Social camouflage

Just som jag tror att jag tappat all förmåga att skriva, så kommer det till mig under mitt hoppiga, nattliga filmtittande; relationsfrågorna igen. För, även om jag aldrig är ute efter, iallafall inte primärt, att definiera saker, så finns alltid en ständig undran, ett ständigt utbyggande av gränser. Vad är egentligen en relation? Vad definierar den och hur fan vet man att det är just en sådan man har? Spelar det för det första, någon roll? Jo, för somliga. Jag har fått piken i min blogg att jag ägnar alldeles för mycket tid åt att spekulera i hur världen ser på saker, men det är trots allt min hemarena. Gillar du det inte, så skit i att läsa det.

För, är man i en kärleksrelation om man träffas och rör vid varandra, promenerar tillsammans, äter tillsammans och pratar om framtid? Är det en relation oavsett vad den andre tycker, och är det en relation även om man själv inte sett det så? Är man i en relation, om än begynnande eller på lur, om man talas vid varje dag? Om man inte kan låta bli att vidröra varandra? Om man längtar efter personen och den längtar tillbaka? jag vet inte. Vad svarar man på frågan "har du partner"? Om relationen är uttalat vänskaplig men i praktiken råfysisk?


Men frågan är, varför vill man egentligen ha en karl? "They're all emotionally retarded, egotistical pricks who fucks with your head". Och NEJ, jag syftar inte på någon särskild, och JA; jag har vagt begripit mig på att det finns en hel uppsjö av individer med kuk mellan benen därute, som faktiskt är bra människor. Jag känner några också, några bra med andra ord. Grejen är bara den, att antingen är det jag (troligt) eller så är det kombinationen jag-dom, för nånting sker med karlar så fort de kommer i närheten av mig. De håller alltid på och tramsar om, som det så fint stod i expressens ledarspalt igår, att de vill ha en independent girl med egna intressen som kan stå på egna ben och som säger sin mening. När de väl får det, så blir de osäkra. Panikslagna, intimidated, och tvärvänder. Sedan lämnar de dig, och de lämnar dig alltid för någon som är din raka motsats. Den fria och intressespäckade, jämlika kvinnan blir antingen ett hot eller en kompis och de återgår efter en stunds passion med dig, till den där sortens mesiga brudar som älskar barn, blommiga tröjor och bekväma frisyrer. För den sortens kvinna behöver de aldrig kämpa för att behålla.

Och det STÖR mig. Det stör mig att jag alltid får höra vilken cool, social och independent jävla woman jag är, men att det bara uppfattas som ett hot ("pure social camouflage") när det kommer till kritan. Karljävlar, om ni inte VET vad ni vill ha - öppna då för fan inte käften.


Bild: Älskade Siamesfröken Cléo De Merodé @ home.