Backlash

Jag har haft väldigt mycket ångest den här helgen. Medicininsättningen går inte helt felfritt och obehindrat och detta resulterar i panikångestsymtom och luftfattigt tryck över bröstkorgen. Drar ständigt efter andan som om jag inte får luft. Igår blev det dessutom för mycket, overload totalt. Mamma ringde, båda mina besökare här hemma var stressade, uppträdde märkligt och sa ingenting så jag kände mig ansvarig för att hålla igång allting. Slutade med att jag i princip kastade ut folk för att få vara ensam.

Jag har varit i princip odödlig fram tills nu, mitt liv har bollats med fram och tillbaka och folk har undrat hur jag orkar. Jag med. Men så har det bara varit, en självklar sak. Nu har jag kastats tillbaka och börjat leva i en konstant backlash. Allt jag förträngt, all sabbad självkänsla, alla kemikalier, all frustration, vrede, sorg och abstinens jag gått och förträngt djupt inom mig har nu bubblat upp till min inre yta och kokar igenom bröstkorgen som en ständig, brännande het påminnelse om vilken katastrof jag skapat. Det bryter sig långsamt igenom bröstbenet och ilar nedför magen som ett uppslitet sår. Andningssvårigheter, luftfattighet, känslan av att kroppen och hjärnan är två separata sektioner av en enhet som kör varsitt race - det gör ont. Jag förväntade mig aldrig att den här resan skulle bli enkel, men jag trodde jag hade gjort upp med pinan genom att bara "bryta mig igenom" den när den kom farande. Istället rusade jag igenom den som en sprinterlöpare bort från ett oväder och trodde förstås att den korta skur jag fått över mig när jag började löpa, var allt. Nu har ovädret hunnit ikapp elitidrottskvinnan Loo i grenen "flykt", och jag saknar idag kondition att fly ännu en gång.

Samtidigt sitter jag här med ett barn, de stänger av hissarna så jag blir beroende av att ha barnvakt varje dag när jag går till beroendemottagningen eftersom jag inte kan ta mig ner med alex och vagn fem trappor ensam, och då måste jag ju ha folk här, som inte heller mår bra och som har sina issues att ta itu med, och sen är det H som inte mår bra alls, och jag försöker att hålla en god stämning mellan alla, och vill helst bara att de slår på hissfanskapet så jag kan isolera mig och inte behöver hjälp med en så enkel sak som att gå till beroendemottagningen. Jag är känslig för andras stämningslägen och när andra mår dåligt ovanpå detta, trots att det är mina vänner, så behöver jag, och vill jag, backa. Men jag kan inte backa av och fräsa åt någon som jag är beroende av för hjälp.. fattar ni? Moment 22. Imorgon är det lika illa igen och då har jag TVÅ tider att passa. Beroendecentrum OCH tandläkaren. Men just nu har jag för mycket panikångest så då måste jag boka om den - IGEN, och för att undvika att behöva dra hit barnvakter. Så imorgon bitti tar jag alex på ryggen i en ryggsäck eller nåt och bär ner honom och vagnen fem trappor, går till beroendemottagningen, får min medicin, pantar burkar till babysemp och tar mig hem igen, sen får folk säga vad de vill.

Och så måste jag alltså mer aktivt börja bearbeta skiten som bubblar upp, utöver det grubblande jag spenderar merparten av tiden med. Jag kanske måste skriva om det. Från början. En så här var det, typ. Det får bli så. Jag måste börja i rätt ände. Från början.
Jag börjar imorgon. Då kommer den. "Så här var det" - Del 1.