Helgen i bilder

måndag, september 8

Helgen i bilder

Söndagspromenad i Sundbyberg med Nina. Alex har fått en nemo av Ninas föräldrar. Alex är glad, nina ser ut som en snusktant som ska råna iväg alex långt bort.

Alexander tackar Tommy och Maria för fina Nemo. Den blev finfint sovsällskap på vägen hem.

Mamma och alex poserar.

Mamma Loo poserar.

Cléo poserar.

Lördag och middag och kaffekärringshäng i hemmet. Här visar mjukisarna K och lillebror hur det ska gå till. Se, observera och få ångest, hälsar lillebror till Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar. Så här ska det gå till! Mjuka, metrosexuella män med god hand om barn. Gotta love it.

Mamma Loo har börjat på GI-inspirerad kost. Här synes hennes quornfilégryta med lök och krossade tomater, aningen chili, kanel och sallad. Bulgur och quinoa i basen.

Världens minsta fötter.

Världens finaste unge.

5 kommentarer:

Anonym sa...: alltså, kristers pose på den där bilden - jag kan inte sluta skratta åt den. gullkrister!; 8 september 2008 kl. 17:26
T e s s i. sa...: Du, vad är det för ställning med alex och de två "mjukis" männen ? Ser ut som nått man hänger upp bildkyddet i ? Vad gillar alex att vaccineras? Jag borde med köra lite Gi, men min diet består av havrebollar, röda munnar och kexchoklad. Brrraaa där, inte!; 8 september 2008 kl. 18:27
Loo sa...: Tessi > det där är en gungställning som jag fått av min snälla granne. Den är helt fantastisk och alex gillar att sitta i den korta stunder, och somna i när han är trött. den gungar "lagom" mycket och flyttar sig inte. Jag vet inte var man får tag i en, men den är polsk och heter "UNAL". Mysig grej, inget jag hade köpt själv sådär men gratis är väldigt gott.

Alex blev så förtvivlad och grät förra vaccineringen. jag klarar ju inte av att hålla honom när sprutan ska in för jag vill ju klappa till kärringen som gör illa mitt barn på ren instinkt. Och det kan man ju inte göra för hon gör ju det för hans bästa. Men ingen feber eller så, det gör bara ont. Tuva då?

Nina > ja jag vet :D; 8 september 2008 kl. 20:05
Lovi sa...: guud så fin alex är! Blir helt häpen varje gång jag ser bilder på honom! En riktigt VACKER unge! (Min är också vacker, men jävligt fet)

Grattis till subotex behandligen! Jag känner dig juh inte, men efter att ha läst din blogg för jävla länge nu så känns det ibland så! Så stark och att du pallar med att vara både ensamstående och genomgå en behandling är en riktig pepp för mig som snart kommer påbörja psykoterapi..

All världens kramar till dig och din bedårande lilla son! Kram!; 9 september 2008 kl. 23:00
Loo sa...: Lovi, du verkar vara en underbar tjej och människa. Jag är lika imponerad av dig, har ju följt din graviditet med Theo och allt du fått gå igenom. Ge dig själv en ordentlig klapp på axeln för du är starkare än du tror :); 10 september 2008 kl. 12:58

Skicka en kommentar

Om mig & Den här bloggen

21 Februari 2010: Min Dödsdom.
De kan inte bota mig, Jag har ungefär ett år kvar att leva. Ett år. Ett jävla år.

Nytt 25 Januari 2010: Det var inte över. Idag fick jag bomben: Cancern har spridit sig till skelettet. Någon rehabilitering är inte att tala om. Här börjar kampen - igen. Hur mycket ska jag behöva tåla? Hur kommer det att gå? Nu väntar mer cellgifter och en stamcellstransplantation. Jag är livrädd.

Nytt 14 December 2009: Idag avslutade jag min allra sista cellgiftsbehandling på KS avd B15 i Stockholm. Nu börjar den långa vägen tillbaka från cancern, och den långa vägen tillbaka till Livet!

Nytt: I Juli 2009 diagnostiserades jag med Anaplastiskt B-cells lymfom i benmärgen, vilket är en form av blodcancer, enkelt uttryckt. Nu handlar bloggen mycket om mina behandlingar, hur jag mår och vem jag blir utifrån detta, efter allt jag redan gått igenom i mitt liv. Man kan fråga sig hur mycket en människa ska behöva gå igenom, men det är egentligen inte rätt fråga. Jag söker inte efter svaret längre, för det finns inget svar, så här är det nu. Jag kommer att klara det här, för jag har klarat allting annat. Du är välkommen att läsa mig, den jag är och allt jag består av, det finns här. Bara Loo, inget mer.

Bloggen var i begynnelsen, 2005 alltså, en trasig kvinnas dagbok. Denna trasiga kvinna försökte plocka ihop bitarna av det trasiga liv hon levde, i stockholms undre värld, med droger, dansgolv, en döende mormor och ett kaotiskt liv där jag levde inneboende hos mina vänner. Jag hade ingenting jag kunde kalla mitt eget och jag visste inte hur jag skulle skaffa det heller. Jag är född 1980, och sedan jag föddes har jag levt i ett konstant kaos.

Men sedan utvecklades bloggen till att handla om att överleva. Om kärlek, om att vilja ut ur ett mönster man fastnat i. Om en schizofren mamma och ett hopplöst kärleksliv. Om kärleken till Drogen och hur jag valde att göra mig av med den. För vändningen kom. 2007 blev jag gravid med min son Alexander, jag anmälde mig själv till myndigheterna och bad om hjälp. Det här är en livestory (ja! LIVEStory!) om en ung kvinna som inte föddes med några bra förutsättningar att skapa ett bra liv, men som tagit sig upp från samhällets absoluta botten och som idag lever ett 100% drogfritt liv, ensamstående med sin son Alexander (Bubberiet) som föddes i Januari 2008. Det handlar om min substitutionsbehandling, min ADHD, mediciner, jakten på kärleken och att reparera sig efter ett destruktivt förhållande. Det handlar om att se det lilla och att ha stora drömmar. Det handlar om en liten flicka som tidigt lärde sig att vara stark för andras skull, och min kamp för ett värdigt liv bortom droger och män som gör henne illa.

Det handlar om att förändra sitt liv och att göra det som ingen trodde att man skulle klara. Jag reflekterar och berättar historier från mitt förflutna. Jag gläds åt min sons utveckling och funderar kring medier och samhällsutveckling. Jag är politiskt opolitisk och ger er precis allt jag har, ocensurerat och öppet. Det här är mitt liv och det finns mycket att berätta. Ibland diskuterar jag även föräldraskap, kläder & mode, feminism, inredning & design, media i synnerhet och journalistik i allmänhet. Jag skriver på en bok som egentligen aldrig kommer att bli klar, och den handlar om mitt liv och allt skit jag gått igenom. Vi får se om den når er läsare så småningom.

Börja från början, om du orkar, mitt i kaoset 2005 eller starta här. Jag kan lova er skratt, tårar, förfäran, ont i hjärtat, upprymdhet och starka känslor, för det finns mycket sånt i den här bloggen, som blivit mitt livsprojekt. Det här är kartan över mitt liv. Det här är Jag. Och jag känner att jag måste berätta, för någonstans därute finns det människor som har det som jag hade det, människor som tappat allt hopp och som inte tror de kan komma upp igen. Jag vill visa att det går. Jag vill ge er hopp. Och till er andra vill jag visa en annan sida av livet, bortom tryggheten där ni andra finns. Det här är också ett liv. Och för mig har det precis börjat. Igen.