lördag, mars 31

Forgiven, not forgotten

Så, eftersom jag i nuläget inte har mycket mer för mig än att blogga, äta överbliven pasta och sukta efter spriten i skåpet, så satt jag och tittade igenom gamla bloggar, ända från begynnelsen av den här bloggen faktiskt. Jag satt och gick igenom hela jävla början, från när Mormor levde tills alldeles nu, och förbluffades över hur mycket saker jag gått igenom sedan dess. Jag läste om perioden när jag och ¤ var bästisar, jag läste om skolan och alla människor jag mött och alla fester jag gått igenom och alla sjuka kommentarer vi kläckt på alla efterfester. Jag läste om actionladdade eftermiddagar på Lundagatan, en ständig längtan till något jag inte finner fäste på, och så förstås den gäckande kärleken som ständigt jagar mig i hasorna. Och samtidigt sitter jag och diskuterar den kommande festivalsommaren med MA, som känner sig sugen på att följa med. Och med tanke på hur billiga SJ-biljetterna är just nu (man kan komma T/R på under 250 kronor med X2000 om man bokar nu) så finns det en viss chans att jag åker ändå. Trots den kassa ekonomin (men när har man INTE kass ekonomi?) och trots att jag egentligen borde spendera sommaren med att jobba, så jag kommer någonvart.

Det suger i festivalmagen vill jag lova. Jag som trodde jag var för gammal för festivaler minns plötsligen sommaren 2003, då jag åkte med mitt tossiga ex och vänner. Faithless spelade, jag minns att det var en överraskande fantastisk spelning, Maxi jazz är lysande på scen. En sådan liten man, sådana stora ord. Kraftwerk spelade också, men då hängde jag på presscampingen och drack gratis kaffe, det var inte så sabla hypat i min värld. Hade redan sett Karl Bartos några år tidigare och det var en besvikelse. Killen som räknas som the father of electronic music, gjorde en mycket hastig spelning på Klubben -2000. i samband med sin singel "15 minutes of fame". Han kom, han spelade sina jävla hits, och stack, efter mindre än en timme. Finns det något jag avskyr mer än hypade rockband från småstäder runt om i Sverige så är det band som inte ger sin publik det dom vill ha. När Mr.Bartos efter sitt knapptimmesset blev inropad, kom han ut och sade på bruten engelska "Sorry people, we have to catch a plane, thanks for comin' - bye". Slurp sade det, så var min respekt för the godfather of elecronic music down the drain.
Jag har sett i stort sett alla mina favoriter live. VNV Nation, Wolfsheim, Covenant, Skinny puppy, Assemblage 23, för att inte tala om alla DJ:s och stora mästare inom den elektroniska scenen som spelat runtom på klubbarna. Men infected mushroom har jag lyckats missa, och de är egentligen ganska ensamma kvar bland "bands to see" så jag antar att det får bli det som avgör det hela. Okej, jag åker väl då. Rackarns skit, kärringen blir tvungen att åka till LerVika. Vad blir det nu? Fjärde gången? Femte? fan, jag har tappat räkningen på alla band jag sett och alla ställen jag besökt.

"And it's been awhile
Since I could hold my head up high
And it's been awhile
Since I first saw you
And it's been awhile
Since I could stand on my own two feet again
And it's been awhile
Since I could call you
And everything I can't remember
As fucked up as it all may seem
The consequences that I've rendered
I've stretched myself beyond my means
And it's been awhile
Since I can say that I wasn't addicted
And it's been awhile
Since I can say I love myself as well
And it's been awhile
Since I've gone and fucked things up just like I always do
And it's been awhile
But all that shit seems to disappear when I'm with you"

Sådana här dagar saknar jag verkligen mina gamla bästisar, för om de vore här nu så skulle vi sitta och planera tillsammans, hur vi skulle åka och vad fan vi skulle ha på oss. Och jag och Dan skulle måla en flagga tillsammans och jag och ¤ skulle sitta och fnittra i ett hörn och jag och Lott skulle planera outfits och jag och bror skulle ha långa ordlekar kring flaggan som jag och Dan målade. Och jag och Dan skulle röka mängder av cigaretter och ¤ skulle kasta ur sig en massa drypande kommentarer. Precis så som det ska vara. Precis så som jag vill ha det.


Sugababes - Push the button (DJ Prom mix) och H sover fortfarande.
So i guess this evenin' is up to me?Varde kväll, och varde vin. Och så vart det kväll, och så vart det vin.
Nu jävlar super jag ner mig.
Ring om ni vill joina.

Bild: Golden oldie - Ouch! Love hurts.

ÖB + Rusta - en white-trash-oddyssé

Det blev så klart både ÖB och Rusta. H sprang lyckligt omkring bland allt godis och botaniserade. H's far, som fick agera chaufför, påpekade "Det ser ut som du kommer direkt från taxfree". Vi inhandlade någon form av trådkorgar, en jävla massa godis, lite parfymer och hudkräm, och så glömde vi köpa en sopkorg. Kom hem och H slängde sig på sängen för att vila (!) medan jag hamnade vid datorn, as usual. Hade en jävla utläggning om konceptet "Databutiker" och folk som kallar Datorn för "Datan". Jaha, ska ni gå och köpa en data? Vad ska ni förvara datan i då? I en dator kanske? Gud vad jag retar mig på stupid white trash som är ute och handlar på ÖB en Lördageftermiddag. Det är bara chipsmagar och billigt smink precis överallt, jag kan inte tänka mig något mer vidrigt.

Så, nu sitter jag med Mr.Ipod och kaneltuggummi och väntar på att H ska vakna till så jag får lite sällskap. Ikväll kanske det till och med blir en vända på klubb, om jag har tur och håller tungan rätt i mun. Ska strax ringa min vansinniga mor och höra med henne hur hennes fantastiska dag har varit, jag hade ju min halva utekväll igår, då jag var med MA på en lokal pub i Sundbyberg. Och herregud, förlåt mig Shiva, jag åt kött. Jag kunde inte hejda mig. Det får jag sota för idag, för jag har sjukt ont i magen. Strax häller jag upp ett glas vin och hoppar i badet. Lite lyx kan man fan få unna sig, nu när jag frotterats med pöbeln på ÖB i två timmar.
Och som vanligt så är det inte kvinnan på bilden som skrivit brevet.

Bild: H @ subway

Senare: Jag funderar på att åka till Arvika i år. Infected Mushroom spelar; Hocico har jag förvisso redan sett, men kan ändå vara en riktig fullträff. På plussidan har vi ju den alldeles förträffligt trevliga stämningen som inträder på campingen, på minussidan det faktum att jag börjar bli för gammal för festivaler. Jag är för mycket av en bekvämlighetsfia. Och ska jag åka ska jag definitivt ha pressbiljett, det grymmaste tältet i mannaminne och så ska jag fan gräva vallgravar runt mig. Men - vi får se. Jag utgår från att det, så att säga "kommer" till mig om jag borde åka eller ej.

H sover och jag är GRYMT uttråkad.
Det borde fan vara förbjudet att sova på Lördagseftermiddagar.

fredag, mars 30

"Du luktar precis som din mamma.."

Vilken jävla dag det har varit.

Mamma skulle bli vräkt, men vi fick uppskov i sista minuten. H lider av posttraumatisk stress. Pappa hade en förjävlig dag på jobbet, en mustang och en hoj som skulle vara klarlackade. Panikåk med katt och prylar till mamma, sen prat med advokater, sen tillbaka till H igen. Jag är fan helt slutkörd. Kom hem relativt sent, lagade mat åt H, carbonara fick det bli idag igen, och nu har jag en minut ensam vid datorn som inte kommer att vara särskilt länge due to the fact att H snart kommer in och vill ha sovsällskap. Imorgon ska vi upp tidigt och åka bilfanskapet till Rusta, eller om det var Överskottsbolaget, det minns jag inte riktigt, kanske blir det båda. Oklart vad vi ska köpa där egentligen, men H har gafflat om det här Rusta-besöket i flera veckor, jag antar att det tillhör vårt nya "samboskap" att besöka Rusta. Har aldrig tidigare, trots tidigare samboskap, varit på Rusta med en karl, jag tror att det är en ground-breaking experience i Loo's liv.

Jag åkte med en skrikande katt på en buss full med skrikande ungar. Jag åkte tillbaka samma väg utan skrikande katt på en pendel med skrikande ungar, modell tonåringar och fulla, jag har flängt än hit än dit i värme och avgaser och ändå inte fått något gjort. Och så kommer jag hem till en grinig karl som påpekar "Du luktar precis som din mamma, gå för fan och duscha"
QUE?!
Nej nu djävulsberg, nu går jag FAN och lägger mig.
Godnatt.

torsdag, mars 29

Tell me what you like..?

Dagens låt: Jessica Folcker - Tell me what you like


Och jag minns det som om det vore förra veckan. Jag var sjutton år och jag och Karin, Dan och Fiat hängde på en lokal pub nere i Ör utanför Sundbyberg. Vi gick dit och söp som svin och Karin blev alltid fullast och jag fick ta hem henne mitt i natten och vi dansade, vi dansade, för den låten var populär just då, och jag minns hennes blonda hår och hennes knähöga stövlar och kjol med slits. Vi var på väg mot vuxenvärlden och vi dansade oss in i den, vi dansade oss in i den hand i hand medan Jessica Folcker sjöng och lokalens alla lokala alkisar tittade på. Sedan gick vi hem till Karin och åt fyllemackor med rödbetor och kylskåpets övriga innehåll på. Dagobertmackor, fyllemackor, kärleksmackor. Och helgen därpå, eller var det kvällen därpå? Vitabergsparken och Karin skrek åt Petri, petri med hatten, att hon älskade honom för den hatten, och jag bar henne genom vattenspridarna och jag var sjutton år och ännu hade mitt liv inte deformerats.



Igår fick jag mitt ANDRA epilepsianfall den här veckan. H har aldrig sett ett anfall förut. vare sig på någon annan eller på mig, så han blev skräckslagen. Jag vaknade av att han satt på mina ben och tittade oroat på mig. Det är det värsta med att "vakna upp" ur ett anfall. Man märker inte när man "tappar" medvetandet, bara att hjärnan börjar snurra och samma tankar dyker upp igen, som om de vore styrda utifrån av något. Sedan är det som att sluta ögonen och att öppna dom igen. H var skräckslagen.



