My Carillion and Me

Jag fick just, via djungeltrumman, reda på att min föredetta ska ha barn. Det är helt sjukt att höra sådana saker, om en människa man var tillsammans i två år med. De har väl förresten två-årsjubileum i detta nu. Det är märkligt överhuvudtaget när människor man spenderade ändlösa efterfestnätter med, hamnar i en helt annan tillvaro. Fast jag gratulerar ändå, på min front, för jag hade då rakt inte skaffat några barn - jag gjorde ju faktiskt mig av med det lilla liv vi råkade skaffa på oss.


Men man blir lite sällsam, det blir man.


För övrigt; jag och liselott är skitsnygga inför kvällens festande med grabbarna. Och det ska vi vara, för det var ett tag sedan man såg dom. Och festade med dom - nota bene!


Så; Söder; akta er, för blondinerna har just snört på sig festskorna..

19:48

Jag kan inte heller hjälpa att bli lite uppretad när jag tänker på hur saker och ting ligger till just nu, speciellt med ¤, som i vanlig ordning agerar den mest besvärlige man jag någonsin mött. Och kanske är det också just därför som han är så svår att släppa. Det finns ingen hejd på, hur idealisk den här situationen skulle kunna vara, på fler sätt än jag kan räkna faktiskt, men nä - ingenting är gratis och allting måste alltid knorra sig extra mycket bara för att jag velat ha det enkelt. Vad gäller M2 kan man ju fråga sig vad jag håller på med. Jag tror inte jag behöver säga att mitt känsloliv är ett jävla dränerat piece of helvete. Fast det finns ju där, längst inne. Och det är just det.

Men skitsamma.
Nu tar jag och gaskar upp mig inför grabbkvällen.