Under min hud

"It's a slow, sad, spanish song
i know the words but i sing them wrong.."

Jag ska inte överanalysera saker i mina dagböcker, men vadå, jag tycker om att tänka på grejer. Det gör mig rättvisa att tänka på bra, sköna, oplanerade saker.

Jag har redan sagt det; jag har inga planer, inget särskilt mål. Jag bara gör och agerar, och är. Det räcker så, jag har aldrig behövt mer och jag har aldrig krävt mer. Jag tycker om att få vara Loo på ren instinkt och that's that, liksom.

Jag låg och tittade på cigarettröken i mammas soffa och tänkte att Loo, nu går du och lägger dig, men jag hade things to do och people to see så jag släpade mig till E, till hennes jobb (not till själv: E:s jobb är ett astrevligt hangout innan 14:00 en torsdag), till mammas jobb, hem till mammas inneboende, och sen hem till söder och träffade där min lärling och min kombo och med bara farten så hade bredbandsbolaget ringt och berättat att vi var utlottade i nåt jävla tjosan som de har för att de gått samman med telenor så nu får jag hem en ny mobiljävel inom två veckor, en K750i. Den är svart och visst, det är en Motorola men det kan jag väl leva med, den har kamera också. HA! Min telefon kan smsa, ta emot samtal och ringa. Så luxuöst är det, och nu ska jag alltså ha en sån där polyfon multiton superdupermegadeluxetelefon. Som jag ändå bara kommer ringa och smsa med och eventuellt ta idiotiska fyllebilder med. Fast nu ljög jag - det var ett tag sedan jag slutade bli full.

Jag satt och gick igenom Javaapplikationer och utvärderingar och facklig metodik och språkliga regler i teknikrelaterade tentor ett bra tag; till och med lott var imponerad. Sedan var jag och lärlingen oseriösa och jag gick loss på att prata om fluffiga lemurer på skansen. Jag är ju grym på att vara seriös, jag KAN det jag pratar om, språk och datorer ÄR min domän (tills jag når min egen limit) och jag är förvisso inte haj på exakt samma saker men det känns skönt att vara nyttig. Skönt att kunna svara på frågor som jag vet att jag har korrekta svar på. Det är skönt överlag att förmedla kunskap och hjälp till andra.

Satt och skrev en jävla harang på e:s café idag gällande någon kulturledare i Expressen som handlade om någon slags "return of the upper class housewife" i svenska småstäder men jag orkar inte hålla på och orera om det nu.

Nu ska jag installera World of Warcraft och lyssna på Chris Isaak. och imorgon är det fredag. Vilket betyder att jag borde stanna hemma som en duktig flicka, men jag vill bara dansa. Och så ska jag spela flipper med ¤, vilket är välbehövligt.

Men nu är jag glad. Pengar på fickan, cigaretter i paketet. Och så jag och min dator, ensam i lägenheten. Det är egentligen inte mer jag behöver.

L och E är båda nykära små tossor som det bara lyser och strålar om när man ser. Det är rätt sött. Vad är det med den här månaden? Alla får ihop det i Oktober - November. Nu har jag iofs varit rätt singel till leda och det jag kan säga om det är att ingenting stått i vägen för alla dumheter jag tagit mig för.
Nu ska inte jag komma med klyschan "har du ingen att komma hem till så har du ingen att göra besviken" för det handlar inte om det egentligen.

Egentligen är jag inte sådär knäpp och märklig. Tekniskt sett är jag precis lika tråkig som alla andra vilket är en lättnad. Jag älskar dålig, brittisk TV, typ "du är vad du äter" eller program om sjukligt feta människor. Jag fnittrar åt George Costanza i Seinfeld, för jag vill verkligen slå honom. Jag går alltid och tittar på kläder jag inte har råd med men jag ser verkligen lyckan i den där hooden. Jag lyssnar på eurodisco när ingen hör eller ser. Jag brukar sitta länge i duschen och skapa ångbad i vårt badrum medan jag dagdrömmer och kurar till en boll. Jag fantiserar om romantiska scenarion men skärmar av mig på dansgolvet istället för att försöka göra verklighet av dom. Jag älskar leksaksaffärer. Jag älskar My Little Pony och små borstar och kammar och robotar och mjukdjur som ser tokiga ut. Jag får panik av att åka tunnelbana utan min Ipod. Jag tror inte på spöken men jag ser dom ändå. Jag kan spela upp scenarion för min inre syn i mitt huvud flera gånger om bara för att leva på minnet. Jag minns nästan allt som människor säger till mig men jag agerar oftast mer förvirrad än jag är för att de inte ska se mig som ett hot. Jag spelar lemonade tycoon, starcraft och Quake 4 när jag är arg. Om jag är riktigt arg går jag inte att kontrollera. Jag har aldrig haft någon Gud. Jag skulle hemskt gärna ha en.

Jag saknar min mormor och det hon gjorde för mig och jag tänker på henne varje jävla dag tills det svider till så ordentligt att jag måste skärpa mig. Jag kan en massa 80-talsklassiker utantill med årtal, lyrics och allt men jag kan inte nämna vare sig floder, länder eller städer i Afrika. Jag får alltid höra att jag "tänker för mycket" eller att jag "analyserar saker för mycket" och blir sårad precis varje gång för den sortens kommentarer får mig att känna mig oduglig och i vägen men jag visar det aldrig för det gör ingen nytta. Jag är ganska stark men egentligen är jag bara trött och vill bara vila och andas ut. Jag har testat alla droger som finns förutom PCP och inte fan är jag gladare för det men jag ångrar ingenting. Jag har gjort saker mot mig själv och mitt liv som jag aldrig skulle kunna beskriva i text, saker som de flesta människor drar sig för, men jag ångrar inget för är det något jag gjort tillräckligt så är det att ångra och att längta tillbaka. Jag är överskattad bland mina bekanta och de flesta har en helt annan bild av mig än den jag själv har. Jag vill bo i ett hus vid havet när jag blir stor och jag vill verkligen ha en chihuahua som heter Idefix. Jag sjunger när jag lider och jag sjunger ganska bra om jag lider riktigt mycket. Jag har slutat ha komplex för småsaker för det är meningslöst att se ner på detaljer i sitt utseende hela dagarna utan att något vettigt kommer ur det.

Jag vet inte varför jag skriver sånt här trams. Jag antar att jag bara inte kan hejda mig. För det där med att skriva, det tar bort allt det där. Hela skiten bara försvinner och det är jag och mitt stilla medvetande och min cigarett och mina knän som jag drar upp och slår benen om. Och det är ganska okej. Det är inget farligt att erkänna längre för det finns ingenting du kan göra mot mig som inte redan gjorts och ärligt talat, har du inget bättre för dig än att rikta nån slags illvilja mot mig så är det mer synd om dig än jag trodde. Du kommer ingenstans. Inte jag heller, så det är helt pointless. Gilla läget bara. Slappna av, var ditt lugnaste, varmaste jag och gunga min hammock. Så gungar jag din.

..men det är bara parenteser.
och som vanligt så spyr jag ut hela min tankevärld i dagboken efter en lång dag med mycket intryck. Ta det inte så allvarligt. Det är bara sånt som fladdrar runt...
I mitt tysta, tomma hus.