”Du skakade ju och jag såg dina ögonvitor! Och det kom blod ur din mun!” sa han när mitt minne kommit tillbaka ordentligt och jag var kapabel att tala.
”Jag vet, det kallas epilepsianfall. Jag har ju berättat att jag kan få såna och vad du ska göra”
”Det var SKITLÄSKIGT!”
”Det är inte farligt så länge jag inte är borta mer än tre minuter”
”vad händer om du är borta mer?”
”Om hjärnan är väck mer än fyra så kan man dö”
”Kan du DÖ av det där?”
”Ja”
”VARFÖR SA DU INTE DET?”
”Risken är inte direkt överhängande”
Hur FAN vet du det?”
”Låt säga att jag vet att jag har många år kvar. Gud är en sadist”
(tystnad)
Du är INTE rolig”



Det ringde på H's telefon och det visade sig vara nån jävla brud från internet som bara bestämt sig för att komma och hälsa på. Jag gömde mig i badrummet och skickade ner honom till centrum. Avskyr småbrudar. Eller snarare, de avskyr mig, i stort sett hela det kvinnliga släktet skyr mig och ser mig som ett hot, så jag håller mig undan. Jag vet hur det blir. Det är en mycket liten del av det kvinnliga beståndet som jag kommer överens med. Och som regel så är kvinnor faktiskt lömska hyndor som man inte kan kommunicera med. Men det finns undantag, och de få undantagen har jag ju också förlorat till olika världsdelar, till förhållanden med restriktiva pojkvänner som avskyr mig, eller till "andra sidan".



Det är sorgligt, kvinnor, att det år 2007 fortfarande går att idka självförverkligande genom att skaffa barn alldeles för tidigt, eller genom att gömma sig bakom en karl. Men er business är er business, glöm bara inte att ta hand om kräken ni föder upp. Annars blir de som jag. Och det måste ju funka som varnande exempel på de flesta av er, för de flesta av er tycker att JAG lever fel. Men så blir man när man har en missbrukande mamma och en frånvarande pappa som inte bryr sig ett skit. Man blir självständig, uppkäftig och epileptiker! Passa er - det kan hända ERA barn.

Bild: Jag bjussar på en Featured sexy desktop från http://www.pixelgirlpresents.com


Min favorit av wallpaper/iconsajter!

onsdag, mars 28

Morgonstånd

I förrgår kallade min nya sambo mig för sprutluder innan han somnade. Det är romantik på maximal nivå. Inatt har jag alltjämt suttit och ältat en massa idiotiskt dravel medan herrn snusat på i soffan intill mig. Han vaknade äntligen runt sexsnåret, ungefär då jag grävt ner mig i en massa gamla mail och groll tillräckligt länge för att ha en begynnande darrande underläpp.

Vi påbörjade morgonen med att han retade mig tills jag kiknade av skratt. Sedan släpade han mig till ICA där jag, som snart 27-årig slinka fick visa leg i samband med köp av ETT PAKET CIGARETTER. (det är inte ovanligt, snarare en regel än ett undantag) Och sedan stod H och skrattade åt mig eftersom jag inte fattade hur man knappar in PINKODER i cigarettautomater. Jag skyllde det hela på att;
"På min tid höll vi inte på med sånt här skit. Då hade vi BEMANNADE cigarettkiosker dygnet runt med RIKTIGT FOLK som ba RÄCKTE en ciggen och sen var det bra, no questions asked liksom"
H påminde mig om att "Loo, du är 26, inte 96"
"Det är jag medveten om men grejen är den att jag fick fan inte visa leg när jag var 17, för då såg jag ut som en hagga. Nu, typ 10 år senare, haja, nio år post reglementsålder för cigarettköp, DÅ jävlar ska jag hala fram det där sabla leget i tid och otid!"

H betraktade mig en lång stund. Sedan promenerade vi ända till porten. Två lokala pundare rände ut och in i portfan och till sina jävla nerdankade bilar som de ställt på gångvägen en meter från huset. H ville "njuta av det vackra vårvädret". Jag stod hispig och betraktade en äldre herre som med misstänkt armen-bakom-ryggen-gest lunkade mot oss från motsatt håll. Omringad av streetfunkpundare med skumma bilar och, eventuellt, tungt armerade armenier, ville jag söka skydd i lägenheten. H betraktar mig med en mycket stressad min.
"Jaha, ska du sitta i lägenheten hela dagen då hade du tänkt dig?"

Jag ville säga "Nej älskling, jag har bara lite bad vibes av att stå utanför din port när det springer två kolalangare med morgonstånd mellan husen som två jävla gaseller och vi blir omringade av suspekta män som tar spontana morgonpromenader åt vårt håll, så här vid niosnåret på Onsdagsmorgonen!" men sa istället "Nu går jag in".

H skakade på huvudet och gled in genom porten. Nu har vi piggat upp varandra genom att, vid varsin dator i samma rum, hålla offentliga drygsamtal på ett känt community's öppna chatt. Vi försöker klå varandra i att förolämpa varandra samtidigt som typ 1233 inloggade användare ser på. Är detta kärlek? Jag vet inte så jävla noga, jag vet bara att vi lyssnat på Rammstein's "bestrafe mich" rätt länge nu och att vi inte längre behöver tala med varandra. Vi har ju flera datorer!
Att jag inte kommit på det här förut?

VNV & den dikterade sanningen

Och så dagens Verkliga Bloggpost, separerad bekvämt från klubbtipsen.


Idag vaknade jag sent som fan. H var vaken sedan länge. Igår satt vi länge och samtalade i den omtalade, flagnande soffan och H nådde fram till slutsatsen att det nog är lika bra att jag flyttar in till honom, vilket inte riktigt sjunkit in än, men på bussresan mot Kista, dit jag åkte för att äta middag och plugga med MA, dikterade VNV Nation sanningen i "Joy", på repeat. Det finns en klar anledning till varför jag älskar Ronan Harris fantastiska textrader. Det är inte your usual Whitney Houston-ylet om kärlek och brustet hjärta, det finns en själ, ett recognition i deras texter, det är texter som får MIG att rysa från hjässan ned till fötterna, för det ligger alltid en sanning, ett bättre vetande, i alla deras ord. Och kombinerat med fantastiska melodier ligger jag plakat. Det är också underbara tankehjälpare när jag måste åka kommunalt, jag stänger in mig via min Ipod i en värld som bara tillhör mig, och alla människor runtomkring finns liksom inte. Jag har citerat den förr, och jag citerar den igen -

Joy:

"Have I no control, is my soul not mine?
Am I not just man, destiny defined?
Never to be ruled nor held to heel
Not heaven or hell just the land between
Am I not man, does my heart not bleed?
No lord, no God, no hate, no pity, no pain, just me
Comprehend and countermand
Synchronous guidance.
I choose my way
Never to be ruled nor held to heel
No heaven or hell, just the land between
So why do I love when I still feel pain?
When does it end, when is my work done?
Why am I lone
and why do I feel
that I carry a sword through a battlefield?"

Jag har fått många i min bekantskap att älska VNV. Mycket tack vare den känslosamhet som bland annat "Beloved" lockar fram hos mig. Många vänner har upptäckt mina Gudar och känt samma saker, fått samma känslor, relaterat, existerat genom Mark Jackson och Ronan Harris och deras ord. Fem gånger har jag sett mina älsklingar Live, och samtliga gånger har jag gråtit som en liten flicka.

Även H har upptäckt VNV, och till förmån för honom vill jag bara citera en annan dear favorit - Standing:

"Eyes betray the soul and bear it's thinking
Beyond words they say so many things to me
A stranger here reborn it seems
awaking wonders deep in me
If nothing's ventured
nothing's gained
so I must seize the day
And fighting time
so hard I pray
that this moment lasts forever
And will the world
stay standing still
at least for me
Through my eyes stare into me
I bear my heart for all to see
With my face turned to the sun
there ever standing still"

Köpte hem godis och kom hem till nystädat. H lurade på mig i trapphuset och därefter slog vi oss ned, varpå han slocknade här intill mig. Det känns som om jag är på väg någonstans, men jag kan inte se var. Livet är än så länge alldeles för rörigt för att kunna bestämmas, det finns ingen tidslinje, inget svar på frågorna och inga frågor att egentligen besvara. Förutom en. Men den frågan förblir i mitt bröst, ännu outtalad. Försöker distansera mig till min tillvaro för att bättre kunna förstå den, men det går inte. Jag har förlorat alldeles för mycket på alldeles för kort tid, det är kaos i mig. Jag har en fast punkt att luta mig mot, men vet inte hur länge jag får behålla den. Oavsett vad människor säger så är jag alltid, alltid rädd att de ska försvinna, det är ingenting jag rår för, för de har alltid gjort det. De har alltid stuckit, av olika anledningar, men alltid med mig som bärande av hundhuvudet. Så har det känts iallafall.

Jag vet inte om jag valde rätt på vägen hit, men det går inte att gå tillbaka och ändra det som redan skett. Så nu måste jag göra det bästa av det lilla jag har.

Och kanske, kanske, kan världen stay standing still, at least for me.

Bild: Jag & H @ efterfest

Klubbtips / Uteliv 28 Mars

Veckans Klubbtips / KlubbLiv på den elektroniska fronten STHLM:

Imorgon, Onsdag (Detvillsäga, idag, fast om ett dygn) har jag gästlisteplatser till Skream på Berns. Tjoho! Mer om det hela kan ni själva spana in hos en kollega: http://frashness.blogspot.com/2007/03/skream-berns-283.html

Ur Mailet:
"Dörrarna öppnar 21.00 och stänger 04.00. Skream kommeratt starta sitt set vid midnatt och innan dess kommer det att bjudas på ett live framträdande av Karin ström samt djande av Jejo. Räkna alltså med Dubstep från 00.00 till 04.00.

Lineuppen och info nedan:
L-Wiz (Dub police)
Gena
Trickykid
Systematic
Irk

21-04, 20 år, 60kr Klubb 2.35:1, Berns berzelii park"


På Fredag kommer den legendariska ChicagoHouse-DJ:n , en av acidhousens grundare, – DJ Pierre, till Grodan Cocktail Club. Han kan stoltsera med att ha pumpat ut hits på labels som Azuli, Strictly Rhythm och Rephlex, varav åtminstone Strictly Rhythm borde säga er något.

På den gamla goda tiden, då jag var sexton år och varje vecka satt klistrad framför radioapparaten för att höra Calle Dernulf på P3 Dans, så nämndes detta bolag tämligen flitigt i hitssammanhang. Detta var mellan 1995 - 1997 då Dansmusiken på allvar satte sitt fäste i Sverige, på den tiden då ställen som Docklands fortfarande var Underground och då begreppet "brytrave" verkligen var ett faktum. I det såå moderna 2007 kan vem som helst attendera en elektronisk klubb och det existerar ingenting som längre kan kallas "Underground". Har vi tur kanske vi gamla rävar från begynnelsen kan få retrospektivt lystmäte i och med den kommande Fredagen.

Neat & Cocktail Club & Kahlua Grodan Grev Turegatan 30 mars 22-03 120 kr 23 år


På Lördag förfestar jag på StereoLounge i Vasastan. Club Moose, torsdagsrävarna på gamla Tivoli i Mariatorget, gästar en av mina absoluta favvo-häng @ the moment. Tokrekommendation!

Ur medlemsmailet:

"Club Moose Lördag 2007-03-31 @ Stereo Lounge, Markvardsgatan 4
Ännu en gång gästar vi Stereo Lounge, vardagsrummet i vasastan! Tac serverar lounge, jazz och electronica innan Kickan och Haywood Jablohmi tar över med house och electro.

Datum: Lördag 2007-03-31
Tid: 21-01
Pris: Gratis
Åldersgräns: 18 år

Obs! Obligatorisk medlemskap eller gästlista! Skicka fullständigt namn på alla som skall komma till lista@club-moose.com eller bli medlem gratis på http://www.club-moose.com/ "

Efter StereoLounge bär det i rekommendation raskt direkt av till IBOGA Label Night. Lineup och info som följer:

IBOGA LABEL NIGHT Wasahallen, Djurgården 31/3

Live: Phony Orphants (Danmark)
Beat Bizarre (Danmark)
Emok (Danmark)
DJ´s:
Dj Emok (Danmark)
Dj Jeppe (Danmark)
Danny Deluxx (Socially hazardous)

For more info check: http://www.iboga.dk

Digital reality utlovar; "Under kvällen kommer det att bjudas både på minimal techno till mer full on progressive psy trance och även electro proggy groove :) " - Tack som fan! Jag är naturligtvis såå där.

Avslutningsvis så har, som ni ser på flyern ovan, TWISTED, en fräsig Houseklubb Nästa onsdag den 4:e April. Full on!

måndag, mars 26

Chuck Norris

Sådana här dagar saknar jag verkligen mina närmaste vänner. De jag brukade ha, för de är försvunna nu. Lott är försvunnen. ¤ har lämnat staden för evigt och några av mina andra nära har jag bara inte hört av. Och det är väl det där med separationsångest igen. Dagar då benen inte bär mig ordentligt och jag ser H sortera tvätt iförd någon slags AIK-shorts och jag funderar på saker och ting samtidigt som de sorgsna låtarna lever djävulen i bakgrunden.

Fan, varför försvinner ni alla? Och jag kan inte låta bli att tänka att, fan Loo, det är trots allt ditt fel. You did this.


Katten kräks på H:s hela matta och det ska föreställa vårdag men allt jag är, är retrospektivitet.

Och CNC har fötts; Chuck Norris Crew. Frågan är bara hur stora framgångar vi kommer att röja?

Attackhelg

Den här helgen pågick trots att den aldrig egentligen började, jävligt länge.Smygstarten skedde i Fredags. Glad i hågen efter att ha vinkat av H vid cityterminalen rallade jag hem till min mor med inneboende. En kvart dröjer, och BOM! Loo får epilepsianfall och ramlar till golvet. Tre-fyra minuter var jag borta, skakade något vansinnigt. Vaknade som vanligt till med minnesförlust deluxe, som sig bör efter Grand Mal. Förvirrad och muskelförtvinad låg jag sedan på soffan och skickade ynkliga meddelanden till H som satt på en buss och mådde vansinnigt. Somnade senare hos mamma, vaknade på Lördag morgon vid nollsex. En lycklig H berättar att han är i Stockholm igen, eller om han var på väg, det begrep jag inte riktigt. Somnade om. Lördag natt pallrar jag min slitna lekamen till H med bästis, därefter slappade jag och sov. Fortfarande med muskler som inte alls trivdes med att ha muskelkramper i fyra minuter i fredags, och de är fortfarande paj as fuck. Måndag och jag går fortfarande som om jag hade något mycket obekvämt uppkört i röven thanks to utslitna benmuskler som inte alls diggar träningen att krampa i fyra minuter utan avbrott. Tänk er den värsta träningsvärk ni haft, dubbla den med tjugo så kommer ni nära. Det är så det känns i mina ben.

Idag: Röka cigaretter och diskutera framtid med H. Make some fuckin' phonecalls. Och så vila då, för vi gamla kärringar, vi måste tydligen inte annat. Klarar fan inte gå en meter. Behöver snart rullator i den här takten.

Just nu kan jag inte sluta lyssna på Kings Of Convenience, Mesh och Mike Foyle's underbara "Shipwrecked".
Jag känner mig melankolisk. På ett suspekt vis.Jag ska undersöka känslan närmare, och når jag en slutsats blir ni the first to know.

Pratade med ST på MSN igår, som vill vara "vän" med mig. Och jag känner mig som en kärring när jag nekar honom det, men det går liksom inte. Hur ska jag betrakta en människa som sårat mig på det sättet? Jag må vara en idiot, men jag har vett att skydda mig själv iallafall. Han skriver att nu när jag "gått vidare" så kan vi väl ändå vara vänner. Samtidigt vidhåller han det han tidigare sagt, det som handlar om att jag "gjort bort mig". Jag orkar inte. Jag förstår inte idén; Han bad mig fara åt helvete som "dejt" men han vill ha mig som VÄN? Trots att han tycker som han gör? Är det jag som är trög? Är det jag som borde förlåta något och förstå något som ligger bakom alltihopa? För det gör jag inte.

Not really.

fredag, mars 23

Meddelande om helg

Jag vill bara meddela att helgen har börjat nu.

Så att ni vet.

Jag startade den här i ottan, och det känns fuckin' fantastic!
Dagens låt:
Infected Mushroom - I wish
Bild: Mr.H & Cléo (kolla in Cléos "how ya doin'-blick"! Hon gör verkligen den mest sköna Joey-imitation jag någonsin sett.

torsdag, mars 22

Galen - och jag gillar det!

"There's a spell that i' m under

try to fly i don't feel no shame
the world is mine"


Så, ska vi försöka sammanfatta det här nu då:

- Jerry är död
- Jag får inte tag i min exkombo angående mina saker och kläder som står i hennes förråd
- Jag fick inte tag i C förrän igår, angående min DV-kamera och shit som står hemma hos honom, och förmodligen hos polisen

- Jag har fem klädesplagg som jag ständigt tvättar hemma hos H
- H åker till Norrland på fredag
- Mamma blir vräkt den 30:e

- Det jag har är ett par jeans, en peak performance-jacka som tack och lov är både varm och snygg, ett upphittat terminskort plus som är till för ungdomar upp till 20 år, det har jag åkt på i en månad, ingen jävel tror att jag är över 20, en Ipod och laddare, en handväska med smink och förnödenheter, och så en inneboende katt hemma hos H som jag svurit att aldrig lämna. Och just nu spelar E-type i min Mr.Ipod, och vad händer? Jo, lurarna börjar kuka ur.

Igår; samtal med den och den, advokater, människor, lite retsam eftermiddag med H, gick inte utanför dörren, oklart om jag fick något gjort överhuvudtaget.

; varför känner jag mig ändå så hoppfull? Hur kan jag vakna och le? Hur kommer det sig att jag just nu inte kör ner mig totalt? Hur kommer det sig att jag känner mig friare än på länge, trots min pengabrist och min uppenbara frånvaro av liv?
Jo, för ni förstår:
Jag tror att jag har blivit tokig. Men då jag inte har någon sjukdomsinsikt så är jag med andra ord lyckligt tokig, och behöver inte engagera mig mer i saken.

Jag har skaffat ett extrajobb på en restaurang, väntar på att min "chef" ska ringa och tala om när jag ska börja jobba. Lite ordning får jag allt. Tokig som jag är. Ränna runt i tajta jeans och lyssna på E-type liksom, när jag har ett kaos runtomkring mig. Äh, wtf, låt hundarna brinna. Låt världen förvandlas till ren, brinnande syra. Låt demonerna resa sig ur vulkanerna och straffa den parasiterande mänskligheten med sin eld. Kärleken vinner ändå. Jag är safe i min peak-performance-jacka, jag har redan tagit mina duster. Jag har ju alltid E-type om det kniper.

Fan vad snygg han är, förresten, den här karln. H alltså. Det är ju nästan..kriminellt. Jag vet att jag objektifierar här, men vadå, det får man väl göra, jag tycker manssidan har objektifierat nog nu, jag som tokig kvinna har all jävla rätt att gå omkring med ett sug i maggropen och betrakta detta tatuerade stycke karl och tänka snuskiga tankar närhelst jag känner för det. Jag får se honom gå förbi mig i prasselbyxor och adidaströja och det säger gnomph i magen och så kommer bilderna; Jag blir hypersexuell och vittrar i luften. Jag blir fan kåt av att vara galen. Jag tycker det här verkar lovande. Att jag inte kommit på det här förut! Som galen kan jag inte hållas ansvarig längre. Jag kan rusa på som ett jävla godståg i livet, egocentrerad och jävlig, som de flesta, men jag väljer att bli skönt, officiellt galen istället. AH! En sten faller från mitt stackars hjärta.
Helgen då? Har du tur stöter du på en galen Loo, i en lokal nära dig.

"I`ve got life
you`re always on my mind
you gotta believe in something, alright
forever by your side
I`ve got life
just give me time to find
whatever it is it will be alright
forever by your side
I`ve got life, alright
You gotta believe in something, alright
I`m by your side..................
We`re gonna live forever
don`t let this be... whatever
I`m gonna make you believe in something... `cause
we`re gonna live forever
if you never say never
we`re gonna make it, alright
I`ve got life..."
E-type - Life
Bild: Jag & Grabbarna @ hissåkning!

onsdag, mars 21

Dödsbud


Vi förlorade en av grabbarna till änglarna i helgen. Senast i Fredags såg jag honom gå uppför gatan och vinka, i sin röda tröja begav han sig mot hemmet för att vila efter jobbet.
I Söndags rycktes han ur sömnen och till andra sidan.
Jerry, vila i frid.

Må du dansa med Nacka i all evighet på grönvita marker.

- Respekt - Mitt & H:s hjärta till hans familj - 1, 2, 3 - KGB -

& Allt stöd till hans flicka, behöver du något så hör bara av dig - Jag finns här.
Till övriga grabbar: UNITE!
Flaggan vajar på halv stång.




















tisdag, mars 20

Svar till bloggkommentar - "P"

Som kommentar till min senaste blogg skriver signaturen "P" följande i kommentarsfältet:

"Tråkigt att se att det går mer och mer åt droghållet. Låt mig föreslå att du går på heroin direkt, eftersom det sägs skada hjärnan mindre. Gamla heroinister kan ju återgå till yrkeslivet om de mot förmodan blir drogfria. Kokainsniffarna och de blir ju ordentlig hjärnskadade tydligen, har jag läst.När börjar du gå på gatan?Jag gissar att det kommer att stå 'jag gjorde det för H's skull' eller nåt annat sliskigt projicerande. "

P, jag vet inte vad det är du läser in i den texten som indikerar på att det "går mer och mer åt droghållet". Det är snarare tvärtom. Jag var de facto nere i heroinkedjan för ett tag sedan, vilket finns många dagboksanteckningar om, om herrn nu mot förmodan kan läsa svenska. Där står också att finna hur jag själv sökte hjälp på Maria för att få bli avgiftad, hur jag kämpar i veckor för att SJÄLV avgifta mig, och hur jag slutligen blir av med skiten, för att jag inte vill bli som min mor. Som du också säkerligen redan listat ut så har jag levt ett liv som du förmodligen i din instängda lilla kub aldrig skulle kunna föreställa dig, och om du nu skulle kunna det så skulle du säkerligen kunna komma på någon form av illvillig kommentar till saken, något i stil med att man "får vad man förtjänar" eller hur du nu skulle uttrycka dig.

Det här med drogerna är så inåt helvete felspekulerat så det existerar ju inte motstycke. Jag har under åren både festat och självmedicinerat med precis allt i drogväg som finns. Det är under de senare delarna av mitt liv som jag tvingat mig själv att minimera mina intag. Jag har inte varit så ren som jag är nu, på många år. Jag tror inte att du har en jävla susning om vad fan du snackar om när du antyder att jag skulle knulla torskar för min killes skull, men seriöst; Du gör mig faktiskt bara förbannad, vilket jag antar är den reaktion du söker, så varsågod och pay some fuckin' attention nu, för det DÄR var fan den lägsta jävla kommentaren jag någonsin fått i den här bloggen, och DU, ditt anonyma lilla jävla kräk, ska få det här svaret på så ren svenska som möjligt bara går då jag utgår från att din språkliga kompetens ligger lite lägre än snittet av mina läsare:

Jag var djupt nere i drog och prostitutionshärvan för en längre tid sedan med anledning av omständigheter som jag inte tänker referera till. Jag var sparkad på, slagen till marken och fick ingen vård. Jag har berättat flera gånger i både blogg och krönikor om hur det är att ta sig upp från ett djupt, nedvärderande och icke-självvalt träsk fullt av självhat, förnekelse, ensamhet och sorg och jag har inte varit hemlig med det jag faktiskt utsatts för. Jag sökte hjälp från precis alla håll utan att få någon som helst respons, jag hade min heroinpundande mor och en cancersjuk mormor, en alzheimersjuk morfar - och resten av min familj fanns inte. Jag hade kämpat med att försöka utbilda mig, skaffa mig en tillvaro och fixa det ordinära livet men när man blir utsatt för de sakerna som skett under de år jag levt och sedermera sviken av hela sin omgivning, då är det inte många människor som fortsätter att ens leva. Jag är inte stolt över något jag gjort men jag ångrar ingenting, för all skit jag gått igenom har gjort mig till en jävligt stark människa, en människa som i nuläget kan se tillbaka på alla droger, allt våld och all jävla ensamhet och ta lärdom från den smuts jag bevittnat.

Jag försöker bygga upp ett liv som handlar om någonting helt annat. Jag skulle aldrig, aldrig prostituera mig igen, och om du tror att jag skulle göra det för någon annans skull, då har du fan inte läst mycket av mina texter. Jag kämpar varje dag med att försöka få vård till min heroinpundande mor, som är ett alldeles utmärkt bra föredöme att ta en titt på närhelst jag blir sugen på att knarka ner mig igen - för i hennes position hamnar jag bara inte. Jag går inte på socialbidrag, jag gör ingenting olagligt, jag får inte ens psykiatrisk hjälp längre eftersom jag motsätter mig tung nermedicinering, det tricket de använt på mig sedan jag var liten. Jag vill inte ha ett jävla liv i kaos. Jag VILL INTE bli nermedicinerad och nerdrogad som någon jävla zombie, och detta är vad samhället du lever i kallar för att "motsätta sig behandling". Du sitter där bakom ditt anonyma jävla nickname och skjuter ur dig nedvärderande kommentarer för att förhöja någon slags jävla ego, men det genererar knappast någon respekt hos mig. Jag skriver under mitt eget jävla namn, du kan hitta mig över hela jävla nätet och till och med mitt jävla telefonnummer kan stå att hitta via eniro. Den dagen du kan komma ansikte mot ansikte med mig, skaka hand och se mig i ögonen, och hålla en jävla dialog, så kanske jag lyssnar på egoförhöjande kräk som du, men det innebär inte att jag tar skit från människor som uppenbarligen inte ens är inlästa i frågan.

Förmodligen kommer du att skriva något här nedan som ska reta upp mig ännu mer, men håll dina anonyma jävla floskler för dig själv. Och while your at it så kan du ju ta och köra ner den där översittarstilen varhelst det känns som skönast och ägna dig åt något annat än att kasta skit på människor på internet.


Eller, på ren svenska; Far åt helvete.

måndag, mars 19

The Statement


Från anteckningsboken den 18 Mars:


Det här är nog en "viktig" dagboksanteckning. Dock med skev handstil.

Jag ligger som en utfläkt och passiv desperate housweife på H:s soffa, som en annan jävla hynda har jag slappt slängt min lekamen på denna soffa, som en gång var av skinn men som nu mest, efter åratal av rumpbesök från vänner, kamrater (& förmodligen också en del annat pack) - nu istället är någon slags fläckvist skinnbeströdd beige kreation som inte lämnar ett enda plagg oberört eller obefläckat av sin flagande djurhud. Igår och inatt har det förflutna jagat både mig och H i form av exdater som envisas med att mucka med våra adrenalinreceptorer. Bägge två, vi har ju varsin av varsitt kön, tycks säga en sak och mena en helt annan. Vilket är helt fruktlöst uppförande och resultatlöst uppförande gentemot ADHD-barn som vi själva, bägge med en icke-existerande, parasiterande och ångestframkallande familj som valde att skapa oss i syfte att bota deras utloppsbehov, eller för att vi skulle växa upp för att kunna betala deras knark/räkningar etcetera, eller för att de helt enkelt inte hade vett att använda preventivmedel.


Så; här är vi nu. De defekta och oälskade misstagen i den flagnande soffan respektive framför den ständigt omstridda datorn. Vi har förvandlats till ett incestuöst tvillingpar med alkohol och sömnbristrelaterade erektionsproblem. Vi kom fram till att det uppenbarligen var så att vi de facto förra söndagen av ren spontanitet och ren berusningen inledde någon slags förhållande. Om så nu verkligen är fallet, har jag alltså - helt nonchalant haft ihop det med denna tatuerade intelligenta Bad Boy en hel jävla vecka utan att ägna en tanke på vad fan man menade med det där begreppet "förhållande" egentligen, bortsett från att man i offentliga miljöer via handhållande deklarerar att man, (såvida man inte är en PK-politisk och krävande polygam swinger) bestämt sig för att enbart knulla VARANDRA.


Mina relationer har i rörig ordningh baserats på 1) Sprit, förnekelse och rädsla att vara ensam. 2) Huliganism, sex och droger 3) Djup vänskap, attraktion och det faktum att jag var "den andra kvinnan" samt 4) Kommunikationsfalerande sexuell attraktion, rädsla och ickekontinuöcitet. Och nu har jag alltså (tydligen) börjat smyga mig in i en helt ny värld. Wild mood swings, musik och ständig "vara med varandra"-vilja. Vi sitter hela nätterna med värmeljus och berättar våra respektive sinnessjuka Life stories medan vi konsumerar gigantiska litrar med läsk och alldeles för många cigaretter. Men då mina lättsamma ätstörningar alltid uppstår i samband med kaos så är det i nuvarande läge ett fullt tillräckligt näringsintag tillsammans med de enstaka yoghurtmuggar vi sveper som sängfösare.


Hitintills har relationen varit oerhört kravlös i jämförelse med andra, mer komplicerade duetter. Det som, så att säga "krävs" av mig är att jag viker tvätt, gärna iförd tajta jeans & Musse Pigg-linne, att jag underhåller då & då med tjugominutersskratt över mina egna skämt, och emellanåt också undervisning i den elektroniska musikens chilloutdjungel på småtimmarna till förmån för terapitimmarna i flagsoffan. Jag tror mig de facto har funnit den första och enda personen jag någonsin mött som är EXAKT lika fucked up som jag, med ett lika samhällsskadat och vrickat förflutet, med ett tempo my kinda stile. Den dynamiska duon, den tatuerade AIK:aren med fler sjuka och mer dynamiskt vrickade, mentalvåldsamma ideér än de flesta än my dear friends alltogether, som dessutom har fräckheten, och kontrastsexigheten att ha en GRYMT snygg bar överkropp där han sitter i soffan, med cigaretten självsäkert nyrullat brinnande mellan fingrarna och lyriskt djupanalyserar Mötley Crues självbiografi.


