Del I - Frågelåda
Frågelåda blev det i kommentarsfältet i mitt förra inlägg gällande lärare och språklighet, så jag tar och svarar här istället för att härja i kommentarsfältet, och förtydligar det jag skrev tidigare:
Muir säger:"En helt annan sak, jag är ingen flitig kommentator men jag läser din blogg ofta och har så gjort ganska länge. Kul att se att du verkar ha landat på fötterna i någon mån och att du verkar så nöjd med livet. Själv är jag inte så intreserad av barn och det som hör till så i ett (väldigt) egoistiskt perspektiv tyckte jag nog ändå att din blogg var mer underhållande tidigare. Det är mindre Tarantino numera om man så säger... ;D"
Svar: Det stämmer att mitt skrivande förändrats. Främst handlar det ju om ämnena i sig, mitt liv består inte längre av dygnslångt festande, klubbar och den här "leva för dagen"-inställningen som man får när man är rotlös och inte har vare sig barn eller hem att ta hand om. Jag längtar inte tillbaka till mitt gamla liv längre, men jag skriver ofta om det i min egna personliga dagbok. Någonting jag tänkt göra väldigt länge dock, är att skriva en liten följetong om hur mitt liv faktiskt varit fram tills dess att jag blev gravid med Alexander. Ibland kan jag själv känna att jag håller på att trampa ner i Linda Skugge-fenomenet, ni vet, den vilda tjejen som är förbannad på allt och alla och som rebellar deluxe, är syndig i största allmänhet och med nån slags konstant avtändning som skaffar barn och gör en helomvändning. Fastnar i tjatet om mammarollen och gnäll om blöjor samtidigt som martyrskapet bara skiner igenom texten. Jag har bara ett försvar gällande det; jag är mammaledig. Min vardag kretsar kring Alexander och visst sitter jag ändå och grubblar mycket, men mycket av mina tankar och tillbakablickarna jag hamnar i, vigs åt boken jag skriver på och jag vill liksom vika de bästa resonemangen till "13" som är arbetsnamnet för närvarande.
Gil säger: "En god skribent bör anpassa sitt språk efter situationen för att kunna göra sig förstådd på det mest effektiva sättet som iofs inte behöver vara det som är grammatiskt korrekt. Det är tråkigt att läsa en blogg som är skriven på myndighetssvenska eller ett myndighetsbrev skrivet på msnsvenska."
Svar: Det håller jag absolut med om! Myndighetssvenska är dötrist. Det har sin funktion men rent litterärt är det rena rama kålsoppan. Jag var inte tillräckligt tydlig gällande det, och jag vill inte citera henne heller eftersom det är utlämnande och otrevligt, men det handlade inte så mycket om stavfel som hennes ordfattighet. Att hon inte är engagerad eller ordintresserad alls är ett tungt vägande faktum. Jag har all förståelse för att man är grammatiskt inkorrekt ibland i sin blogg, jag är det mest hela tiden och jag använder väldigt mycket talspråk, slang och egenknåpade uttryck. Men det finns liksom ingen BREDD på hennes språk. Det saknas ett genuint intresse. Det finns inget engagemang, ingen utveckling. Ordvalen är på lågstadienivå och meningsbyggnaderna är katastrofala. Jag önskar jag kunde citera, men det vore inte schysst och det vore att hänga ut och peka ut en person och så gör man inte.
Äpplet säger: "Fast det man skriver i sin blogg är ju inte alltid den allmänna sanningen och hur man är utåt mot sina elever. Detta hälsar en annan lärarstuderande som skriver tveksamt bra..."
Svar: Jag är inte riktigt med på noterna. Du påstår att du skriver "tveksamt bra", och jag antar att du syftar på att du "inte är någon författare", so to speak. Det är en sak att "skriva bra", alltså vara en duktig skribent, och att kunna uttrycka sig obehindrat och brett. Återigen handlar det om att ha ett rikt språk och att kunna leka med, och experimentera med ord. Ordglädje, eller språkglädje, om man så säger. Och att, som Gil påpekar, kunna anpassa språket efter läsare och tillfälle. Jag håller bestämt fast vid att språkglädje och ett glödande intresse är av yttersta vikt för en lärare. Om inte passionen och engagemanget för språket finns där, så lär man ut på ett platt sätt som gör att barnen tappar intresset. Man kan inte vänta sig ett glödande engagemang av eleven om inte läraren själv finner glädje och passion i det hon undervisar. Du skriver "det man skriver i sin blogg är ju inte alltid den allmänna sanningen". Nu syftar du på innehållet och dess riktighet, och det har inte med saken att göra.
faster C säger: "jag skriver inte "korrekt" svenska i min blogg (jag använder lite väl många punkter ibland ;) men vet likväl hur jag uttrycker mej på korrekt svenska när det krävs..som dagligen i jobbet.."
