Sammanbrottets brytpunkt

En gång. en enda gång. det blir ju alltid så. en sista. För att på något sätt markera. För att man är desperat. Fast relationen är död. Trots allt detta, så finns det alltid, alltid en sista gång.

Man vet det när man är där. Kluvet kämpar maggropen med känslan att älska beröringen samtidigt som förnuftet skriker åt en att distansera sig, fattar du inte? Det betyder ingenting längre, du kan smeka honom och låta honom vara inne i dig på det där sättet som du släppte in honom under den tiden då du förälskade dig. När du verkligen lät honom komma ända in. Hela vägen in. Och du såg honom i ögonen medan han rörde sig inuti dig och du vågade, fast du inte riktigt vetat om du skulle våga. Du kände varje centimeter av honom under den tiden. Du trodde på honom, han var ny. Han var inte en i mängden. Han stod där i ditt kök med den blåaste blick du sett och du undrade hur fan man bär sig åt för att behålla något så fint. Dina funderingar var lönlösa, för han, precis som så många innan honom, klarade inte av allt det du är. Och du vet. Du vet att det är hos dig felet ligger, för när du älskar så gör du det med en sådan intensitet. Du lever livet med samma intensitet och han vet det och även det egna förnuftet förstår, att inte många orkar det i längden.

Men det gör inte mindre ont att höra hans ord, att höra hur den varma rösten förbyts i känslokyla. Du sitter på en perrong någonstans i stockholm och gråter öppet med telefonen i handen och du önskar att det fanns något du kunde säga, göra, vad som helst, för att få höra den rösten mjukna igen. Du stapplar mot föräldrahemmet och faller ihop innanför dörren och mamman, mamman som vill så gärna förstå sin dotter fastän hon sällan gör det, hon undrar vad det är och snälla Loan tala med mig."Jag..mamma...hur fan blev jag så här? Varför förlorar jag allt jag älskar?" vrålar du, självömkande på mammas golv och hon och hennes sambo reser dig upp och lindar ditt trasiga knä och håller om dig och gråten tar inte slut. Och du kan i det läget inte identifiera om det är separationen i sig eller om det är sättet det sker på som skär som mest, men det spelar ingen roll. Du orsakade det här. Du hade en chans men du tog den inte. Du ser paralleller till andra relationer men kan inte se felen, kan bara se att du älskat och ibland inte tänkt innan du handlat. Och hjärtat brister liksom inte med en gång, det vet man ju. Det är en långsam process under dagar och veckor där sprickor tär och tar itu, du blöder när du minst anar det. Ingenting gör mer ont.


Och alla låtar som någonsin representerat ett brustet hjärta och självömkan finns i din stereo. Du faller samman till textraderna som åtminstone då, åtminstone då så var de sanna. Och det spelar ingen roll hur mycket som var dåligt för du kan bara minnas hur han rörde sig inuti dig och det sliter dig i miljarder bitar. Du älskade att älska med honom för du var så fri, enkel, naken, bekväm. Skämsel eller blygsel existerade inte. Du satt med benen på varsin sida om hans höfter och kände hur ni var en pusselbit och det minnet, det minnet är som ett jävla spöke som förföljer dig.



"You make this all go away


you make this all go away


i just want something


something i can never have"



Och kanske var det inte meningen att det skulle vara ni. Men hur kunde det då komma sig att det kändes så bra när han låg där bredvid dig, och hindrade mardrömmarna från att komma? Hur kommer det sig att du betraktade honom i smyg när han sov och varför gör det då så fruktansvärt jävla ONT? Om det inte fanns mening, varför var vi ens där, någonsin?Och den förbaskade låten.. Jag bara undrar var meningen fanns i att bli koalition om jag ändå bara skulle förlora. IGEN.



"Goin ' nowhere


goin' nowhere..


hide my head i wanna drown my sorrow


no tomorrow


no tomorrow.."