Mittemot honom iförd skamlös märkestopp och rövtajta jeans - det tokblonderade, högtempohållande klubbdjuret med det brokiga förflutna, med den rotlösa och hopplösa tillvaron, som med omogen men intelligent omognad presenterar sig som fluortant och självmordsbombare för inställsamma, kåta och innehållslösa jävla backslicks på krogen som tror sig kunna använda sig av typiska, insmickrande raggknep på henne som alla andra lättfotade, självnedvärderande golddiggersbimbos som de brukar få av trosorna på genom att tala om sitt välbetalda arbete i tre timmar samtidigt som de betalar dyra Mojitos i regelbunden takt. Ni vet, henne ni gillar att snacka skit om trots att ni aldrig fattat what-the-fuck hon går ut på, med sitt sönderslagna hjärta, sin otrygga och kaotiska uppväxt, som inte vill ha något jävla radhus, som hellre dansar och rycker på axlarna än skaffar en karl för någon slags jävla "trygghet". Hon som spöar bekantas kvinnonedlåtande gäster utan att blinka - bara för att se dem uppleva den första kvinnan som inte nöjer sig med att en man tycker att hon är snygg och påsättbar, hon som inte TAR repliker som "Alla kvinnor är horor" från densamme primat utan att ta till adrenalin.


Hon - vars vänner och "bekanta" alltid punktligt ringt ned hennes telefon inför varje helg för att fråga vad som "händer" då de egentligen är för jävla lata, oengagerade och egocentriska för att själva anordna eller söka upp festligheter. Men varför skulle de? Konceptet Loo, Miss Trouble, hon som reder ut deras känsloliv och hjälper dem i nöd trots hennes i jämförelse mycket mindre resursbank, men som i slutändan ändå alltid får lov att resignera inför det faktum att domsamma som behövt henne, lovprisat henne offentligt, gett henne vackra löften - vänder henne sina skrämda ryggar när hon hamnar i kris och lämnar hennes telefon i tystnad.


Idag:

Jag har funderat en del på sådana saker under de här kaosveckorna där jag fått hela livet totalt sabbat och där jag tilldelats en position som "hon som borde skämmas" av hela min jävla omgivning. Men jag känner det så överflödigt att försöka förklara mina intentioner och vad jag egentligen är för människor som ändå inte vill försöka fatta exakt hur mycket skit jag gått igenom i mitt liv och det faktum att jag aldrig, aldrig skulle agera av illvilja.


För det här är ett jävla statement till varje människa därute som någonsin lämnat en annan medmänniska att lida, skämmas och gråta när hon behövt er som mest, när hon inte medvetet sårat eller skadat utan bara försökt bedöva sin egna smärta - densamma smärta som de inte ville kännas vid, när hon bönat, gråtit och bett om att få kommunicera, hon som erkänt sina synder och tilltag och sin rädsla för dem med anledning av att alla hon någonsin älskat både våldtagit, sårat, bedragit, dött ifrån eller helt enkelt bara inte velat se henne för den hon är och därmed utnyttjat det koncept de misstagit henne för.

Jag är inte någon illvillig, hatisk brudjävel som önskar er någon form av smärta som någon slags moteld, för jag sysslar inte med krigföring - men; Mitt statement lyder nu som följer:

Om vi inte kan ge varandra ärlighet. Om vi inte kan kommunicera med varandra, om du nu har så jävla många issues med dig själv att du förstår hur ont det gör i mig när jag gett dig tillit och du bara spränger den i bitar - Då ber jag dig vänligt men attackpositionerat bestämt att hålla dig ifrån mig, för den här jävla "horan" sväljer inte längre. Hon spottar.


För om du rövknullar mitt hjärta, då får du helt enkelt ta lite skit på köpet.


Jag var och hämtade hem min katt från mamma igår, hem till H. Hon försökte i vanlig, påtänd ordning att skrika ner mig när jag med sorg i hjärtat besöker mitt spillerslagna föräldrahem för att jag hämtade hem MIN katt, det enda jag har kvar av mitt liv. För att hon är så jävla rädd för allting, för att hon är född till en samhällsparasit med ett ego större än Mars. Jag orkar inte med henne längre. Jag hjälper inte henne en gång till. För i nio av tio jävla fall av kaos och smärta jag utstått i mitt liv, så har hon burit skulden. Jag och H gick tillsammans med kattbur, låda och en väska med barndomsnalle och ett fåtal privata ting på ryggen genom en blåsig norrortsförort och visste gemensamt att nu kommer en milstolpe. Nu väntar att åka till Söder och få hämta mina saker, mitt enda liv, få komma hem till C och hämta ett antal plagg och prata, prata med min far, ordna till jobbfrågan, nu väntar det mig att återigen, för tvåsiffrigt angedda gången i mitt kaotiska liv, att ställa mig upp ifrån askan och agera, parera - och främst: REparera.


H är förmodligen den varmaste och mest osjälviska så kallade buse jag stött på, och i nuvarande läge är det bara H som lyssnar. Det är bara han som VILL lyssna. Och kanske behöver jag inte mer.


Innan ni dömer mig för det liv jag försökt att upprätthålla så kanske ni bör ha i åtanke att ni var med och skapade detta "monster". Ni tryckte ned mig och min självkänsla hela min uppväxt bara för att i ignoransläge medicinera ner mig, ni lärde mig att använda mig av fysiska medel istället för att tala med mig, som bot för det jag fått svälja, och när jag sedan står där i vuxenlivet utan verktyg att hantera den värld jag tydligen inte "passar in" i, och ändå försöker göra som ni säger och förväntar er, så straffar ni mig för mitt beteende. Det beteende ni skapat genom att inte SE mig. Kanske såg jag inte er heller - jag är ingen jävla martyr här. Jag är faktiskt mest förbannad och ledsen för att ingen pratar med mig. Och de som ändå pratar hör inte mina ord tillbaka, och de som ändå lyssnar, utnyttjar min sårbarhet och gräver ned mig ännu ett hack i mitt ensamma jävla hål. Hur fan förväntar ni er omedelbar tillit?


Långsamt, och med H:s hand i min egen i den nötta soffan, reder vi ut röran vi trasslat in oss i. Jag vet inte vad jag ska säga till er om den här människan - bara att jag aldrig mött någon med samma, om inte mer, nedtryckt och sväljd sorg inom sig som jag själv. Han är underbar. Han är sig själv och ingen annan. Han vågar faktiskt komma nära trots att han egentligen borde fly. Ärlighet. Allvarlighet. Och så något bakom ögonen: Mörkret.

Det finns ett öde. Det finns en linje. Det finns en jävla framtid.


Jag startar motorerna nu.


Bild: Jag & H

lördag, mars 17

Överraskande grabbkväll

Playlist @ the moment:


Pantera - Planet Caravan (en gammal favorit i repris)
Ozzy Osborne - I just want you
VNV Nation - Holding on
Staind - It's been a while
Paradise Lost - Say just words
Shpongle - Shiva space technology
Karen Overton - Your lovin' arms
Nine inch nails - Something i can never have
Nine inch nails - Closer
VNV Nation - Beloved
Mike Foyle - Shipwrecked
Ryuchi Sakamoto - Merry christmas Mr.Lawrence
Mike Foyle VS Signalrunners - Love theme
Diana Krall - I've got you under my skin
Eminem - Superman
Ryuchi Sakamoto - Anger


Och jag skulle kunna citera dom alla. Men jag sitter här och fryser med mössa inomhus efter att ha mött upp grabbarna igår på krogen, för att senare efterfesta med dom hemma hos en bekant. Det var egentligen planerat att jag skulle träffa någon helt annan vän men han visade sig lessna på min opunktlighet och försvann. Mycket diskuterades på nattkröken hemma hos bekantingen. Bland annat hördes en manlig bekant referera till sitt senaste one night stand-kap:


"Jag är lättfotad som en jävla hora. Jag kliver ju på på rotmos om man säger så..."
Varefter han tillägger "Jag vill ju inte leka jävla Dr.Phil med nån jävla brud, vi skiter i känslor, jag vill fan KNULLA!" ämnen som också var på tapeten var bland annat "Golddiggersbimbos", det faktum att "alla kvinnor och karlar är likadana ändå" och därefter en komplimang "Jag funderade fan allvarligt på att bli bög tills jag träffade Loo. Då fick jag tillbaka tron på det kvinnliga könet. En aning"

Jag lyssnar på Karen Overton på repeat och fick igår både en vacker textrad i min anteckningsbok, god öl och grabbsällskap, var ett tag sen man levde fan med mina bajendarlings - så jag har egentligen ingenting att klaga på. Vi var över hela stan tror jag. Norr till Söder och det gick åt skogen för C i poker as usual. Kom hem på förmiddagen efter en kylig färd hem. Ikväll blir det klubb, tack och lov för gratis inträde då jag inte äger till ett paket cigaretter. Vi har någon form av retrospektiv kväll här borta. Men det finns bot till allt. Glöm inte det. Och Mike Foyle's pianosolo i "Love theme" helar och botar, och Sakamoto's gamla "Anger" som jag minns att # fick mig att börja lyssna på, stärker någonstans inifrån, men samtidigt inte.

Jag är en jävel på kedjerökning och musikplaylists som skapar moods, det är alltid något.

Om jag bara inte frös så förbaskat hela tiden.
Hur som helst; Jag och H har ungefär lika mycket i våra händer att starta våra nya liv med. Alltså ingenting.
Lika för lika.
Samma för samma.

Vi var en sväng till min kära mor igår. Hon är helt fantastisk; håller utläggning för H om sitt "mongoliska" ursprung och berättar historier om Ryssland. Jag vet inte vad jag ska säga riktigt, jag tänker att vafan mamma, lägg ner schizoiderna nu, men som ni kanske fattar så fungerar inte telepati på psykiskt sjuka, iallafall inte som medicin.
Jag måste få påpeka att Chuck Norris är het på tapeten för närvarande och att jag nu skall agera städtant så att jag återigen kan tvaga, klä och smörja in min stackars utmattade kropp som sedermera kommer att ta sig till klubben.

Även om jag ska krypa dit...


fredag, mars 16

H:s nattliga äventyr


"My carillion and me

were dancin' on the world til' eternity"


Man skulle kunna sammanfatta natten som så här:


1) H drack sig full och skulle "ta en promenad"

2) Jag deppbloggade och drack vin

3) H ringer och "kommer inte in i porten"

4) H ringer och "kommer inte in någonstans"

5) Jag hämtar en rödögd och mycket THC-påverkad H i trapphuset

6) H skäller ut mig för att jag "är så jävla negativ"

7) H ber mig "hålla om honom"

8) H ber mig "dra åt helvete"

9) H klarar sig inte till toaletten själv. Får bära honom.