Svar: Absolut. Men återigen, det är inte det korrekta eller att man är akademisk och facklig som är nyckeln, som tidigare sagt.
Fridabörjesson: "Sjukt att det ska finnas folk som ens har den tanken, att man ska kunna bli lärare utan att man kan språket själv. Hur ska man då kunna lära ut ?"
Svar: Ja, jag och liselott pratade om det där igår. Hon var och hälsade på och jag tog upp ämnet i bloggen och fiskade efter hennes synpunkter. Hon sa då att det är många som blir lärare eftersom det är en relativt enkel utbildning (i jämförelse med mycket annat) som också genererar viss akademisk respekt,och för att de kommit underfund med att de tycker om barn, men att det är långt ifrån hälften som gör det av "rätt" anledningar. Jag kan själv inte relatera till att vilja bli lärare och inte ÄLSKA att pyssla med ord och ramsor och sagor, och att inte förstå vad språket egentligen är, vilka magiska världar man har nyckeln till, och hur det är grunden till att överhuvudtaget tänka filosofiskt och definiera det abstrakta. Jag själv har en förälskelse i språket jag använder, och ju bredare mitt språk utvecklats, ju mer insikt har jag fått om saker och ting. För att jag kan sätta ord på känslor, tankar och stämningar, förstå sammanhang, orsak och verkan, andra människor.. utan språket skulle jag känna mig inkomplett.
Del II - dagens blogginlägg
Återigen, folk. Jag väntar mig mycket av dig som lärare. Jag väntar mig en passion, ett engagemang, en leklusta och en bredare ordrikedom än genomsnittet. Det är det minsta jag kan begära av någon som är ansvarig för en så stor del av mitt barns utveckling. Man skall inte glömma att man som förälder också har ett enormt ansvar och att man inte får "slöa till" och sluta lära och engagera barnet bara för att det går i skolan. Som förälder, eller som man väljer att uttrycka sig i skolsammanhang, vårdnadshavare, så har man det yttersta ansvaret för att barnet utvecklas till en fullgod individ och man kan inte bara gnälla på okunskapen och påtala att "Men han har inte lärt sig det i skolan". Det är att skylla ifrån sig och att avsäga sig det ansvar som skiljer en förälder från en närstående till barnet. Det är du som förälder som skall se till att barnet får i sig det hon/han behöver av både kunskap och näring.
Jag får allergisk klåda mot föräldrar och deras påhitt. Kanske därför jag inte har så många vänner med barn, för jag står faktiskt inte ut med småbarnsföräldrar överlag. Många är gnällande martyrer i stil med
"Ja jag har faktiskt tre barn hemma och lilla jonas är ett, pernilla är tre och sebbe är fem och det är ett helvete, jag får aldrig tid för mig själv och alltid är det något, jag blir så utarbetad..blablabla". Jag blir helt matt. Det var ingen som höll en pistol mot huvudet på dem och tvingade dem att skaffa tre barn med så täta mellanrum. Det finns många saker de kan göra för att underlätta situationen, och det fanns många saker de hade kunnat göra innan de "plötsligt" stod där med en snorig småbarnsfamilj utan egentid, men de har bott in sig i rollen som utarbetade martyrer, det är liksom fel på allting, allting är jobbigt och allting är så dyrt och jag vet inte allt. Alla har vi dagar då vi som föräldrar bara vill dra täcket över huvudet, det är helt normalt, men en ständigt gnällande, ansträngd småbarnspappa som drar ursäkter som
"Vi har inte råd att ge barnen nyttig mat så det blir lätt Billys pizza varje dag" (ursäkta?!) och
"Nu har vi inte råd med det och det för lille alfons hockeyträning och lilla ebbas tvärflöjt och blablablabla" i all evighet, får mig att skaka på huvudet. Jag förstår att det är jobbigt med det arbete som du utför som trebarnsförälder, all heder åt småbarnsföräldrar, speciellt de ensamstående, men vem fan orkar umgås med en gnällspik som ändå inte vill ha några råd utan bara vill sitta med en kanna kaffe och beklaga sig över den situation de sitter i? Vad kul barnen måste ha det hemma, så roligt för dem att känna att de är vandrande bördor liksom.
