Filmkvällar & känslorelaterat dravel

Alltså, det går en epidemi som jag skulle vilja uppmärksamma. Den här epidemin är så otroligt utbredd bland alla kak-ätande, hemmaförslappade par och bekanta, och det är inte bara i mina kretsar, det är överallt. Det är något så demoraliserat slöfött, ett socialt antimedel, något som dessutom anses vara kulturellt finlir i även de schysstare salongerna. Och jag kan inte med det. Jag talar naturligtvis om de så kallade "Filmkvällarna".

Detta är något som jag med jämna mellanrum blir inbjuden till, och det är inte så sällan som ett par står för fiolerna kring detta alkoholbefriade arrangemang. Vad jag förstår så är upplägget som följer: En bunt kamrater, inte sällan en blandning av jämna par, samlas kring någons widescreen med supersurroundanläggning. Man har alkoholfria drycker och en större mängd filmvänligt tilltugg. Om kvinnan i parkonstellationen har lite värdinnetakter i sig så har hon garanterat blandat in grönsaksstavar med dipp och det förhåller sig också en osynlig regel för gästerna att medtaga en eller annan godsak som man gemensamt kan inmundiga. Sedan kommer vi då till själva filmen. Nu är det ingenting jag dillar särskilt mycket om i min blogg, men ja, jag intresserar mig för bra film, jag har sett en del bra film och jag uppskattar en hel del rullar, även om jag inte får något drogat i blicken så fort Matrix eller Kill Bill kommer på tal så har jag också en del koll på film och vilka som gjort vad.

Jag har sett de där filmerna man "ska" se, och jag har lite kunskap kring vilka regissörer som tilltalar mig, men låt säga att jag tänker själv och inte låter mig bli uppkåtad bara för att det är överlägsna specialeffekter och en övermedelutmanande handling. Och det här med film är ju såpass viktigt rent kulturellt att det till och med finns universitetskurser som berör det hela. Varför man vill sitta och kvasianalysera en massa kulturstämplade rullar tillsammans med andra kvasityper går förstås över mitt huvud, men sure thing. Nu kommer vi till själva gnället i den här posten. Vad fan ska dessa jävla filmkvällar vara bra för?

För nu är det så här, att jag har ADHD. Det är förvisso så att jag gått i kognitiv beteendeterapi och lärt mig handskas med en hel del av mina svårigheter. Jag har heller ingen grav ADHD i den meningen att jag ständigt vispar runt med fötter och händer och jag kan sitta fint som en duktig flicka i fem minuter om jag bara vill. Men i min värld så är filmkvällar en motsvarighet till ren tortyr. Jag förstår inte varför man måste samlas, en hel bunt par, i ett nersläckt rum, tysta som möss, med en massa läsk och knaprigt mumsmums, för att hålla käften i två timmar eller mer. Än värre är det med dessa "race" - modell "nu ska vi se alla sagan om ringen-filmerna, låt oss ha ett helg-race!"

Varje gång jag blivit inbjuden till en sådan här tillställning har jag fått obehagliga spontanbilder i huvudet. Jag föreställer mig hur jag börjar gå emot precis alla lagar och principer om hur man ska uppföra sig. För det första skulle jag ta med mig alkohol fastän ingen annan gjorde det. Sedan skulle jag bli röksugen fem minuter in i filmen. Sedan skulle jag komma på massor av saker jag ville prata om, för här sitter ju mina vänner, och då vill jag ju snacka om grejer, inte stirra på någon flimrig skärm. Jag kan inte ens titta på TV i fem minuter då någon annan är i rummet, för jag börjar automatiskt att prata om saker, eller pingla runt och fixa med saker. Dessutom tycker jag inte om att höra automatvapenknatter i surroundsound. Det är när jag är själv som jag sätter mig ner och ser på en film, inte bland folk. Jag är en smygtittare, om man nu kan se det så. Jag vet att jag alltid ska vara vrång och gnälla om sånt här men jag kan verkligen inte hejda mig, för jag retar mig så vansinnigt.

Så med anledning av detta så tackar jag alltid nej. Just därför att jag inte fixar den sortens "sociala" events. Jag klarar inte av att sitta still och följa regler i två timmar eller mer. Enda gången jag klarar att sitta och stirra på en skärm är de tolv till sexton timmar jag spenderar vid datorn om vardagarna, och då är det liksom på mina villkor. Jag multitaskar i egen hastighet; jag bloggar, jag redigerar, jag fifflar med Winamp och Photoshop och sorterar saker och filar på applets och annat trams. Jag kodar, har en sju-åtta flikar öppna i Mozilla, är online på trefyra communities, läser andra bloggar, läser dagstidningar och håller mig uppdaterad på IDG ' s säkerhetssektion. Jag gör så jävla mycket saker att alla mina sinnen kan hållas stimulerade, och samtidigt har jag messenger uppe med ett antal bekanta påloggade vilka jag håller mig ajour med kring vissa saker. Men att sitta i en soffa med min karl tillsammans med andra par, och andlöst betrakta när Gollum smider ränker i en mörk grotta, oavsett hur jävla bra plasmaskärm det handlar om, oavsett det hyperdyra surroundsoundet, oavsett vilken breath-taking jävla film det är, så är inte det socialt i min värld. Det gör mig nervös. Jag vet inte hur man uppför sig på filmkvällar och jag förstår heller inte idén med att det tycks vara en par-pryl heller.

