Too scared

"Pull me 'round

And tell me that you'll never let me drown

Touch me slow

Like your fingertips might never let me go

But you know

That Im caught between the magic that you gave me

And the fear that you might leave

Because it scares me

Stop this war

I wish we could leave things at the door

These feelings dont wash away

I wish there was more to me

More to say

But you know

That I'm caught in between the magic that you gave me

And the fear that you might leave

because it scares me

That you could break my heart again so easily

Dont let us fall apart

Because it scares me

That you could break my heart again so easily

Dont let us fall apart

Run me through

Then pick me up and tell me what to do

cut me then run away

I wish that there was more to this

Flesh to kiss

Flesh to kiss

Mesh - It scares me

Jag och H dricker utav bara helvete. Det är en intressant vändning; den här veckan har jag fått i mig mer alkohol än mitt liv sammanlagt innan. Inte så att jag uppskattar alkoholeffekten, really, men det är något. Blandat med tabletter ger det dessutom effekten jag önskar. Total numbness. Jag kan bara tänka på vad Pink Floyd refererar till i "Comfortably numb" och jag vet vad dom menar. Avslappnat avdomnad. Som att stänga av systemet. Det närmaste heroin jag kommer. Och som jag längtar efter det nu när jag mår som jag gör. Som jag vet att en sil bara är tjugo minuter bort och som jag motarbetar skiten varenda dag. Jag motarbetar det för, there's more to me. Jag kan inte hamna där. Inte igen, för det vore som att säga att jag sviker de få som de facto älskar mig. Jag lämnar er om jag lämnar er igen, det vet jag. Och så ska vi inte ha saken. Jag ska inte. Jag ska inte ha den där skiten mer, men klandrar man mig för att längta efter det så har man aldrig upplevt ett skit som är i närheten av inre smärta. Om man klandrar mig för att längta efter the comfortably numbness och total insomning, då förstår man inte människan.

Nu kan jag inte påstå att jag varit stabil eller lycklig de senaste veckorna men det har delvis berott på mitt eget agerande och delvis med anledning av andras. Jag känner mig jävligt sviken av människor i min närvaro, men på något sätt så finns det en liten demon på min axel som säger "Fuck it, this is exactly what they expected", samtidigt finns det en annan livsvilja som bultar som bara vill göra den förbaskade karriären i takt med VNV Nation's "Legion" och sedan, när jag funnit mitt hus vid havet, bara vända ryggen åt allt den smuts jag levt i i den här staden. Och jag går i mina jeans som inte längre är tajta och min peakjacka och bara forcerar terrängen i staden, fram och åter mellan stationer och destinationer med Mr.Ipod om halsen, med hörlurarna tätt tryckta in i mitt öra bara går jag, rakt framåt, folk flyttar sig, jag viker inte, jag viker inte för någon, inte för något. och VNV dikterar sanningen, som alltid. Som de alltid gjort ända sedan jag först såg Ronan Harris live sommaren 2000. Och i "Legion" talar han rakt in i mitt hjärta:

"Enveloped in a sentiment,

a sound that rushes over me.

Engage an impulse to pretend

I have a faith as pure.

Not forgetting what it means to dream.

Indulging everything.

Entertaining thoughts

that I've the strength

of those I yearn to be.

Cheers and tribute greet the saviours.

Reckless thoughts survive.

Anachronistic and impulsive.

And what will happen?

Will I dream?

I am too scared to close my eyes.

For a second please hold me.

None can change in me these things that I believe.

But I don't know what happens now.

I am too scared to close my eyes."

och det stämmer. Jag sover bara när morgondiset börjat tränga in genom persiennerna, eller när någon finns i min närhet. Jag drömde inatt igen; samma repeat over and over again och smärtan att vakna varm, svettig och som efter en avtändning, resa sig groggy och saktmodig för att ta en cigarett, med minnesbilderna som klistrade på min näthinna, avsaknaden av ett par armar som bara greppar om mig och håller mig fast, jag faller ner i mig själv, bit för bit förvandlas en extrovert, impulsiv solskensvarelse till något suddigt och odefinierat. Om dagarna forcerar jag människans uppbyggda strukturer, jag kliver över dom, jag kliver I dom, men om natten, då inte rusmedel finns att tillgå för att sänka mig ned, kommer rädslorna, de är som ödlor, som ödlor som tappar svansen när de blir rädda.

Jag vet inte vad som kommer att ske de närmaste veckorna, arbete är som utflipprat över en kalender jag inte äger. Jag vet inte var jag ska befinna mig eller var jag ska finna ro. Jag vet några ställen där jag de facto gör det, men de dörrarna är stängda, det är bara att acceptera. Jag måste bli min egen igen, jag måste så jävla mycket så jag skulle kunna spränga den här bloggen med måsten. Vetskapen om att kanske två människor förstår, och trots allt stannar vid den sida jag valt att hålla öppen, både skrämmer och tröstar. Men jag vet inte vad som sker nu.

I am too scared to close my eyes.