Och om de inte är martyrer så är de så jävla präktiga. De är så jävla helylle och ger liksom begreppet "hela och rena" ett ansikte. De kommer där, alla mammor på rad med barnvagnarna så ingen kommer fram- med sina självbelåtna miner och sina bekväma skor och allting är liksom Elloskatalog och Kavatskor och overaller, höga på kaffelattes och det är babysim och mammagrupp och nu ska vi minsann göra saker tillsammans, här i vår trygga lilla bubbla med föräldrar med barn i samma ålder och alla bor vi i radhus och har likadana plantor på bakgården och medhavd matsäck och diskussion om konsistensen på sonens avföring för det är ju den naturligaste saken i väääärlden och allt är så laagom och perfekt och ingen avviker från mängden. Ååh, jag blir helt vansinnig. Anledningen till att jag blir det är för att det här är de där populära tjejerna i skolan som alltid hade nytvättat hår och snygga vita underkläder som killarna avgudade, som var lite småkorkade sådär och som alltid varit medelmåttor i allt men som bara gick runt och var så jävla snygga och dryga mot oss som inte var lika coola, som växt upp och nu skaffat en egen klubb via moderskapet.
Anledningen till att jag sågar människor på det här sättet (ta mig med en nypa salt, will ya?) är ganska psykologiskt lättförklarlig. Jag har aldrig fått vara delaktig i den hemliga "klubb" som kvinnor alltid skapat runt mig genom åren. Det började i första klass, genom hemliga lådor och Barbieklubben, som jag aldrig var med i eftersom jag inte fattade poängen med att ha en leksak för att klä på och av den igen, genom tonårsrummens förtjusta idoldyrkan och NKOTB-förälskelser, till Flickvännernas klubb och Väninnornas, och nu mödrarnas. Vi talar samma språk, men de blir osäkra och taggiga i mitt sällskap, de främmande kvinnorna. Det är som att de alltid kunnat lukta sig till att jag inte riktigt hör dit. Missförstå mig rätt; jag har inga problem med min kvinnliga identitet. Jag har faktiskt aldrig känt att den behövs ifrågasättas, kanske för att den inte är så viktig för mig. Men tydligen så luktar den misstänkt, för kvinnor blir på sin vakt med mig. Jag vet inte om det handlar om vad jag pratar om (även om jag faktiskt måste generalisera mitt eget släkte och säga att fyfan brudar, vad de flesta av er suger när det kommer till musik, det går ju inte att snacka musik med många med fitta, det är ju för trist) eller hur jag säger det, men skitsamma. Jag och grupper med en massa pipiga brudar är inte kompatibla. Jag och martyrer till småbarnsföräldrar går inte heller.
Nu tar vi och lägger ner kärringgnället för idag. På bild idag synes Alexander med sin far. Alex är iförd en aplyxig barndress som han fått av "moster" Liselott. Hon skämmer bort mitt barn med svindyra barnkläder och jag är inte den som tackar nej. Dessutom bifogar jag bild på cool barnmat som liselott hittat. Det är 100% organisk och vegetarisk barnmat som inte innehåller några mjölkprodukter, inget vete, inget laktos, inget gluten och inga tillsatser eller konserveringsmedel. Alex älskar dom, och de finns i massor av olika smaker. Heja liselott som hittar så bra produkter! jag ska ta reda på var hon köpt dom om ni är intresserade. Märket heter iallafall "Ellas kitchen" och det är helt fantastiskt med barnmat som inte innehåller en massa skit, eller en massa djur för den delen. Tack lottlott för fina kläder och mat, hälsar jag och Alex. Och kläderna passar ju perfekt!
Inlägg
