The fucking agony + söndagsrapport #1
Fy fan säger jag. Den här veckan slutade i en jävla kraschlandning.
Blek och jävlig pallrar jag mig hem efter en lång vecka hos morsan. Jag svettas, jag fryser. Jag fryser, jag svettas. Jag vet inte om jag hallucinerar eller om jag verkligen bryr mig om vad som sker med mig men jag härdar ut och åker till Z och äter chokladkaka och röker på balkongen. Jag ser förjävlig ut också, det är ju liksom inte bara det att jag känner mig sådan. Blir peppad av L och S som förnuftigt håller mig i schack. Möter några av boysen på grabbarnas krog och vissa av dem hade jag inte sett sen nyår. De kommer fram och kramar och hälsar och jag försöker vara normal. Det liksom ekar i min själ varje gång jag undanhåller ännu en sanning.
Åker tunnelbana och jag kunde inte bry mig mindre än just Diana Krall när hon sjunger fantastiska "I've got you under my skin" och jag längtar drömskt till lövfyllda alleér, en ny höstrock och en varm hand. Som i filmerna. Jag föreställer mig att jag ska inviga 40-talslooken, med knälånga klockade kjolar och rött lipstick och sotade ögon, och gå där, the great blondino, med lockar som flyger i vinden och ett hjärta som aldrig stannar så länge det matas av drömska melodier;
"I've got you under my skin
I have got you deep in the heart of me
So deep in my heart, you're really a part of me
And I've got you under my skin
I have tried so, not to give in
I've said to myself this affair it never would go so well
But why should I try to resist when I know so well
That I've got you under my skin"
Alltså, mitt liv hittills..det har funnits många filmiska stunder där. Precis sådana som man klipper in panoreringar på vackra omgivningar i filmer. Stunder då jag står mållös medan människor omkring mig liksom snärjt mig runt deras fingrar, eftersom de vetat precis hur de ska göra.
Men jag minns trots allt, och den här veckan är det Alanis Morrissette som dikterar sanningen i min Ipod:
"Wait a minute man
You mispronounced my name
You didn't wait for all the information
Before you turned me away
Wait a minute sir
You kind of hurt my feelings
You see me as a sweet back-loaded puppet
And you've got meal ticket taste
I see right through you
I know right through you
I feel right through you
I walk right through you
You took me for a joke
You took me for a child
You took a long hard look at my ass
And then played golf for a while
Your shake is like a fish
You pat me on the head
You took me out to wine dine 69 me
But didn't hear a damn word I said"
Det är sorgligt med mamman. Hon förstör hela mormor och morfars hus. Låter det förfalla, städar inte, släpar in den ena pundarpolaren efter den andra som hon jagar droger med hela dagarna. Hon är ju sjuk, men folk fattar inte. Har man dubbeldiagnos som min mor, detvillsäga, är både paranoid schizofren och heroinist går det inte att bara använda common sense. Vi skulle tekniskt sett ha varit på bouppteckning i fredags men jag vägrade eftersom morfars gode man är där, och han är så nedlåtande mot mig att det är sjukt. Får verkligen anhöriga till gode män bete sig som han? Jävla idiot. Och han använder alltid de här jävla dinosaurieöversittartendenserna och kastar på mig alla manliga härskartekniker som bara går, fast jag är på samma sida som han. Fy fan vad jag hatar manliga patriarker till översittargubbjävlar som röstar på KDS vars dubbelmoral sträcker sig så långt upp att den petar gud själv i arslet.
Ja, fy fan.
idag mår jag ganska dåligt men jag måste skärpa mig lite. S kommer snart hit med min dator.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar