Cursed

Jag tror på fullaste allvar att jag är cursed.

För, ni förstår; alla människor jag möter som jag finner intressanta är redan involverade med någon. Eller, om det vill sig riktigt illa; redan involverade med flera. Och visst fan har människor rätt att vara polyamorösa, mångsexuella, trippelfryppelaktiva gruppsexfanatiker, men JAG är ju så jävla hopplös och otrendig och oevolverad som känslomässig varelse så jag har bara lyckats med att vara kär i en samtidigt. Missförstå mig rätt; EN partner är liksom ett sabla jobb för mig. Inte så att jag leker martyr här och anser mig behöva någon slags diplom för att jag "klarar" det, jag bara påpekar att det är så jag fungerar. Börjar hjärtat att bulta så gör det och då gör det också det rätt hårt. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det riktigt; om det är så att jag slukar kärleken med hull och hår eller om den slukar mig. Det är svårt att se, för det var ju ett tag sedan. Om man säger så. Och då syftar jag på den där himlastormande kärleksaffären jag de facto hade med mitt ex. Äh, vafan, vi tar hela storyn:

Jag minns med värk i bröstet hur han och jag gick upp i varandra när vi möttes, den där kvällen på Down under bar på Sveavägen. Det var en fantastisk sommarkväll och duggregnet föll tätt på mitt uppsminkade, blonda huvud. Jag och Stella var ute på jakt och hon hade stämt träff med några hon kallade för "grabbarna". Jag köpte en öl och hon drack förmodligen vatten, på den tiden drack Stella aldrig. Vi satt där, blonda, unga - jag var 22 år och spänningen med livet hade just rejsat igång i mig, stella var 20 eller något sånt och hon var petite, dekadent och storögd. Jag, iförd min nya vita ziptröja med röd rand på armarna, svarta utsvängda technobyxor, vita sneakers. Att jag minns vad jag hade på mig...bara en sån sak. Och där satt vi, jag med händerna rotande i min reflexprydda väska och hon i full färd med att dramatiskt återberätta något hon just varit med om. Och så kom de in genom dörren. J, T och O med släptåg. Kanske den snyggaste huliganen jag någonsin sett, i casualstylish utförande. Blå jeans, en ljusblå skjorta - Fred Perry, förmodligen. Vita sneakers. Han var ljust kortklippt, med djupt blå ögon. Och det lurade något därinne. Redan lite solbränd och med en perfekt längd, långt över en och åttiofyra. Detta välbyggda stycke karl, med sina lagom stora och välplacerade tatueringar och sin intensiva blick slog sig ned bredvid mig. Jag kände hur något liksom började dra och pirra. Som om ett gäng amorkeruber som bara jag kunde se satt på min axel och pockade på min uppmärksamhet.

"J heter jag" sa han.
"Loo"
"Loo? Som katten?" minns jag att han sa.
Jag nickade väl, eller, jag försökte väl bekräfta det han just sade på ett naturligt sätt samtidigt som jag försökte dölja min plötsliga fascination för de där himmelsblå ögonen han hade, som han dessutom tycktes veta hur man skulle använda på brunögda blondiner. Jag satt tyst och Stella fattade liksom genast att jag hade fattat tycke för herrn i fråga. Inte så jävla konstigt, han var den där sortens kille som kunde få precis vem som helst i rummet, han var självsäker och lagom arrogant, hade en skön humor och ett inre mörker. Han liksom glittrade av bus, Bad-Boy-Style. Hon började dra i mig. "Men PRATA med honom! Jag ser ju att du gillar honom!" och jag rodnade och tyckte att hela scenariot var lite genant.

Jag hade just blivit blondin igen efter ett par år som svartfärgad synthare, tappat en ansenlig mängd vikt och just börjat vänja mig vid mina nya vidgade vyer. Något år innan hade den mannen aldrig ägnat mig ens en blick, och jag vet, det här låter som en jävla starletnovell, men så var det. Jag var tjugotvå och hade just börjat lära mig kraften av att vara blonderad och kroppsdefinierad och här satt han, ställets snyggaste karl, och smygkikade på mig under en osynlig lugg. Han hade grymt snygga underarmar och var liksom skön, all the way.

Jag minns att vi satt där hela gänget och bekantade oss med varandra. De hade med sig en kamera som de tänkte ränna iväg till någon staty i city och plåta på något vrickat sätt och jag minns att jag tänkte att det här var de lekfullaste och påhittigaste karlarna jag mött. De hade liksom alltid något på gång. Fester och efterfester, resor och spex. Samtliga jobbade på samma lager i Årsta med festvändliga arbetstider; tolv till nio. De var slängda i käften, hade intressen och integritet och drog sig inte för någonting. Jag var hooked. Jag tänkte att dom här människorna ska jag fan lägga beslag på. Vilket jag senare också kom att göra, med ett resultat över förväntan.

Något senare dök mina första mörka moln upp. En brunett som verkade känna grabbarna rätt väl kom med sitt pipiga släptåg och jag såg på hennes kroppspråk och hennes sätt att mönstra mig där jag satt bredvid den skjortklädda huliganen att jag hade konkurrens.
Jag kände att jag inte var redo för någon form av duell och låtsades inte om henne. Jag och J hade just kommit igång i vår diskussion om något och jag njöt i fulla drag av det faktum att karln inte bara var fuckin' gorgeous, han var smart också. De skulle åka iväg för att plåta men lovade att vi skulle mötas upp på gemensam efterfest senare, hemma hos O. Brunetten vann första slaget, hon följde dem i hasorna som en dräglande liten råtta och jag lade henne på minnet. Samtidigt märkte jag att grabbarna hade en lite mer avmätt attityd gentemot henne jämförelse med mig. "Aha" tänkte jag. "Hon har passerat intressestadiet. Jag däremot, är ny. Jag har en god chans att slingra mig in".

Någon timme senare mötte vi upp grabbarna igen. De hade gjort sig av med brunetten och jag fick även indikationer på att hon var aningen besvärlig, lite "åh, hon bara följer med liksom, fan vad less man blir.." Friska intag av både det ena och det andra och det fanns ingen ända på pladdret. Min vän John var också med, han och jag hade alltid skitkul tillsammans och han var ett bra festsällskap. Någon timme förflöt då jag och J inte sade mycket till varandra, vi spanade mest försynt från var sin sida om rummet. Efter ett tag tog jag mod till mig och satte mig bredvid honom. Han såg glad ut och vi började snacka. Hinder ett uppenbarade sig när John började "vakta" mig lite, lite som mina killkompisar brukar göra inför andra karlar, jag är ju deras tjejkompis, de kan inte rå för att de ser mig som sitt revir även om ingenting utanför kompisreglerna förekommer. J fick genast för sig att vi hade ihop det vilket jag starkt dementerade. När morgonen började glida fram kastade således O ut oss, detta efter att jag och J gått helt upp i snack om tjuvringningar. Jag kände att tillfället höll på att rinna mig ur händerna så jag tog mod till mig att erbjuda J mitt nummer. "Om du vill festa ihop någon gång..". Vi bytte nummer och när vi skiljdes åt kramade vi om varandra. Jag tog med mig John hem till mig, pladdrandes hela morgonen om hur cool jag tyckte att J var, vilket kanske inte roade John så jävla mycket men jag kunde inte sluta, jag var helt intensiv hela jag.

Det dröjde inte länge innan J hörde av sig. Följande onsdag låg jag som vanligt hög av förväntan i stellas karmosinröda soffa medan Salt n' pepa skrålade ut sin "push it" då första sms:et anlände. Skulle vi ut ikväll? Vore kul att ses. Nånting sånt. VOLT sa hjärtat och jag och Stella tjöt som tonåringar och hon fick poäng på sin sida med sitt "Vad var det jag SA! Han ÄR tänd på dig!" då jag tvekat några dagar och undrat om han skulle höra av sig eller ej. Starletnovellen tilltar som ni ser, helt enligt ramarna. Det hade börjat hetta till, både i luften och i mig. Jag hade några månader tidigare avslutat ett riktigt risigt förhållande med mitt alkoholiserade ex, ett destruktivt förhållande fyllt av svartsjuka och abusive behaviour som jag verkligen inte mått bra av att ha. J var verkligen så tvärt emot mitt störda ex; positiv, lekfull, stark, handlingskraftig. Han hade långt flera koppar i sitt skåp än vad mitt känslostörda ex någonsin haft och jag bara lapade i mig av hans uppenbarelse. Jag fylldes liksom av energi i hans närhet, han var rapp, retsam, käftade emot på rätt ställen - och det är väl inte så jävla svårt att lista ut att jag var mer än hooked efter andra gången. Denna gång ägde efterfesten rum hemma hos Stella.