10) H spyr ner hela badrummet

11) Jag bär H till sängen (ha! 67 kilo Loo bär 80 kilo H!)

12) H vill "bli avtorkad"

13) Jag torkar upp i badrummet, torkar av H, H svamlar.

14) Så fort jag lämnar rummet hör jag ett pipande "Looooooooo?" och därefter "hämta vatten" eller "torka av mig"

15) Jag sätter en påse runt huvudet på H. H spyr.

16) Jag börjar bli less.

17) H blir klängig och kärleksfull och undrar, med spyor i andedräkten, om vi ska "knulla lite". Jag tackar vänligt men bestämt nej.

18) H undrar varför jag "dissar honom hela tiden"

19) Jag förklarar för H varför alkohol och THC inte är kompatibla och varför jag inte vill "knulla" för närvarande. H föreslår då istället att han ska "slicka min fitta iallafall". Jag tackar nej till även detta mycket lockande erbjudande.

20) Under tiden hinner H somna ovanpå mig och snarka som en häst. H minns "allt" förutom de viktigaste delarna.


Idag är det fredag och jag är partykåt som en hynda.

SHINY DISCO BALLS!
Ja just det. Jag drömde om Dr.Phil och Britney Spears inatt. De hade ihop det och skulle gifta sig och jag var deras "kontaktperson" i Sverige. Dr.Phil pratade till och med svenska på slutet och brittan var hur schysst som helst. Jag arrade deras lysningsparty i en stor villa i Hägersten (!) och fick hela tiden agera avledande manöver för att dr.phil och brittan smet iväg för att ha sex.
Det är ju ett klart uppsving från mardrömmarna, men Freud, hur fan tolkar du detta?

torsdag, mars 15

Too scared


"Pull me 'round

And tell me that you'll never let me drown

Touch me slow

Like your fingertips might never let me go

But you know

That Im caught between the magic that you gave me

And the fear that you might leave


Because it scares me

Stop this war

I wish we could leave things at the door

These feelings dont wash away

I wish there was more to me

More to say

But you know

That I'm caught in between the magic that you gave me

And the fear that you might leave


because it scares me

That you could break my heart again so easily


Dont let us fall apart

Because it scares me

That you could break my heart again so easily

Dont let us fall apart


Run me through

Then pick me up and tell me what to do

cut me then run away

I wish that there was more to this

Flesh to kiss

Flesh to kiss


Mesh - It scares me

Jag och H dricker utav bara helvete. Det är en intressant vändning; den här veckan har jag fått i mig mer alkohol än mitt liv sammanlagt innan. Inte så att jag uppskattar alkoholeffekten, really, men det är något. Blandat med tabletter ger det dessutom effekten jag önskar. Total numbness. Jag kan bara tänka på vad Pink Floyd refererar till i "Comfortably numb" och jag vet vad dom menar. Avslappnat avdomnad. Som att stänga av systemet. Det närmaste heroin jag kommer. Och som jag längtar efter det nu när jag mår som jag gör. Som jag vet att en sil bara är tjugo minuter bort och som jag motarbetar skiten varenda dag. Jag motarbetar det för, there's more to me. Jag kan inte hamna där. Inte igen, för det vore som att säga att jag sviker de få som de facto älskar mig. Jag lämnar er om jag lämnar er igen, det vet jag. Och så ska vi inte ha saken. Jag ska inte. Jag ska inte ha den där skiten mer, men klandrar man mig för att längta efter det så har man aldrig upplevt ett skit som är i närheten av inre smärta. Om man klandrar mig för att längta efter the comfortably numbness och total insomning, då förstår man inte människan.

Nu kan jag inte påstå att jag varit stabil eller lycklig de senaste veckorna men det har delvis berott på mitt eget agerande och delvis med anledning av andras. Jag känner mig jävligt sviken av människor i min närvaro, men på något sätt så finns det en liten demon på min axel som säger "Fuck it, this is exactly what they expected", samtidigt finns det en annan livsvilja som bultar som bara vill göra den förbaskade karriären i takt med VNV Nation's "Legion" och sedan, när jag funnit mitt hus vid havet, bara vända ryggen åt allt den smuts jag levt i i den här staden. Och jag går i mina jeans som inte längre är tajta och min peakjacka och bara forcerar terrängen i staden, fram och åter mellan stationer och destinationer med Mr.Ipod om halsen, med hörlurarna tätt tryckta in i mitt öra bara går jag, rakt framåt, folk flyttar sig, jag viker inte, jag viker inte för någon, inte för något. och VNV dikterar sanningen, som alltid. Som de alltid gjort ända sedan jag först såg Ronan Harris live sommaren 2000. Och i "Legion" talar han rakt in i mitt hjärta:


"Enveloped in a sentiment,

a sound that rushes over me.

Engage an impulse to pretend

I have a faith as pure.

Not forgetting what it means to dream.

Indulging everything.

Entertaining thoughts

that I've the strength

of those I yearn to be.

Cheers and tribute greet the saviours.

Reckless thoughts survive.

Anachronistic and impulsive.


And what will happen?

Will I dream?

I am too scared to close my eyes.

For a second please hold me.

None can change in me these things that I believe.

But I don't know what happens now.

I am too scared to close my eyes."

och det stämmer. Jag sover bara när morgondiset börjat tränga in genom persiennerna, eller när någon finns i min närhet. Jag drömde inatt igen; samma repeat over and over again och smärtan att vakna varm, svettig och som efter en avtändning, resa sig groggy och saktmodig för att ta en cigarett, med minnesbilderna som klistrade på min näthinna, avsaknaden av ett par armar som bara greppar om mig och håller mig fast, jag faller ner i mig själv, bit för bit förvandlas en extrovert, impulsiv solskensvarelse till något suddigt och odefinierat. Om dagarna forcerar jag människans uppbyggda strukturer, jag kliver över dom, jag kliver I dom, men om natten, då inte rusmedel finns att tillgå för att sänka mig ned, kommer rädslorna, de är som ödlor, som ödlor som tappar svansen när de blir rädda.

Jag vet inte vad som kommer att ske de närmaste veckorna, arbete är som utflipprat över en kalender jag inte äger. Jag vet inte var jag ska befinna mig eller var jag ska finna ro. Jag vet några ställen där jag de facto gör det, men de dörrarna är stängda, det är bara att acceptera. Jag måste bli min egen igen, jag måste så jävla mycket så jag skulle kunna spränga den här bloggen med måsten. Vetskapen om att kanske två människor förstår, och trots allt stannar vid den sida jag valt att hålla öppen, både skrämmer och tröstar. Men jag vet inte vad som sker nu.


I am too scared to close my eyes.








Afterglow

Så. Efter gårdagen, då jag bland annat åt sushi och spöade Marcus i flipper (dock inte i bilspelet..fan!) och hälsade på min kära, härligt störda mor, dunade jag in på småtimmarna efter att ha hällt i mig rödvin tillsammans med H. Idag var shoppingdag - mer vin och öl inhandlades samt ingredienser till thaigryta, som jag lagat hemma hos H och matat honom med. Jag är rena hemmafrun vart jag än går.


Som bekant växte jag ju upp mina första femton år hemma hos mina morföräldrar, som då var kallskänka respektive konditor. Vi hade landställe på västkusten, nära Smögen, så jag lärde mig ganska snabbt allt som hade med skaldjur, tillagning, smörgåstårtor och landgångar och hela den där bagen att göra. När min mor beslutade sig för att "ta ansvar" för sitt moderskap skulle jag fylla fjorton. Jag flyttade följaktligen hem till henne först vid tretton och ett halvt års ålder. Det var väl ungefär då precis allt började gå åt helvete för mig. Mamma hade fem berner sennens och någon form av suspekt "hunduppfödning" vilken hon överlade helt på mig. Från fjorton fram till sjutton då jag inte längre stod ut, utan i princip klarade mig själv, skötte jag ett hushåll med sex hundar, en tablettmissbrukande mor, hela grannskapets vanskötta, hungriga ungar - och mig själv.

Hon flyttade följaktligen runt mig runt hela Stockholmsområdet, vi bodde väl i en lägenhet sex månader i stöten innan hon blivit svartlistad från ännu en hyresvärd, och en till, och en till. Kulmen kom i Sala, Broddbo, där jag själv utvecklades till pillertrillare då jag utvecklade riktigt nasty depressioner och genomförde mer eller mindre misslyckade självmordsförsök. Då gräl uppstod mellan min mor och hennes dåvarande privata hyresvärdinna ledde allt till att mamma föll in i paranoid schizofreni och jag satt i vittnessal gentemot tre nazistsympatiserande söner till densamme hyresvärd, klappade jag samman för första gången i mitt liv. Jag gick på tung medicinering i ett års tid och därefter följde det liv jag levt nu, ett levande kaos, i flera år.

Pratar med ST på MSN. Han tar upp gammalt groll och påpekar att jag "gjort bort mig", detvillsäga, jag erkände mitt eget återfall och gick till honom för stöd. Jag vet inte vad han vill. Jag fattar inte varför någon som själv inte skulle klara sig utan alkohol en jävla vecka i sitt liv kan sitta och döma ut någon annan som haft missbruksproblem. Men sure. Han vrider om kniven ännu ett snäpp, för jag har tydligen inte bättre för mig än att må skit över hur andra behandlar mig. Eller hur jag själv agerar. Samtidigt lider jag över hela saken. Klart som fan jag gör, jag har redan avhandlat separationsångest för er flera gånger. Men vad ska jag göra? Säga? Hur ska jag agera för att må bättre?

Jag och H kommer att dricka öl och äta någon slags dipp som han skall tillaga. Därefter måste jag på egen hand ta tag i saker, step by fuckin' step.
En bra sak. Det är fredag idag. Se flygaren var jag kommer vara på Lördag. Marcus Stork spelar åter igen - tillsammans med Johan Afterglow. Kan det bli mer ös? Knappast. Recension kommer direkt efter helgen. Och jag vet att jag latat mig med den roliga anteckningsboksgenomgången jag utlovat, ni ska veta att mycket kul hamnar i den efter helgernas bravader. (Mer kul än jag nånsin kan skriva i bloggen!)

Låt mig bara få sväva ut ur min egen smärta ifred, ST. Du valde att gå. Jag fick gråta och acceptera.