Separationer är det värsta jag vet. Sedan min mor övergav mig vid ett års ålder samtidigt som min far bara inte fanns, satt jag ensam i rummet hos mormor och undrade vad jag hade gjort för fel för att de inte ville ha mig,och vid varje separation kommer allt det tillbaka. Ihopkrupen sitter jag och anklagar mig själv för vad jag kan ha gjort och ställt till med. Förståndet är borta och allt som är kvar är bara gråt. Som när ¤ försvann. Tårarna tog aldrig slut, men de syntes aldrig. Jag gick igenom dag efter dag, nämnde inte sorgen och saknaden i bloggen, spelade stark, sa "tack, det är lika bra det som skedde" när folk frågade. Men i hjärtat skrek det var gång jag var i närheten av hans bostad eller arbete. Varför gick du bara? Jag ville vara din vän. Jag ville ge. Vad gjorde jag för fel? Men inget svar får jag. Tystnaden ekar mellan väggarna som ett eko i badrummet och jag sänker huvudet och sväljer sorgen.

För det har jag lärt mig. Stäng in bara. Låt musiken trösta. Skriv lite. Försök ät så du överlever. Den här veckan har jag tappat fyra kilo. Jag blir peppad, tänker att bara jag förbättrar mig så kommer lyckan. Allt jag gör gällande människor blir fel.Och S går. Ingen respekt för en knarkare som tar ett återfall i desperation. Varför skulle han ha det? Men han visste ju från början. Jag ljög aldrig. Hade jag bara ljugit hade jag behållt det. Fyfan vilka idiotiska jävla regler. Då hade jag haft hans respekt. Jag hade kunnat låtsas som ingenting och dolt det men jag SA SANNINGEN DIREKT.

..och tydligen var det alltså fel.





Men. Det finns naturligtvis ett men i allt detta.


För jag har någon som ställer upp med bostad, stöd och närvaro. Jag ska ordna ett nytt arbete. Komma på fötter. Och jag kommer att avskärma mig från många av er som känt mig under åren. Tack vare det faktum, att jag måste spara all energi jag har nu. För jag ska bli mer än detta. Har inget att ge er.



Och det är fan i mig om jag ska sitta katatonisk och glo och försaka chanser för en kris. Sure, det var mycket på en gång, men vadå, vafan har jag att välja på? Antingen lever man eller så dör man. Jag väljer att leva.



Fram tills dess är playlisten som följer:



Gary Jules feat Michael Andrews - Mad world


Massive attack - Live with me


Sara McLachlan - Angel


Placebo - My sweet prince


Paradise Lost - Disappear


Candlemass - Dustflow


Counting crows -colorblind


VNV Nation:


- Joy


- Beloved


- Endless skies


- Dark angel


Assemblage 23 - Cocoon


Röyksopp - Sparks





Jag har C och V. De accepterar mig för den jag är och försöker inte mästra. Hjärtesorg är triviala saker egentligen. Långsamt läker jag från separationerna av de fyra jag verkligen behövde. V kom hit ikväll och kramade mej hårt och sa att fan heller, hon ska aldrig gå. Hon är det stöd jag behöver, och jag bad inte ens om det. C är bara här. Imorgon hämtar vi hit alla saker. Då är jag flyttad.


Tack, V och C.


Tack. På riktigt.








Jag har skrivit en massa suspekta brev i min anteckningsbok. [Han] kanske får läsa dom en dag. Och från och med nu, så måste jag rikta in mig på målet:





-en egen lägenhet


-ett FAST arbete


-en chihuahua








..kärleken då? Den vågar jag inte tala om...än.


Börjar fatta nu varför min blogg har läsare fortfarande. Det händer ju fan alltid nånting. Knappast självvalt. Men kan ni tänka er att jag efter all skit ändå är (någorlunda) sane. Ja, om man jämför med folk som inte är det, alltså.





bild från http://www.pixelgirlpresents.com