fredag, december 7

Är vården BARA full av griniga KÄRRINGAR?

Som ni ser på rubriken så är det något jag frågat mig ett bra tag.
Jag åkte in akut i Fredags natt till KS eftersom jag hade en jävla massa symtom på havandeskapsförgiftning och det började flimra framför ögonen. Vid samtal tidigare på dagen med behandlingsassistent F rådde han mig bestämt att åka in om det blev värre, vilket jag gjorde.
När jag kommer in möts jag av en grymt sur barnmorska, som först blir lack över att jag kommer in mitt i natten. Vid en titt på besöks/väntrummet, som var tomt, så anade jag att hon egentligen surade över att jag kom och störde henne i hennes kärringfika med de andra två sysslolösa barnmorskorna som satt i receptionen. Hon satte CTG på mig och gick ut. Där låg jag och tittade på när remsan med babyns hjärtljud skrevs ut på ett papper. H vankade av och an i oro. Hon återkommer, än mer sur än tidigare:
"Vi har inga journaler på dig här"
"Men det här är ju karolinska Solna. Jag går på karolinska Huddinge. Ni har samma system och min barnmorska säger att det ska bara vara att kolla i datorn..Dessutom har jag ju med mig journalerna i pappersversion"
Hon muttrade och gick ut. Kom in igen, tog blodtryck.
"Ditt blodtryck är ju verkligen PERFEKT, så jag fattar inte vad du GÖR här.."
Vid det här laget håller jag på att börja gråta och skrika och vråla på henne och säga något i stil med att "JAG ÄR förstföderska FÖR FAN, kan du inte bara lugna mig?" men jag är tyst. Hon skickar ut oss att "vänta" på urinprovet i väntrummet. Mer säger hon inte. Sen sitter jag och H och lyssnar på när hon och hennes kollegor sitter och diskuterar sina ohängda ungar och deras utvecklingsfaser, olika sorters barnmat och dagispersonal. De skrattar högt och pratar med varandra som om de ägde hela jävla avdelningen. Jag sitter orolig och undrar vad det är för fel på mig och anklagar mig själv för att jag åker in mitt i natten och stör de här upptagna människorna.

Efter en timme kommer en läkare ut, det hade jag inte ens fått höra att jag skulle få. Hon tar in mig och H i ett undersökningsrum och lyssnar på vad jag har att säga. Läkaren är grymt trevlig, tack och lov för det, annars hade jag fan börjat gråta, och hon beslutar att ta ett blodprov just in case. Vi gör ett litet ultraljud och hon kollar reflexer och annat. Känner mig lugnare.
Hon går och skickar in den sura barnmorskan, uppenbart lack över att hon ska "behöva" ta blodprov när hon förmodligen var mitt uppe i ett oerhört viktigt samtal kring sin egna, ohängda treåring och hans bravader. Jag talar om att jag är nålrädd. Hon lyssnar inte. Hon drar åt stasen så att jag håller på att svimma. Hon tar blodprovet och sätter inte ens ett plåster på efteråt, hon ger mig en papperstuss och går. Jag kommer ut märkbart uppskakad och sätter mig hos H. Timmarna går, allt visar sig vara bra och vi får åka hem. Men ju mer jag ser av vården, ju mer övertygad blir jag om att det är en arbetsplats för griniga kärringar.

Behandlingsassistent F berättar helt inofficiellt för mig att han anser att min kurator på Huddinge har en negativ attityd, även mot honom, och han förstår om jag inte vill gå på de mötena. Han föreslår att jag ska be att få byta. Det finns ingen på den avdelningen att byta till. Jag har ingen överordnad att tillfråga. Får höra att hon sagt i telefon till honom att "Om hon inte ens orkar komma på ett möte, hur ska hon DÅ orka med ett BARN?" - det gör mig fly förbannad. Hon syftar på det uteblivna kuratorsmötet, som är, TVÅ timmar bort på ett sjukhus jag inte ville till från början. Samma sjukhus som jag inte vill behålla, eller föda på. Nu är jag så illa tvungen. Fast jag inte ens tillhör det sjukhuset.
Behandlingsassistenten säger också att "det sista du behöver just nu är folk som är på dig om saker. Du behöver stöttas, H också. Om ni ska bibehålla den gnista ni har är det viktigt att uppmuntra, inte att stjälpa.."
Ja, där har ni pudelns kärna. Men varför uppmuntra och stötta när man kan fördöma, trycka ner och placera i fack? Varför engagera sig positivt när man kan behandla oss som två 3-åringar som inte kan tala för oss själva? Varför tänka i ett jämställt perspektiv när man kan hålla sig till 1800-talsnormer?

Varför göra det lätt, när man kan göra det svårt?
Är det bara jag, eller är logiken helt åt skogen?

2 kommentarer:

Lollo sa...

Kram till dig tjejen! Jag hoppas och tror att ni behåller gnistan!

Plasticine sa...

Störda jävlar!
Jag håller på dig!!!