Men nu ska jag och Mr.H, som är helt jävla underbar och inte sticker bara för att jag är en svagsint hynda, dricka öl, den lagliga och helt "oskadliga" drogen tillsammans, och må lite bra som omväxling. Imorgon vankas fest, kanske med PA, kanske med bror, kanske på en krog nära just dig.

Dagens bild


Jag & Mr.H @ vårväder idag. Kort courtesy H.
Ville bara dela med mig av en av mina få ljúsglimtar jag har, trots allt trams.
Imorgon blir det referatblogg! Men nu; fruktläsk och soffprat med H.
Godnatt på er.
Wherever, whoever you are.

onsdag, mars 14

Vinfrukostens sanna essens


Igår lärde jag mig att rulla cigaretter med maskin. Inte en sån där fuskmaskin som man bara petar in och drar fram och tillbaka, utan en svart rackare med någon form av nedsänkt plast. Jag kan bara meddela att jag är något av en naturbegåvning på detta, enligt säkra källor.


Jag vaknar idag hemma hos H, som åker för att möta sin handledare. Jag motstår lusten att ta en vinfrukost ungefär fem sekunder, sedan gör jag det ändå. Rullar några cigaretter och ser ut på det så kallade vårvädret. Vårjackan har jag hemma hos C, så den är inte aktuell. Om jag ens går utanför dörren så blir det min svarta peak performance med hood och de grå byxorna som börjat sitta lite väl löst på sistone. Vilket i min viktfixerade värld bara är av godo, ty ja, jag har ätstörningar och ja, jag är fixerad vid min kropp, då särskilt under perioder då jag borde ägna annat åt än att vara fixerad vid just den. Men tanken på att placera en massa fett (mindre viktfixering? hm) där det nu är ben gör mig olycklig och vansinnig. Så jag äter knappt. Det finns inte ens en hunger och alkoholen biter dåligt på mig den med. Droger har jag vare sig råd eller ork med och det finns tydligen utomstående som läser den här bloggen, bland annat morfars advokat (!) som säkerligen uppskattar att läsa smaskiga detaljer angående min mors förehavanden så det kan ni glömma att ni får.


Jag är trött och less redan när jag vaknar. Mamma är som hon är och blir vräkt inom kort. Jag vet inte var mina så kallade vänner är men inte fan hör de av sig och lika väl är det. Jag arbetar väldigt lite och jag skulle ju börja jobba på ett flashigt mediaföretag men detta till trots så blev inte det mycket av saken. Jag har saker lite varstans runt stockholm som jag inte kan plocka ihop förrän pappa kommer från mexico. Då kommer jag att flytta in där, på obestämd tid, tills mitt liv börjar likna just ett liv. Vad jag gör just nu? Jag komplicerar mitt liv. Jag försöker reda ut tråd efter tråd men det snurrar bara tillbaka igen.


Jag kommer senare att redogöra för en intressant konversation mellan mig och Alx i min anteckningsbok från helgen. Vi diskuterar begreppet samlag ur en mycket intressant synvinkel. Men nu är det dags att städa upp lite från gårdagens vindrickande här, varpå en skön dusch kanske kan göra susen med det dåliga samvetet.


Och tack igen, för alla snälla kommentarer. Jag uppskattar det verkligen.

Bild: www.wtc.se/img/pic_aktiviteter_vin.jpg

tisdag, mars 13

Kräftkalas, slagsmål och kärlek

Jag vet att bloggposterna sker med ojämna mellanrum at the moment men detta beror på att jag inte kommer åt min dator och för att jag, tekniskt sett är hemlös. I helgen lyckades jag successfully hålla mig nästan 24-timmarsfull, hälla en öl på en kompis kompis och sedan ge honom en fet smäll, jag lyckades hamna mitt i ett för någon annan exrelaterat drama och ville egentligen bara därifrån, jag tvivlade på mig själv, tappade ytterligare 3 kilo och gav fan i drogerna och ägnade mig istället åt den hälsosamma, folkliga, lagliga och mytomspunna drogen alkohol vilket slutade i att jag blev aggressiv och betedde mig som en idiot.

Fredag natt: Jag kände mig som om jag befann mig i en bubbla hemma hos PA. Vi satt sida vid sida och liksom betraktade kaoset omkring oss utan att kunna göra något aktivt åt saken. Lite så som jag ser livet i stort just nu. Jag sitter liksom och tittar. PA i sig är en fantastisk man. Vi sitter jämsides rent intellektuellt och därför är det väldigt enkelt att bara betrakta honom och förmedla en tanke, utan ord. Han och jag är lika på många sätt men han hanterar det bättre än jag. Kräftkalas mitt i 12timmarsförfesten och allt slutar i slagsmål och förnekelse. Jag går där och vänder allt inåt och tänker att jag inte känner något. Det hjälper.

Måndag: Så ringer H. Jag åker till honom och vi har någon slags förklarande goin' on men jag vet inte vart det leder. Det känns bara som om jag är avtrubbad, mina känslor tillåts inte komma ut, det är som en major fuckin' blockering inuti mig, det vore ju fantastiskt om jag kunde känna ordentligt men det gör jag inte. Jag tar ett piller till, tar en drink till, ser på avstånd och försöker release the pressure men hjärtat har en brandvägg åt alla håll och det går inte att göra något åt det. Det är nu jag kommit dit, till den där punkten, där jag bara rycker på axlarna och tänker "äh", för det finns inget bättre skydd i världen än känslolösheten. Jag vet ju hur allt slutar. Rädd? Jag? Skämtar du? Jag är för inåt helvete skräckslagen.

V bjuder på middag ikväll. Om två dagar åker hon till främmande land i 10 veckor. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan henne men jag måste väl, antar jag.

Och världens största DJ, paul van dyk, besökte münchen förra veckan. Och jag var inte där.
Fy fan.

Liten kommentar till dig som skrev i min förra post att jag skrev bättre förr: Jag gick igenom din så kallade blogg och det fanns ingenting som ens väckte ett uns intresse av det dravel du lyckats få ned i text där, så du kanske ska softa lite med att kommentera andras texter och ägna dig åt ditt eget självförverkligande eller något i den stilen.

Helt kort: Jag har det inget vidare just nu. Det hela kommer att bli bättre så småningom och jag uppdaterar så fort en dator kommer i min närhet. Men det finns ingenting att skriva just nu som kan sammanfatta något. Tomhet. Känslan av att snurra in sig djupare och djupare. Och så känslan av att tappa mark.

torsdag, mars 8

Från totalhavererad psykos till tatuerad bad boy - på bara en timme!

Efter två veckors rent helvete där jag blivit bostadslös,förlorat vänner, pengar, fått anordna mammas vräkning med advokaterna,slitit som ett djur i en främmande mans lägenhet som mått skitdåligt och därmed väckt mig tre gånger varje natt för att skrika, kasta saker på mig och be mig att fara åt helvete. Ett epilepsianfall, sex dagars total frånvaro av aptit och därmed inget näringsintag överhuvudtaget förutom cigaretter, kaffe, valium och cola light, samt ett återfall, det faktum att mitt ex som inte ens är ett jävla ex eftersom han ändå aldrig kunde komma över separationer eller ville binda sig ringer och skriker och kallar mig opålitlig slyna, och förlusten av mina två bästa vänner L och ¤, som flyttat till västkusten och aldrig mer kommer att hålla en dialog med mig, jag fick mitt mobilabonnemang avstängt, telefonen åkte in i väggen och SIM-kortet med alla kontakter bara försvann så kom Fredagen.

Klaustrofobisk får jag slutligen ut en nerrökt V från C:s lya till alis bar där jag hinner dricka EN mojito och en tequila innan hon bestämmer sig för att åka och knulla sin KK och därmed lämna mig ensam, skulle vem som helst tekniskt sett tappa förnuftet och vilja bli inlagd på akutpsyk. Men jag sitter kvar, av någon jävla anledning, tänkte ringa de få vänner jag hade i telefonboken och kolla partystatus, för behovet att få komma ut och verkligen ha kul efter all den skiten var överhängande. Bestämmer mig trots detta att ta en drink till och glida runt. Det är då vi kommer till den icke-deprimerande delen av denna blogg, för ett stycke intelligent, tatuerad bad boy stiger in med sina vänner vilka han presenterar som "Bob Marley" och "Min raggarpolare" efter att ha "räddat" mig från en pilotjackebärande jugge som under de senaste fem minutrarna suttit och spekulerat vid bordet bredvid exakt hur många drinkar han skulle behöva bjuda på för att få knulla mig genom att be mig komma och slå mig ned hos honom och hans vänner. Svag som jag är för rakade, tatuerade bad boys försöker jag supa ner honom genom att bjussa på jägermeister och Heineken. Kvällen slutar i min morfars sovrum dit jag blitt tvungen att släpa med mig samtliga grabbar då två av dom kom från Gävle, och den tredje helt enkelt var för jävla cool.

Vi tre delar dubbelsäng och både Bob Marley och raggaren däckar medan jag och mr bad boy sitter vakna hela natten och diskuterar matlagning, idiotiska brudar VS män samt det faktum att vi bägge har fucked up lives. På morgonen vaknar raggaren med fetångest då han måste ta en taxi till Grimsta och vi ber honom ta med sig Bob Marley då han enbart upptog plats. Jag och mr bad, som härmed nu kommer att refereras till som H, ligger kvar och tokfnittrar resten av dygnet medan mamma ständigt kommer in och vill bjuda på kubbar och kaffe. Klockan tre på natten kommer vi iväg i taxi till en närliggande förort där H bor, för att helt kort besöka denne mans kamrater. Under tiden ringer V och vrålar, för sjätte gången detta dygn om hur kåt hon är och skäller ut mig för att jag ännu inte knullat med H. Hon ger mig..ehm...mycket intressanta "raggtips" som mest gick ut på att jag skulle uppföra mig som en kåt slampa och bjuda ut mig istället för att vara så "jävla osexig". H börjar uppföra sig mycket överförfriskat och sitter halvkaxig i soffan och provocerar samtliga med fraser som "Om vi skulle möta på en snut utanför huset så säger vi att jag är från dramaten" , "Jag kommer inte hem, det finns ingen dörr (till lägenheten, reds.anm)" - "Detta börjar snart likna en skräckfilm" med tillägget "Hoppas att det inte är så här Jim carrey känner sig i skräckfilmerna" och avslutningsvis "Jag är en karaokemaskin utrast med chiptrimmade avgasrör". Inser då att det nog är dags för H att..hm..tas hem till en säng.Får i princip bära H hem, som då är helt övertygad om att vi är jagade av paparazzis. Det är här historien måste bli lite redigerad för er läsare, men helt kort:

Jag fick faktiskt hångla UTAN att tillämpa raggtipsen då H tar tag i saken efter en stunds psykotiskt beteende. Om vi nu måste gå in på detaljer för er snuskhumrar så hann vi aldrig besudla varandra då H plötsligt börjar hallucinera och kalla mig för en massa andra namn än mitt eget. Dygnet spenderas hos H, som..ehm..pja, är en jävligt charmig karl trots namnmissen och de smärre psykoserna. Det hela slutar med att jag idag vaknar efter att äntligen däckat på en snyggt tatuerad arm igårnatt, under en AIK-flagga (mot mina principer tekniskt sett men är han så jävla snygg så är han värd ett undantag). Får syn på H, som efter en stunds genomgång av helgen börjar kalasfnittra med mig i sängen. Så vitt jag vet är jag fortfarande kvar och vi skall idag ner till centrum och utforska möjligheter till nätingsintag och annat.

