Brunett and no strings attached plus dinner

söndag, september 21

Brunett and no strings attached plus dinner

Jag blev brunett igår. Och mitt ex H tyckte inte alls om det. Träffade ST idag, och han sa varken bu eller bä om saken. More like "äh, jag ser bara en silhuett, du sitter i motljus". Sedan inspekterade han mig på lite andra fronter så vi gick inte djupare in på min nyvunna hårfärg. Ehm.
Det är apstressigt att åka till Rosenlund för att hämta min medicin varje jävla helg. Hoppas jag slipper restriktionerna och får ha medicinen över helgen snart, för jag kreverar. Jag och alex rusade dit, försenade och försovna, och inga hard feelings för alla sköterskor bara äälskade alex (jag älskar att ha en så charmig och glad unge som stjäl showen från det faktum att hans mamma är ett tidsoptimistiskt fuckup). Strax efter att jag lagt medicinen under tungan ringde ST lite spontant (mycket intressant, för han ringer aldrig spontant - om han inte intagit några alkoholhaltiga drycker so to speak) och jag och alex blev inbjudna i hans residens för lite TV-tittande och lek med ST's son X's bilbana (hängde ni med där?) (Nej fade, du kan hälsa ungen din att alex bara fick titta lite och känna, inget är sönder eller så :) - sedan försökte jag och alex tjata med oss ST hem, men han ville "vara hemma och lulla". Jag till och med lockade med god middag, nya filmer och vidare djupa inspektioner av hans fysiska lekamen, men den jäveln turned me down! Shit, i totally lost my charm these days, förr i tiden kunde jag övertala vem som helst till vad som helst, nu kan jag inte ens muta karlarna med att komma hem till mig och bli bortskämda!

Det här är hemskt! Kan det ha att göra med min nya hårfärg? I såfall bleker jag tillbaka. Med en gång. Jag vill ju inte vara ensamstående singelmamma resten av mitt jävla liv. Om jag inte ens kan locka till mig lite no-strings-attached-sex med tillhörande GRATIS MAT, var fan är världen - och mitt utseende slash charm - på väg?
Fuck, det här är illavarslande.

5 kommentarer:

Fejdan sa...: Nej, det är ingenting att hänga upp sig på. Som jag känner ST så föredrar han ALLTID att vara hemma och "ta det lugnt". Haha. Och din hårfärg är urläcker, tycker du ska ha det så.

Och klart Alex ska leka med storebrors (eh, jag menar Xanders) leksaker. Heja! :P; 21 september 2008 kl. 08:39
Anonym sa...: ST igen? Tappade ni inte kontakten?; 21 september 2008 kl. 13:47
Loo sa...: anonym > Bara för att jag inte skriver om en person och min relation till denne så betyder det inte att jag inte har kontakt med personen. Men vi har haft kontakt mest hela tiden.; 21 september 2008 kl. 13:49
Loo sa...: fade > HAHA. Ja, jag är ju KURERAD nu! ;D; 21 september 2008 kl. 13:49
Anonym sa...: jag tycker håret är AB FAB! och inte på det där sättet som med schlagerbyxorna, att jag eventuellt säger det av en undanträngd önskan att du skall vara fulare än mig, utan PÅ RIKTIGT! :D

mitt hår är orangefärgat så!; 22 september 2008 kl. 09:29

Skicka en kommentar

Om mig & Den här bloggen

21 Februari 2010: Min Dödsdom.
De kan inte bota mig, Jag har ungefär ett år kvar att leva. Ett år. Ett jävla år.

Nytt 25 Januari 2010: Det var inte över. Idag fick jag bomben: Cancern har spridit sig till skelettet. Någon rehabilitering är inte att tala om. Här börjar kampen - igen. Hur mycket ska jag behöva tåla? Hur kommer det att gå? Nu väntar mer cellgifter och en stamcellstransplantation. Jag är livrädd.