För, jag har nog alltid varit lite udda när det gäller förhållanden, (tydligen!) men jag har aldrig, aldrig upphört mitt sociala liv för en karl. Jag har heller aldrig förstått grejen med att andra par helt plötsligt visar ett nyvunnet intresse för ens person och inbjuder en till "par-träffar" heller, det kommer vi till lite senare. Därför har jag också skaffat mig just karlar som är lika sociala och förtjusta i umgänge och "när det händer saker" som jag. Visst kan jag ligga i soffan och gosa in mig någon dag i veckan och känna att fan vad soft, här ligger vi och myser, men det är inåt helvetes svårt för mig att bli en slöfet soffpotatis som stänger av allt det roliga bara för att jag skaffat mig någon att ligga med mer eller mindre regelbundet. För det är just vad förhållanden går ut på. Man har sex med en och samma och man har lite hemlisar ihop och man har en liten bubbla av kärlek tillsammans som man kan krypa in i när man känner sig liten. Men det är inte slutet på allt kul för det, det KAN inte vara slutet på allt kul. Som bekantingen jag berättade om, som bara försvann för att poppa upp som gubben i lådan för att visa bilder på sin unge. Hörrudu kisen, jag har en bild DU kan få istället. Här är jag med mina vänner ute och röjer. Här är jag på stan och shoppar. Här är jag framför min dator, i full färd med att koda. Här är jag och alla mina intressen - intressen du har försakat för att helt gå upp i en annan människa. Kul att du har en unge att jaga hela dagarna, men vet du vad? Jag är fortfarande min egen. Jag prioriterar fortfarande mitt sociala liv, mina intressen och min musik. Och vet du vad? I min värld går det alldeles utmärkt att kombinera detta med den så kallade kärleken.

Apropå parmiddagar, parumgänge och parträffar. Jag har bara en sak att säga: QUE?! Jaha, okej, jag fattar: Om man som singel plötsligen skaffar sig något som på papperet kan uttryckas som ett förhållande, då blir man "ofarlig". Hur farlig man var innan förtäljer inte historien, men skitsamma. Och då är det ju så himla bekvämt att attendera sociala tilltuggsevents i någon våning med en massa andra "ofarliga" jämna par. Jämna par som inte sällan tycker om att tvätta sina byk och bli smått osams offentligt, ha små svartsjukedraman och bli onyktra och gräla i trappuppgångar. I see. Det är alltså dit man är förpassad. Jag har hört mig för lite angående dessa parmiddagar, och räv berättade att det i trettionånting-kretsar handlar väldigt mycket om att skryta inför varandra. "Titta vad jag har" och lite sånt. Även han och lott har en naturlig aversion gentemot dessa pardejter och det tackar jag för.

Så, nu när jag är femtio procent av ett par (vilket fortfarande är aningen oklart om vi är. Stefan mumlar ohörbara saker ibland kring det hela, men har deklarerat att han a) blivit svartsjuk vid ett tillfälle och b) att han iallafall inte räknar sig som singel (men...?) och vi får aldrig reda i saken.) Jag är inte nojig kring etiketter (eller är det just det jag är?) men det blir en aning förvirrande emellanåt. Eftersom det också finns en hel del reservationer kring vår relation och det faktum att ingen av oss, uppenbarligen, tekniskt sett är beredd att ha ett sådant, med anledning av respektive separationer (vet iofs inte om min f.d relation egentligen kan sägas att det utmynnades i en "separation" då vi aldrig hade ihop det, men som sagt, jag och ¤ - det är en completely different story) och annat trams, så finns det som sagt en hel del issues att gräla om, om vi bara skulle vilja. Nu vill jag inte det. Jag vet inte om jag vill ha parmiddagar heller. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag vill. Det finns väldigt lite kontinuitet i oss just nu. Vi ses varannan helg, och ungefär två gånger i veckan. Vi har sjukt bra sex och vi har även uppträtt som ett par offentligt. Nu minns iofs inte S exakt vad som försiggick förra helgen, eller, han minns ingenting alls, men nu ska inte jag sätta igång med min idiotiska osäkerhet här.

Kontentan är att jag hamnat i klyftan. Det där gapande hålet mellan ickesingel och stabil relation. Jag är ett intet, en förvirrande mix av allting. Jag vill inte knulla runt men jag vill inte hamna i ett fack. Och jag märker hur jag hela tiden tar upp en massa idiotiska saker som triggar till lika idiotiska diskussioner. Sedan har vi sex och då hamnar jag på en himmelsk platå, för det är inte bara sex, det är nånting mer. Det uppstår en laddning mellan oss rent fysiskt som inte riktigt kan förbises som "bara" rejäl kåthet, om ni ursäktar det burdusa uttrycket. Jag antar att det är naturligt att undra. jag antar att det är den vanliga Looiska osäkerheten som talar. Och så finns det förstås andra funderingar, en massa "tänk om.."-funderingar.