Vad som sker därefter är ännu oplanerat, men vi har trots tre dygns plåstersammanfogat umgänge inte lessnat på varandra och då han de facto är den enda som skrattat åt mina skämt och vice versa så finns det heller ingen anledning att lessna på hans umgänge.Så, efter regn kommer sol, eller hur det nu fungerar, och låt säga som så här...Fortsättning kommer garanterat att följa, det utlovar jag. Och ja, han är fortfarande lika snygg som i Fredags.Jag börjar inse varför antalet besökare ökar till min blogg. Mitt liv är som en blandning mellan en demonisk trisslott och diverse slumpartade underbara ljuspunkter och det är inget jag kan styra över. Det bara händer....nä, nu jävlar, nu börjar han fnittra och vråla som en tok. Kan vara ett tecken på att det är dags att lägga ner bloggandet. Dags att stila till tjackluderlooken och bege oss till en närliggande toalett för lite gemensam uppfräschning.Jag lovar, ni kommer inte gå lottlösa den närmaste framtiden angående intressanta blogginlägg. Det tycks liksom eskalera..fortfarande.Men vafan, för närvarande fnittrar jag bara. Oavbrutet. Och det är väl trots allt ett suspekt sätt att hantera saken men jag gitter inte deppa för det är så jävla avtändande.

Fick höra att en nära vän haft blåvitt hemma hos sig samtidigt. Det är som om kaos föder kaos.
Men jag börjar förstå nu. Really.

torsdag, mars 1

Sammanbrottets brytpunkt

En gång. en enda gång. det blir ju alltid så. en sista. För att på något sätt markera. För att man är desperat. Fast relationen är död. Trots allt detta, så finns det alltid, alltid en sista gång.

Man vet det när man är där. Kluvet kämpar maggropen med känslan att älska beröringen samtidigt som förnuftet skriker åt en att distansera sig, fattar du inte? Det betyder ingenting längre, du kan smeka honom och låta honom vara inne i dig på det där sättet som du släppte in honom under den tiden då du förälskade dig. När du verkligen lät honom komma ända in. Hela vägen in. Och du såg honom i ögonen medan han rörde sig inuti dig och du vågade, fast du inte riktigt vetat om du skulle våga. Du kände varje centimeter av honom under den tiden. Du trodde på honom, han var ny. Han var inte en i mängden. Han stod där i ditt kök med den blåaste blick du sett och du undrade hur fan man bär sig åt för att behålla något så fint. Dina funderingar var lönlösa, för han, precis som så många innan honom, klarade inte av allt det du är. Och du vet. Du vet att det är hos dig felet ligger, för när du älskar så gör du det med en sådan intensitet. Du lever livet med samma intensitet och han vet det och även det egna förnuftet förstår, att inte många orkar det i längden.

Men det gör inte mindre ont att höra hans ord, att höra hur den varma rösten förbyts i känslokyla. Du sitter på en perrong någonstans i stockholm och gråter öppet med telefonen i handen och du önskar att det fanns något du kunde säga, göra, vad som helst, för att få höra den rösten mjukna igen. Du stapplar mot föräldrahemmet och faller ihop innanför dörren och mamman, mamman som vill så gärna förstå sin dotter fastän hon sällan gör det, hon undrar vad det är och snälla Loan tala med mig."Jag..mamma...hur fan blev jag så här? Varför förlorar jag allt jag älskar?" vrålar du, självömkande på mammas golv och hon och hennes sambo reser dig upp och lindar ditt trasiga knä och håller om dig och gråten tar inte slut. Och du kan i det läget inte identifiera om det är separationen i sig eller om det är sättet det sker på som skär som mest, men det spelar ingen roll. Du orsakade det här. Du hade en chans men du tog den inte. Du ser paralleller till andra relationer men kan inte se felen, kan bara se att du älskat och ibland inte tänkt innan du handlat. Och hjärtat brister liksom inte med en gång, det vet man ju. Det är en långsam process under dagar och veckor där sprickor tär och tar itu, du blöder när du minst anar det. Ingenting gör mer ont.


Och alla låtar som någonsin representerat ett brustet hjärta och självömkan finns i din stereo. Du faller samman till textraderna som åtminstone då, åtminstone då så var de sanna. Och det spelar ingen roll hur mycket som var dåligt för du kan bara minnas hur han rörde sig inuti dig och det sliter dig i miljarder bitar. Du älskade att älska med honom för du var så fri, enkel, naken, bekväm. Skämsel eller blygsel existerade inte. Du satt med benen på varsin sida om hans höfter och kände hur ni var en pusselbit och det minnet, det minnet är som ett jävla spöke som förföljer dig.



"You make this all go away


you make this all go away


i just want something


something i can never have"



Och kanske var det inte meningen att det skulle vara ni. Men hur kunde det då komma sig att det kändes så bra när han låg där bredvid dig, och hindrade mardrömmarna från att komma? Hur kommer det sig att du betraktade honom i smyg när han sov och varför gör det då så fruktansvärt jävla ONT? Om det inte fanns mening, varför var vi ens där, någonsin?Och den förbaskade låten.. Jag bara undrar var meningen fanns i att bli koalition om jag ändå bara skulle förlora. IGEN.



"Goin ' nowhere


goin' nowhere..


hide my head i wanna drown my sorrow


no tomorrow


no tomorrow.."



Separationer är det värsta jag vet. Sedan min mor övergav mig vid ett års ålder samtidigt som min far bara inte fanns, satt jag ensam i rummet hos mormor och undrade vad jag hade gjort för fel för att de inte ville ha mig,och vid varje separation kommer allt det tillbaka. Ihopkrupen sitter jag och anklagar mig själv för vad jag kan ha gjort och ställt till med. Förståndet är borta och allt som är kvar är bara gråt. Som när ¤ försvann. Tårarna tog aldrig slut, men de syntes aldrig. Jag gick igenom dag efter dag, nämnde inte sorgen och saknaden i bloggen, spelade stark, sa "tack, det är lika bra det som skedde" när folk frågade. Men i hjärtat skrek det var gång jag var i närheten av hans bostad eller arbete. Varför gick du bara? Jag ville vara din vän. Jag ville ge. Vad gjorde jag för fel? Men inget svar får jag. Tystnaden ekar mellan väggarna som ett eko i badrummet och jag sänker huvudet och sväljer sorgen.

För det har jag lärt mig. Stäng in bara. Låt musiken trösta. Skriv lite. Försök ät så du överlever. Den här veckan har jag tappat fyra kilo. Jag blir peppad, tänker att bara jag förbättrar mig så kommer lyckan. Allt jag gör gällande människor blir fel.Och S går. Ingen respekt för en knarkare som tar ett återfall i desperation. Varför skulle han ha det? Men han visste ju från början. Jag ljög aldrig. Hade jag bara ljugit hade jag behållt det. Fyfan vilka idiotiska jävla regler. Då hade jag haft hans respekt. Jag hade kunnat låtsas som ingenting och dolt det men jag SA SANNINGEN DIREKT.

..och tydligen var det alltså fel.





Men. Det finns naturligtvis ett men i allt detta.


För jag har någon som ställer upp med bostad, stöd och närvaro. Jag ska ordna ett nytt arbete. Komma på fötter. Och jag kommer att avskärma mig från många av er som känt mig under åren. Tack vare det faktum, att jag måste spara all energi jag har nu. För jag ska bli mer än detta. Har inget att ge er.



Och det är fan i mig om jag ska sitta katatonisk och glo och försaka chanser för en kris. Sure, det var mycket på en gång, men vadå, vafan har jag att välja på? Antingen lever man eller så dör man. Jag väljer att leva.



Fram tills dess är playlisten som följer:



Gary Jules feat Michael Andrews - Mad world


Massive attack - Live with me


Sara McLachlan - Angel


Placebo - My sweet prince


Paradise Lost - Disappear


Candlemass - Dustflow


Counting crows -colorblind


VNV Nation:


- Joy


- Beloved


- Endless skies


- Dark angel


Assemblage 23 - Cocoon


Röyksopp - Sparks





Jag har C och V. De accepterar mig för den jag är och försöker inte mästra. Hjärtesorg är triviala saker egentligen. Långsamt läker jag från separationerna av de fyra jag verkligen behövde. V kom hit ikväll och kramade mej hårt och sa att fan heller, hon ska aldrig gå. Hon är det stöd jag behöver, och jag bad inte ens om det. C är bara här. Imorgon hämtar vi hit alla saker. Då är jag flyttad.


Tack, V och C.


Tack. På riktigt.








Jag har skrivit en massa suspekta brev i min anteckningsbok. [Han] kanske får läsa dom en dag. Och från och med nu, så måste jag rikta in mig på målet:





-en egen lägenhet


-ett FAST arbete


-en chihuahua








..kärleken då? Den vågar jag inte tala om...än.


Börjar fatta nu varför min blogg har läsare fortfarande. Det händer ju fan alltid nånting. Knappast självvalt. Men kan ni tänka er att jag efter all skit ändå är (någorlunda) sane. Ja, om man jämför med folk som inte är det, alltså.





bild från http://www.pixelgirlpresents.com