Sane

"Will you show you're sane?
In your mouth a loaded gun
Pull the trigger, have you won
Let's see how you can do
It's the darker days you dread
All the hurtful things i said
It seems i'm nothing"

Paradise Lost - Sane

Åh gud, hur hamnade jag här?
Läkaren har slutat skriva ut fluoxetin åt mig. Jag åker ner i dyn. Jag somnade sent inatt, efter att ha klätt granen och försökt morska upp mig. Det går inte. Jag önskar jag satt här och var stark och förebildsmässig och visade hur mycket jag tålde och skrev piffiga saker om hur mycket energi jag har åt att kämpa. Men det har jag inte, gråten ligger bara i halsen som en svart rök hela tiden. Jag går omkring i vad som känns är en jävla bubbla. Där lever självanklagelserna rövare med mig. Här inne i tungsintheten finns ingenting annat än sörja. Fy fan vilken jävla sörja.

För varje ord de människorna sagt, om hur trovärdig jag är, vilken usel människa jag är, börjar bita på mig. Varje liten pik sitter i mitt innanmäte och gnager. Gnag, tugg, gnaag. Jag går omkring och ifrågasätter mig själv i mentala cirklar jag inte kommer ur. Jag försöker att ge mig själv cred för det lilla positiva jag uträttat men kan inte sluta anklaga mig själv för att jag mår dåligt, för att jag har mage att ha en depression när jag ska sitta och ta emot skit på möten, långsökta jävla spekulationer, vilken usel mamma jag är för att jag inte fyllt i ett jävla papper i tid. Jag minns hur de ALLA tog till orda för att snacka ner mig och få mig att känna mig liten, jag vet att de snackat ihop sig innan för att bryta ner mitt så kallade "motstånd". Men herregud människor, tillåts jag inte ha en självbevarelsedrift? Ska ni inte säga att även det är tecken på dåligt mödraskap?

Jag vet inte vad jag ska göra. Granen blev vacker, bilder kommer snart. Jag gömmer undan mig själv under någon slags mörk filt av självrannsakan, och vad går jag och gör? Jag klarade inte av att åka till Huddinge imorse. Jag är knäckt. Jag satt bara här och såg på hur minutvisarna tickade medan tiden flög iväg. Jag satt som paralyserad över tanken på att behöva komma dit och få utskällningar och förnedring, ytterligare blickar. Jag klarar det inte.

Grattis, socialmyndigheten i Järfälla Kommun. Ni har officiellt knäckt mig. Var det det här ni ville när ni skrev på en vårdplan för deprimerade, ADHD-relaterade individer med självmedicinerande missbruk bakom sig? Trivs ni med vad jag har blivit, nu när ni "brytit er igenom mitt skal"? Ni har reducerat mig till en skalbagge utan värde. Jag har blivit det där kollit som inte orkar komma iväg på ett enda jävla möte till i ren rädsla för att bli knäckt en milimeter till. Jag har blivit den där som sitter och bara väntar på att få skrik och skäll för att jag fyllt i ett papper på fel sätt. Jag har blivit en menlös, planlös, deprimerad och numera också omedicinerad, gravid kvinna som bara sitter och väntar på sin domedag. Jag sitter och väntar på att förlossningsdatumet ska komma så att ni kan komma hit och ta mitt barn.

Ni kan nu skriva "mission accomplished" i min så kallade vårdplan, och gå vidare med nästa.

"All around me are familiar faces
Worn out places - worn out faces
Bright and early for their daily races
Going nowhere - going nowhere
Their tears are filling up their glasses
No expression - no expression
Hide my head I want to drown my sorrow
No tomorrow - no tomorrow

And I find it kind of funny
I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles it's a very, very...
Mad World, mad world

Made to feel the way that every child should
Sit and listen - sit and listen
Went to school and I was very nervous
No one knew me - no one knew me
Hello teacher tell me what's my lesson
Look right through me - look right through me

And I find it kind of funny
I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles it's a very, very...
Mad World, mad world
Enlarge your world
Mad World"

Michael Andrews feat. Gary Jules - Mad World

Jag förstår inte hur mycket det är kvar att gå igenom. Jag tog mig upp ur beroendet själv. Jag tog mig upp ur min mormors död. Jag blev våldtagen, förnedrad och sparkad och slagen på, jag klev mig upp och gick vidare. Jag försökte studera. Jag försökte vara en bra människa. Jag försökte arbeta. Jag försökte finna en väg ut ur självförnedring och smärta. Jag har gått igenom ett helvete för att komma... hit? Jag förstår inte.

Jag bad aldrig om att få bli sönderslagen och förnedrad så till den milda grad att min egen mor fick ge mig en heroinspruta för att jag inte skulle ta livet av mig. Jag bad aldrig om att få människor bortryckta ifrån mig. Jag bad aldrig om att få bli en sån här trasig jävla fuckup. JAG GJORDE DET INTE MED FLIT, FATTAR NI INTE? JAG gick inte hit själv, jag irrade. Jag sitter här, inte en drog har jag rört, inte ens en lättöl, jag sitter här och bara skriker. Jag är så stark, säger dom. Jag var. Rätt tempus. Frågan är om jag ens varit det. Jag har upprätthållit mitt liv på den här bloggen i evigheter nu, för att försöka se min egen ljusning. Just som jag trodde att jag var på väg någonstans, så failar min egen kapacitet och jag ligger bara slö och stirrar in i en vägg och missar möten av rädsla för vad? För att få skäll och kritik. Av ren självbevarelsedrift, eller så är jag bara lat och försöker dölja det med någon slags mumbo-jumbo, jag vet inte, allt jag vet är att jag inte var förberedd på att knäcka ihop så här. Vad är jag rädd för? Vad är det för fel på mig? Är jag ett monster? Vad har jag blivit? Vad var jag?

Vilket jävla svammel. Jag lägger ner.