VNV & den dikterade sanningen

Och så dagens Verkliga Bloggpost, separerad bekvämt från klubbtipsen.

Idag vaknade jag sent som fan. H var vaken sedan länge. Igår satt vi länge och samtalade i den omtalade, flagnande soffan och H nådde fram till slutsatsen att det nog är lika bra att jag flyttar in till honom, vilket inte riktigt sjunkit in än, men på bussresan mot Kista, dit jag åkte för att äta middag och plugga med MA, dikterade VNV Nation sanningen i "Joy", på repeat. Det finns en klar anledning till varför jag älskar Ronan Harris fantastiska textrader. Det är inte your usual Whitney Houston-ylet om kärlek och brustet hjärta, det finns en själ, ett recognition i deras texter, det är texter som får MIG att rysa från hjässan ned till fötterna, för det ligger alltid en sanning, ett bättre vetande, i alla deras ord. Och kombinerat med fantastiska melodier ligger jag plakat. Det är också underbara tankehjälpare när jag måste åka kommunalt, jag stänger in mig via min Ipod i en värld som bara tillhör mig, och alla människor runtomkring finns liksom inte. Jag har citerat den förr, och jag citerar den igen -

Joy:

"Have I no control, is my soul not mine?

Am I not just man, destiny defined?

Never to be ruled nor held to heel

Not heaven or hell just the land between

Am I not man, does my heart not bleed?

No lord, no God, no hate, no pity, no pain, just me

Comprehend and countermand

Synchronous guidance.

I choose my way

Never to be ruled nor held to heel

No heaven or hell, just the land between

So why do I love when I still feel pain?

When does it end, when is my work done?

Why am I lone

and why do I feel

that I carry a sword through a battlefield?"

Jag har fått många i min bekantskap att älska VNV. Mycket tack vare den känslosamhet som bland annat "Beloved" lockar fram hos mig. Många vänner har upptäckt mina Gudar och känt samma saker, fått samma känslor, relaterat, existerat genom Mark Jackson och Ronan Harris och deras ord. Fem gånger har jag sett mina älsklingar Live, och samtliga gånger har jag gråtit som en liten flicka.

Även H har upptäckt VNV, och till förmån för honom vill jag bara citera en annan dear favorit - Standing:

"Eyes betray the soul and bear it's thinking

Beyond words they say so many things to me

A stranger here reborn it seems

awaking wonders deep in me

If nothing's ventured

nothing's gained

so I must seize the day

And fighting time

so hard I pray

that this moment lasts forever

And will the world

stay standing still

at least for me

Through my eyes stare into me

I bear my heart for all to see

With my face turned to the sun

there ever standing still"

Köpte hem godis och kom hem till nystädat. H lurade på mig i trapphuset och därefter slog vi oss ned, varpå han slocknade här intill mig. Det känns som om jag är på väg någonstans, men jag kan inte se var. Livet är än så länge alldeles för rörigt för att kunna bestämmas, det finns ingen tidslinje, inget svar på frågorna och inga frågor att egentligen besvara. Förutom en. Men den frågan förblir i mitt bröst, ännu outtalad. Försöker distansera mig till min tillvaro för att bättre kunna förstå den, men det går inte. Jag har förlorat alldeles för mycket på alldeles för kort tid, det är kaos i mig. Jag har en fast punkt att luta mig mot, men vet inte hur länge jag får behålla den. Oavsett vad människor säger så är jag alltid, alltid rädd att de ska försvinna, det är ingenting jag rår för, för de har alltid gjort det. De har alltid stuckit, av olika anledningar, men alltid med mig som bärande av hundhuvudet. Så har det känts iallafall.

Jag vet inte om jag valde rätt på vägen hit, men det går inte att gå tillbaka och ändra det som redan skett. Så nu måste jag göra det bästa av det lilla jag har.

Och kanske, kanske, kan världen stay standing still, at least for me.

Bild: Jag & H @ efterfest