Nytt 14 December 2009: Idag avslutade jag min allra sista cellgiftsbehandling på KS avd B15 i Stockholm. Nu börjar den långa vägen tillbaka från cancern, och den långa vägen tillbaka till Livet!

Nytt: I Juli 2009 diagnostiserades jag med Anaplastiskt B-cells lymfom i benmärgen, vilket är en form av blodcancer, enkelt uttryckt. Nu handlar bloggen mycket om mina behandlingar, hur jag mår och vem jag blir utifrån detta, efter allt jag redan gått igenom i mitt liv. Man kan fråga sig hur mycket en människa ska behöva gå igenom, men det är egentligen inte rätt fråga. Jag söker inte efter svaret längre, för det finns inget svar, så här är det nu. Jag kommer att klara det här, för jag har klarat allting annat. Du är välkommen att läsa mig, den jag är och allt jag består av, det finns här. Bara Loo, inget mer.

Bloggen var i begynnelsen, 2005 alltså, en trasig kvinnas dagbok. Denna trasiga kvinna försökte plocka ihop bitarna av det trasiga liv hon levde, i stockholms undre värld, med droger, dansgolv, en döende mormor och ett kaotiskt liv där jag levde inneboende hos mina vänner. Jag hade ingenting jag kunde kalla mitt eget och jag visste inte hur jag skulle skaffa det heller. Jag är född 1980, och sedan jag föddes har jag levt i ett konstant kaos.

Men sedan utvecklades bloggen till att handla om att överleva. Om kärlek, om att vilja ut ur ett mönster man fastnat i. Om en schizofren mamma och ett hopplöst kärleksliv. Om kärleken till Drogen och hur jag valde att göra mig av med den. För vändningen kom. 2007 blev jag gravid med min son Alexander, jag anmälde mig själv till myndigheterna och bad om hjälp. Det här är en livestory (ja! LIVEStory!) om en ung kvinna som inte föddes med några bra förutsättningar att skapa ett bra liv, men som tagit sig upp från samhällets absoluta botten och som idag lever ett 100% drogfritt liv, ensamstående med sin son Alexander (Bubberiet) som föddes i Januari 2008. Det handlar om min substitutionsbehandling, min ADHD, mediciner, jakten på kärleken och att reparera sig efter ett destruktivt förhållande. Det handlar om att se det lilla och att ha stora drömmar. Det handlar om en liten flicka som tidigt lärde sig att vara stark för andras skull, och min kamp för ett värdigt liv bortom droger och män som gör henne illa.

Det handlar om att förändra sitt liv och att göra det som ingen trodde att man skulle klara. Jag reflekterar och berättar historier från mitt förflutna. Jag gläds åt min sons utveckling och funderar kring medier och samhällsutveckling. Jag är politiskt opolitisk och ger er precis allt jag har, ocensurerat och öppet. Det här är mitt liv och det finns mycket att berätta. Ibland diskuterar jag även föräldraskap, kläder & mode, feminism, inredning & design, media i synnerhet och journalistik i allmänhet. Jag skriver på en bok som egentligen aldrig kommer att bli klar, och den handlar om mitt liv och allt skit jag gått igenom. Vi får se om den når er läsare så småningom.

Börja från början, om du orkar, mitt i kaoset 2005 eller starta här. Jag kan lova er skratt, tårar, förfäran, ont i hjärtat, upprymdhet och starka känslor, för det finns mycket sånt i den här bloggen, som blivit mitt livsprojekt. Det här är kartan över mitt liv. Det här är Jag. Och jag känner att jag måste berätta, för någonstans därute finns det människor som har det som jag hade det, människor som tappat allt hopp och som inte tror de kan komma upp igen. Jag vill visa att det går. Jag vill ge er hopp. Och till er andra vill jag visa en annan sida av livet, bortom tryggheten där ni andra finns. Det här är också ett liv. Och för mig har det precis börjat. Igen.