Jag kanske ska berätta lite om våra efterfester så att ni fattar hur det fungerar. I mina sällskap så sitter inte folk packade på efterfester och raggar på varandra, hånglar eller kör sanning & konka. Vi sitter och snackar och dricker vatten och spelar TP eller berättar vrickade historier men hånglande eller sexuella anspelningar hör liksom inte hemma där. I mångas ögon verkar det säkert tråkigt men tro mig; man har inte tråkigt en sekund. Könsbaserade fester med tjejer i en klunga och grabbarna i en annan har aldrig varit min kopp te och det beror dels på att jag och Stella i regel inte kommer överens med andra kvinnor, och dels på att vi vill ha ut lite mer av våra dygn än något offentligt, tamt hångel inför våra vänner frampå småtimmarna.

Den här efterfesten lyckades brunetten nästla sig in i, och hon markerade sitt revir för mig rätt klart. Hon satt på golvet intill J och vidrörde honom ständigt, pockade på hans uppmärksamhet och använde en jargong som indikerade på att de haft någon form av fysisk kontakt. Intuitionsmässigt märkte hon vibbarna mellan mig och J i stort sett omedelbart och han verkade väldigt besvärad av hennes närvaro. Senare skulle jag bli varse att hon var en riktigt besvärlig hangaround som haft sex med två eller tre av grabbarna i samma crew, vilket i just de här specifika kretsarna alltid leder till en tidig social katastrof i och med att de blir uteslutna ur festerna. Ingen orkar med klängiga snyltare och oftast är de ändå inte mycket att ha rent samtalsmässigt. I sin statusjakt försöker de med helt fel medel att få ihop det med någon av grabbarna, ett otroligt suspekt kvinnligt beteende, men så är det. Och det handlar inte om det sexuella egentligen, sexuellt frigjorda kvinnor är inte på något sätt mindre respekterade än andra men om du knullar runt med flera av personerna i samma krets - enskilt, om det så är män eller kvinnor, så kommer det att gå åt helvete för dig.

Skitsamma, hon var i vilket fall som helst en jävligt tråkig brud och hon hade bestämt sig för att jag var ett hot. Vilket hon hade jävligt rätt i. Jag är däremot inte av den baksluga sorten som konspirerar kring sådana här saker, jag ser det som att man får gilla mig som jag är och jag sänker mig inte till någon form av konkurrensbeteende med andra kvinnor. Och oftast är det så att åttio procent av kvinnorna avskyr mig oavsett vad jag gör. Jag tror att det har att göra med intressen och vad jag snackar om, och det faktum att jag är ganska rak av mig. Detta uppfattas av andra som självsäkerhet och finns det något som skrämmer typiska brudar så nog fan är det alldeles för självsäkra medsystrar. Deras sociala mönster och deras flockbeteende ter sig helt absurt i min värld; detta ständiga jämförande, "tycker du jag ser tjock ut i den här?" eller "usch, jag skulle inte tagit på mig den här tröjan, du är mycket snyggare.." etcetera. Det finns ingen mening i att fiska efter temporär bekräftelse för mitt utseende i min värld. Kan vi inte bara snacka datorer istället?

Jag och J spenderade sedermera ett antal efterfester med att gemensamt reta oss på brunetten och att försöka dölja vårt intresse för varandra. Vi satt och käftade och slängde ur oss kommentarer och retade gallfeber på varandra och hade skitkul. Jag kom också att lära känna J:s bästa vän T, de båda var som ler och långhalm och en riktigt dynamisk duo. Brunetten, som tekniskt sett inte ens gillade vare sig mig eller Stella, blev rätt kvickt ovälkommen i stellas lägenhet. Detta av helt naturliga skäl då hon oftast följde med oinbjuden, varpå hon satt och var sur och tvär i flera timmar och fräste åt mig och stella så fort vi försökte ge henne en ärlig chans att faktiskt snacka och bli vän med oss. Till slut lessnade vi och förklarade för grabbarna att "visst, hon är säkert skitnice, men hon hälsar knappt och beter sig riktigt drygt och sitter bara grinig och tar ner stämningen..". De som också letat efter en godtycklig anledning att utesluta henne då de känt av samma vibbar, och då de redan börjat kalla oss för "tjejerna" och börjat räkna oss som självklara att alltid bjuda in och ringa så fort det vankades fest, fixade det hela på något smidigt sätt. Jag vet att hela det här sociala spelet låter lite tonårsaktigt, men vadå, cut me some slack, jag var TJUGOTVÅ.

