Äntligen! (igen!)

PUH!
På Måndag börjar jag medicinera med suboxone! Äntligen! (Mer info från Läkemedelsverket finner du Här!) Och jag är överlycklig. Alla papper är nu ordnade, mötet har äntligen varit och allt är förberett. Allt som behöver ske nu är att det blir Måndag. Det känns nästan overkligt. Ska jag verkligen få den här medicinen? Ska jag nu slippa den konstanta känslan av att behöva "mata hålet"? Kommer min oro och min stress att dämpas nu när tryggheten i opioidsubstitutionsbehandling äntligen kommer att finnas? Jag har aldrig tidigare deltagit i substitutionsbehandling för någon av mina drogproblem och jag trodde inte det skulle bli verklighet heller. Räkna med att jag kommer att skriva om det här - hur det känns, hur jag reagerar, mina eventuella förändringar och liknande.

Jag tror inte på något vis att medicinen kommer att "lösa alla mina problem". Lyckopiller existerar inte (iallafall inte i laglig form) och allt man gör om man nu skulle få tag i dessa illegala lyckopiller, är att skjuta problemen långt framför sig och gömma sig i sitt eget närvarorus. Observera att jag inte skriver "fly från verkligheten", för det har jag pratat om tidigare - hur droger för mig aldrig varit någon form av flykt, snarare en efterlängtad närvaro och en känsla av att klara av, höra till och att orka. Det enda jag begär av medicinen som sådan är att viljan att mata hålet, och att tomheten i centrum av kroppen, jämförbart med ett tomt rör som går igenom munnen och rakt igenom kroppen - hela vägen - dämpas, eller till och med försvinner. Resten, min ångest, rädsla och allt det andra, har jag alltid levt med och det är ingenting jag bara kan ta en tablett för att få bort. Men jag har verkligen längtat efter det här.
På måndag, då gäller det!

PS: Fan vad jag är sugen på att köpa det här till mitt kök. Fett! http://www.thinkgeek.com/homeoffice/stickers/a6d0/images/2945/