Push the button

Mycket hinner ske på bara några dagar.

Jag ligger hemma hos mamma och flämtar. Det är fredag. Människor ringer på min telefon men jag har onda föraningar så jag svarar knappt. Jag låter det bara rinna av mig. Hjärtat slår så jag kan höra det. Jag begraver huvudet i händerna och ytterdörren öppnas. Det är morfar. Jag hör MTV "Oh father" med hon den där blonda Sundblad. Jag tänder en cigarett. Morfar slår sig ned mittemot mig. Han gråter. Stora, runda tårar faller ned för hans runda kinder. Jag vill hålla om honom men kan inte.

"Oh father i've been having these thoughts and i'm sorry is heaven still open for me?"

Jag vill skrika. Han säger att hans jävla gode man kommer att byta lås på lägenheten - MITT FÖRÄLDRAHEM, den trettionde. Innan dess är det bäst för mig att jag tar de saker som tillhör mig och packar in det någonstans. Då jag inte är biofuckinglogiskt barnbarn har jag hellre inga rättigheter. Jag - SOM VUXIT UPP MED DEN HÄR MANNEN SOM MIN EGEN JÄVLA FAR - har INGA rättigheter. Jag kan bara begrava mitt jävla blonda, misslyckade huvud i händerna och hejda gråten. Den trettionde är det kört, jag kommer aldrig komma tillbaka hit, det är ute med hela skiten. Jag vill med ens bara ta en fix och glida iväg, men det gör man liksom inte inför sin morfar. Speciellt inte inför en morfar vars gode man bestämt sig för att du och din mor är ondskan själva. Jag kan förvisso hålla med om att min mor är en oansvarig hynda som inte gjort ett hederligt dagsverke sen sin födsel men cut her some fuckin' slack - hon är ju paranoid schizofren. Jag vet inte. Jag kanske inte har några ursäkter längre.

Några dagar innan sitter jag på TITAN Televisions kontor på Östermalm och blir utfrågad om mitt kärleks och sexliv. Jag förvandlas till den där Loon som jag vet att alla älskar. Jag skämtar, jag babblar, jag är utanför mig själv flera fuckin' jävla meter. Jag gestikulerar och berättar historier om mitt misslyckade lovelife, jag berättar allt de vill höra och lite till.Jag är lysande, precis som jag är när jag verkligen är på G. För det finns en Loo därinne, som kan sälja på vem som helst precis vad som helst och hon är igång deluxe. Naturligtvis vill de ha mig med i TV och mer än så kan jag liksom inte säga. Jag ringer till ¤, som grenast blir orolig och säger klumpiga saker han inte menar och sedan är karusellen igång. Känslokarusellen alltså.

Och jag exploderar. Jag blir helt jävla galen på honom för jag tycker fan inte han har rätt att ställa krav på mig. Den här människan, vars tillvaro jag befinner mig i några timmar i stöten, den här mannen som jag älskar över allt jävla annat i hela världen, vars relation jag inte har makt över. Jag börjar gråta och skrika och känner inte igen mig själv. I ett års tid har jag hållt käften om hur ont det gör men nu kommer allt ut och jag bara spyr ur mig. Han får panik. Han kommer över. Han håller om mig och det är efter det jag skriver att jag älskar honom, för det antar jag också på något sjukt vänster att jag de facto gör. Samtidigt lider jag av pro-separationsångest, post-attachmentångest och pro-jag-måste-fan-ta-mig-ur-det-här-ångest. ALL jävla ångest, välkommen till min värld. Efter att ¤ åkt plockar jag ihop mina saker och åker till mamma. Jag orkar inte längre, det är för mycket. Jag åker dit och tar ett deluxeåterfall och skiter i hela saken. När nålen går in i min hud tränger tårarna fram och jag tänder en cigarett och väntar in bedövningen. Jag sitter alldeles yr efter att ha kräkts något vansinnigt och ser på mamma. Jag har dundrat mig fram på tunnelbanan och lyckats ta mig från zinkensdamm till sundbyberg på mindre än tjugo minuter med VNV Nation's "Fearless" i lurarna, och orden är så förbaskat jävla sanna. Jag är arg, jag är ledsen, jag är lack, jag är hela världens koncentrerade sorg. Jag är smärtan i mitt bröst, jag är saknaden i min mage, jag är våldet i min själ. Jag uppfylls av Ronan Harris ord, om och om igen, och sekunden som nålen går in i min hud vet jag att jag kapitulerat. Igen. Jag vet vilken förjävla hynda jag är som inte kan få något gjort, som inte kan leva ut som jag ska. Hon, som söker kärlek och ro i varje vrå, men som bara finner kaos:

" so many little things followed me
so many little things that bothered me
but I found my answer
from all the chaos that followed me
I have found my answer
I've told you before don't follow me
because I am not your answer

I am not alone, I am not afraid, I am not unhappy
these are the words I say to myself everyday
I am not alone, I am not afraid, I am not unhappy
tell me what ritual I should have today
but I'm not alone
I've resolved so many things and set myself free"

Kick, flip, suddade bilder. Jag sluter ögonen och faller ned i en grop. Nere i gropen kommer människor jag älskat och hälsar på. Bara de kommer ut, jag sitter fast i käglor vid marken. Mina älskade, mina vänner, mina fiender. De jag är rädd för borde finnas representerade. Men jag är inte rädd för fan själv. Det torde vara ett problem och det är det också. Vad ska du göra mot mig som jag inte redan gjort mot mig själv? Som ingen annan redan varit före och gjort? Du kan våldta min själva själ. Det spelar ingen roll.It's done.

"Hur är det lilla grodan" säger mamma.
DJ Tiesto featuring Maxi Jazz - Dance for life på dancefloor chart och jag förlorar mig in i skärmen.
"Mamma, jag är så ledsen att behöva säga det. Men jag är olycklig" säger jag.
"Jag vet"
"Jag menar inte att trycka ner dig som mor. Jag bara är det"
"Och, jag är ledsen att säga det, Loo. Men du är för intelligent för det här livet" säger hon.
"Fan heller" säger jag. "Det handlar om att jag inte nöjer mig" säger jag.
"Kanske" säger mamma.
"Men, du fattar..om jag nöjde mig. Då skulle jag liksom..då skulle jag bli som alla andra"
"Hur är dom andra?"
"Medelmåttiga jävla hustomtar som alltid nöjer sig"
"Jaha, DOM DÄR JÄVLA HUSTOMTARNA" säger mamma skämtsamt. Jag kan inte hålla mig för skratt. Sen spelar jag och mamma in roliga ringsignaler till min telefon. Telefonen som senare blir våt och slutar fungera. Jag blir skitförbannad. Måste ringa till idiotisk jävla kundtjänst imorgon och bråka. Hatar det.

Jag vet inte var jag ska ta vägen.
Jag måste handla. Jag måste ta mig ur cirkeln.
Push the button.


Fy fan.