Det halvåret som följde skulle komma att bli en av de mest händelserika i mitt liv. Jag lärde känna hela grabbgänget, blev sakta ett självklart sällskap och föll hastigt in i kategorin "en av grabbarna". Spänningen mellan mig och J var ibland olidligt upptrissad men jag hade inte bråttom någonstans så jag klampade inte på hårt alls, utan bidade min tid. Och det där är det absolut bästa med förälskelser; det där spelet man har. De outtalade men ändå viktiga små koderna. Man utvecklar en jargong och små saker som bara rör er två. Det är blickar och längtan och saker som gör en galen. Och vi hade allt det där, och lite till. Och märkligt nog, två år senare, när han och jag firade vår tvåårsdag tillsammans i soffan i vår lägenhet, så kände jag exakt samma styrka, samma intensitet mellan oss som i början. Jag stannade aldrig av. Jag gav aldrig upp. Jag såg fortfarande på honom om morgnarna och tyckte att han var den vackraste man jag någonsin sett. Föga visste jag då, där jag satt, alldeles på tok för lycklig och tillfreds i ett förhållande jag verkligen trodde på, med vår ljusbeprydda tvåårstårta framför oss och en flaska Cointreau, att han, bara en vecka senare, skulle bedra mig med en kvinna han mött på en kryssning, och föga visste jag då, att hela mitt liv skulle rasa ihop av samma anledning som tidigare lyft mig.

Det där var Oktober 2004. Jag flyttade dagen efter han kom hem och erkände att han sovit över hos kryssningsbruden. Jag flyttade hem till en av mina närmaste vänner, som hade gott om plats och ett stort hjärta. Det tog ett år att komma över det som hänt och ibland undrar jag om jag helt och hållet verkligen kommit över det, då hela den där affären gjort mig till en ganska misstänksam och i kärlek osäker människa. Och det är så onödigt, men om människan man litar som allra mest på, som man har ett så bra, kommunikativt och ärligt förhållande med, som man fortfarande är lika kär i efter två år, bara tvärvänder en dag och lämnar dig för en rak motsats genom att bedra dig och släpa allt ni hade i smutsen, då infinner det sig; den där känslan av att det där kan hända igen. Känslan av att vackra ord inte är mer än just, vackra ord som lätt kan mista sin laddning och mening genom en fjärils vingslag.

Och nu sitter jag här, och har som sagt, blivit cursed. Sedan den förbaskade huliganen lämnade mig har jag försökt finna mening i mig själv, vilket jag fann, men med oväntat resultat, och sedan har jag fortsatt jakten på min själsfrände, som jag i någon disromantisk men tvivelfyllda fantasi ändå hoppas på att jag har. Och jag kan inte säga att det är lätt. Jag har svårt att få känslor för människor eller fatta tycke för dom och det är ganska sällan jag tar kontakt med folk för att jag vill mer än bara festa. Men så fort jag de facto diggar nån, så fuckar allting upp sig, det visar sig att de är gifta, att de är involverade med andra redan eller att de är sociala katastrofer. Ja, jag vet att hela den inställningen lätt blir en självuppfyllande profetia, men allvarligt; Kärlek och respekt - ska det verkligen behöva vara så jävla svårt? Måste alla män vara svin som håller flickvänner och vänner separat, som ljuger om sina förehavanden för sina trygga kvinnor för att bibehålla någon slags social trygghet på hemmafronten medan de snortar kola och röjer loss med älskarinnor på fritiden?

Jag vill återigen inte låta som någon bitter jävla kärring som drar alla män över en kam, men det ÄR svårt att lita på folk när det förflutna talar ett så klart och tydligt språk. När erfarenheten liksom alltid vinner. När det visar sig att magkänslan faktiskt stämmer. Hela tiden.

Återigen; Kärlek och respekt - ska det behöva vara så jävla svårt?
Ja. Tydligen.