tisdag, februari 27

The name

Den här veckan har jag knäckt igenom helt.

Jag mottar ett brev från min bästa vän, som kastar ut mig ur vår lägenhet. Min så kallade älskade pojkvän kommer, tror jag, för att försonas, men istället för att såra mig ännu mer. "Det finns inte en chans" säger han, efter att han kysst mig. Jag åker hem till en vän dagen efter och vi dricker, dricker och fixar hans dator. Mycket blir sagt och mycket blir ventilerat oss emellan men jag lämnar honom ändå i någon form av vånda. Hela helgen spenderas med att försöka förlika mig med separationen mellan mig och S, och med att tala med []. [] säger mycket vettiga saker. Faktum är att det han säger går rakt in i en och det är en bra sak. Kommunikativa vänner har jag inte många av. Trots detta, har jag ändå inga garantier. Bara känsla och instinkt.

På söndagen brakar jag igenom. Det är för mycket. Jag har alla dessa känslor inuti som inte kan fungera mellan mig och andra. Att Stefan fortsätter hålla fast vid att jag är en opålitlig individ som han aldrig kan älska, (dteta är inte hans exakta ord, detta är en tolkning) det är separation. Och jag fixar inte separationer. Jag klarar inte av att få känslor för människa efter människa som sedan bara försvinner.

E påstår att jag "sabbat saker i hennes lägenhet" som hon ska ha 4000 kronor för, men jag har aldrig fått någon lista eller indikation på vad det kan vara. L är jag skyldig för teleräkning och hyra och det har hon all rätt till. Det kommer jag överlämna å det snaraste.

Jag går tack och lov på så pass höga doser valium at the moment att jag håller mig nere. Men som det är nu, så flyttar jag hem till min gode vän i Bandhagen. Här bor jag tills arbetet kommer igång, tills mitt hjärta är läkt, tills jag har råd med chihuahua och etta. Jag tar mig upp, men just nu..just nu är jag i spruckna bitar.

"She cries your name
how long can this love remain..?"

Och [] - det ligger alltid i the eye of the beholder.

3 kommentarer:

Anders sa...

Men va faaan!?
Är det någon jävla form av dumpa Loo-period??
Nå jag går ingenstans jag läser vidare och hoppas du kan slippa valium framgent och bara få vara bara du!
KRAM

Andris sa...

Trist läsning, dina senaste inlägg, men skönt ändå att du verkar i alla fall skåda någon form av ljusglimt långt borta någonstans... viktigt att inte förlora hoppet helt!

Var stark, förlora inte allt hopp, så löser sig saker säkert. I alla fall någon gång.

Loo sa...

TACK alla ni som skriver. Ni ska veta att det betyder mer än ni tror. och TACK för att ni läser mitt jävla dravel!