Men, om man ska återgå till filmens värld, så kan jag faktiskt droppa några av mina absoluta favoriter här, för jag har en viss smak, och även om jag helst ser dom själv - eller med Liselott, så är dom fan bra;

The usual suspects - eller "De misstänkta" som den heter, är helt lysande. Kevin Spacey myntar här det välanvända uttrycket "The greatest trick the devil ever pulled, was convincing the world he didn't exist", men det är inte det som gör filmen. Har du inte sett den, se den.

Kungen av alla Maffiafilmer är ändå Goodfellas , med en helt lysande skådespelare i min värld - Ray Liotta, som gör en fantastic jävla roll. Det finns ett ös i den filmen som håller mig klistrad precis hela tiden. Hela temat gör mig dessutom jävligt triggad.

Fight Club tror jag knappast behöver nämnas. Lysande scenografi, fantastisk background och helt underbara karaktärer. Jag gillar också de traditionella partyfilmerna Groove, Human Traffic - och så 24 Hour party people, som inte bara bjuder på fantastisk informativ musikhistoria, men också en jävla bra story. From the inside. Requiem for a dream ger mig suggestiva rysningar, regissören Darren Aronofsky har ett fantastiskt bildberättarspråk vilket han också visar prov på i en annan av mina all-time-favorites - Pi . Jag ÄLSKAR Pi (Ja, det åsyftar den matematiska termen 3,14) och den är verkligen att rekommendera.

Fortsättningsvis dyrkar jag klassikern A Clockwork Orange , och faktiskt, som grädden på moset, så måste jag erkänna att det inte finns bättre depressionsmedel för mig och lott, än att kolla på båda Legally blonde - filmerna , äta avocado och aromatkryddade knäckebrödssmörgåsar. Det finns oändligt mycket film att prata om, men jag förhåller mig kort till det hela. Självfallet så älskar jag alla roadmovies, Lost Highway, True romance, Natural Born killers.. det finns något i det där temat som tilltalar mig. True romance är och kommer alltid vara en av de mest romantiska filmer jag sett, och jag känner igen mig i temat på många sätt. Låt säga att jag nästan upplevt det. Jag har snuddat vid det. Förutom slutet, som jag inte fått uppleva..än.

En mycket god vän till mig sa en gång att han alltid tänkte på mig när han såg Patricia Arquette, apropå filmen "Stigmata". Han sa också att han precis som jag, i smyg älskade feelgood-filmer, i stil med Almost famous, för att de gör just det, de får en att må bra. Den där goda vännen, han sa mycket vettiga saker till mig. Faktum var att han var en ledstjärna i en annars så vilsen tillvaro. Att man kan sakna någon så jävla mycket. Jag tror ni förstår vem jag pratar om. Om du läser det här så ska du fan veta, att ditt frånfälle märks. Det syns. Det hörs. Men jag lever. Och det är okej. Må inte dåligt. Må bra! Som du alltid sagt. Det förtjänar du.

Ännu en tremetersblogg som mynnar ut i tusen saker, vid sextiden på morgonen då jag inte kan sova. Men det finns så mycket i det här 26-åriga huvudet som vill ut. Många frågor som då rakt inte får något svar av en textruta på en skärm. Mycket saker i mitt liv som behöver få en ordning. Och att sitta och försöka reda ut det gör kanske inte så mycket. Men i längden så är det här ingenting mer än en blogg, ingenting mer än ett medium för tankar från ett huvud vars liv inte riktigt är som alla andras. jag hoppas ni har förståelse för mina nattvurmer emellanåt. Jag fick trots allt en kommentar att jag borde blogga mer, eftersom det är tyst mellan varven. Point taken. jag bloggar, ni läser, och det är jag tacksam för.

Jag har ökat i regelbundna läsare den senaste tiden och det är ju tack vare er jag fortsätter. Jag kan inte hejda sinnet riktigt. Ni ska veta att bara det faktum att ni går in här och uppmärksammar mitt svammel, gör mycket. Det är ju det jag går ut på.

Sammanfattning av alltet för er som inte orkade läsa hela skiten: Filmkvällar är inte min bag. Inte parmiddagar heller. Jag vet inte om jag är ihop eller inte men det är kanske inte så jävla viktigt. Jag gillar film men helst i smyg. Jag saknar fortfarande min bästa vän trots att jag är dum i huvudet som gör det, jag saknar faktiskt Stefan en aning, som är frånvarande hela helgen framöver, jag har lyssnat sönder VNV Nations "Holding on" nu igen och blivit känslosam, och tack! Alla ni för fina kommentarer.

Och så en liten not: Lott! Jag behöver dig. Get ya ass over here snarast.

Bild: från www.legallyblonde.com