte bara en enda sak.
"Vad gjorde jag för fel...?"

Men i min värld så är det inte så. Jag behöver ingen jävla distans eller frihet för att bekräfta om jag älskar eller ej. Logik. Och vad leder allt detta till då?
Han lät mig förälska mig, ge honom ett fullständigt bloggnamn. Han kom hem till mig och la sina armar där jag behövde dom. och just som jag började hoppas på framtid, en fördjupning - då är han helt plötsligt inte där. Plötsligt ingen Stefan i mitt liv. Och plötsligt kom den, den själsliga och hjärtetomma tomhetssmärtan, självanklagandet: "Om jag bara hade sagt si eller så istället" eller "om jag bara..."
Varför ringer jag? Han har redan väldigt bestämt sagt till mig att jag redan "diskuterat för mycket". Så kanske det är. Det är bara så märkligt att jag fortfarande inte förstår hur han kunde uttrycka viljan, viljan att vara med mig. att han kunde tala om hur mycket han tyckte om mig, allt det.. och en vecka senare.. så finns det inte. Och som han fick MIG att känna. Som jag betraktade honom i smyg. Och i ett trollslag, så är våra samtal känslokalla. "Våra livsstilar går inte ihop" heter det, det heter massor av saker. Och jag sörjer det varje dag,

Så spenderade jag veckan hos C. Allt var bra, tills C transformerades. Om vartannat bad han mig fara åt helvete, om vartannat mästrades jag i medvetenheten att jag borde stanna och "reda ut". Vid det laget hade han skrämt mig för mycket. Han växlade, pendlade. Han kastade en bunt tidningar på mig och odlade in det dåliga samvetet i mig över det faktum att han hjälpt med medicin och mycket mer när jag legat sjuk. Skrikande lät han mig veta att han ansåg att jag "nedvärderade honom". Trots detta hade jag städat hans lägenhet, gjort allting vackert, lagat mat, funnits där.

Men så Stefan.
Han har ju deklarerat att vi inte kan bli vi..."så vitt han vet" - han vill inte "inge mig förhoppningar". Jag vet hur man översätter det till svenska. Men kan jag rå för att hjärtat längtar? Att jag saknar det vi var, oavsett det vi var? Rår jag för att jag förälskad släppte efter och gav?
Det känns återigen som om jag bara fått några hastiga rader, en hattlyftning och utlämnad åt en evigt tänkande ensamhet

Och återigen kommer den krypande: rädslan att vara ensam.
för jag litar inte på mig själv mer.

"Så har den drabbat mig igen
Den stora ensamheten
Utan någon synlig förankring l verkligheten
Allt synes vara, som det borde
Jag ser inget fel vi gjorde
Allt är som det borde vara
Jag kan inte alls förklara
Varför den drabbat mig igen,
den stora ensamheten

Du talade, jag lyssnade
Jag hörde varje ord
Men om sanningen ska säjas
Tror jag inte jag förstod
Nej jag satt där i min värld,
dit ingen nånsin kan nå in
Du måste tro mig, tro när jag säjer
Att jag vill alltid, jag vill alltid vara din
Trots att den drabbat mig igen, den stora ensamheten "

1 kommentar:

Friskriven sa...

Verkar nästan som om vi satt oss i samma sits. Betett os illa osv. Skumt. Samtidigt.