torsdag, september 11

Välj ett annat yrke - innan det är för sent!

Jag har en lite kärringgrinig dag idag. Satt och skummade igenom lite bloggar och kände mig oinspirerad när jag klickade in på en blogg som handlar om en lärarstudent och hennes vardag. Och jag satt och läste igenom hennes rätt svenssonaktiga liv och insåg att herregud, människan vet inte skillnad på De och Dem. Hon verkar inte ha så mycket koll på grammatik whatsoever faktiskt, och det får mig att bli lite sådär grinig. Vafan, om inte ens våra barns blivande lärare kan skillnad på De och Dem, eller kan uttrycka sig på ett fritt och korrekt sätt i skrift, hur ska hon då kunna lära ungarna nånting? Vad är det som får en människa att vilja bli lärare om personen ifråga har uppenbara brister på sådana områden som är helt avgörande för det arbetet hon skall utföra? Jag har väldigt lite till övers för människor som vill arbeta med barn bara för att de "ääälskar barn". Jag är ledsen, men det är inte tillräckligt! Det är inte nog! Att lära ut till barn handlar om att ha en passion, ett engagemang och att ha en språklig bredd som möjliggör eftertanke, analys och förståelse. Jag träffar ofta människor som har ett bristfälligt språk, och väldigt lite intresse för detsamma, och oftast så är det ett stort hinder för individen ifråga. Att inte kunna ta till sig, analysera själv och att tänka logiskt är alltihop knutet till språket.

Som grädden på moset är denna lärarstudent en flicka med oerhört låg självkänsla som ständigt talar om döden och ångest i sina inlägg. Hon pratar om sin vikt, hur fet hon är och hur mycket ångest hon har över det. Hon har en allt annat än sund livsstil och äter kraftiga mediciner. Det är synd om flickan, ångest är ett helvete och alla mina sympatier för det. Men jag skakar ändå på huvudet. En människa som ser ned på sig själv och har låg självkänsla kan inte lära ut. Hur ska barnen kunna känna trygghet och känna att fröken har ordning och reda när hon hatar sig själv? Själv har jag haft depressioner av och till hela mitt liv men jag har som vuxen skapat en självkänsla som gör att jag är relativt trygg med mig själv och framförallt så är jag medveten om mina begränsningar och möjligheter. Å andra sidan skall inte jag bli lärare heller - av olika skäl men mest för att det inte ligger i min ambition. Jag vill så mycket annat!

Jag kanske har ett elitistiskt tänkande, vad fan vet jag. Men när det gäller mitt barns utbildning så kräver jag att lärarna som har hand om mitt barn varje dag i X antal timmar har koll på det de lär ut. Att inte kunna grammatik och att inte kunna handskas fritt och obehindrat med sitt modersmål är helt jävla oacceptabelt och om man studerar i syfte att ta på sig ansvaret för våra barns utveckling till samhällsdugliga individer så SKA, inte bör, utan SKA, man ha ett rikt språk och ett seriöst engagemang i detsamma. Språket är det finaste verktyg och den absolut bästa gåvan du kan ge dina barn. Med språk lär vi oss att förhålla oss till världen, våra sinnen expanderas när vi får förmågan att uttrycka det vi ser, känner och gör. Språket är det mest viktiga i skolundervisningen och jag betalar inte skatt för att något barnkärt pulver ska lära ut ett fattigt språk till min unge. Jag oroar mig redan på förhand kring det faktum att Järfälla är den kommun där lärarna är mest lågavlönade i hela landet. What you pay for is what you get. Redan nu är det fastställt från min sida att mitt barn inte skall gå i skola i den här kommunen. När Alexander är så pass gammal har jag fått en högre inkomst och kommer således att välja en annan bostadsort. Det ger inga garantier för att han får språkgenier till lärare, men chanserna ökar drastiskt. Och om alex nu skulle få en klasslärare som inte själv har en passion för språket hon lär ut, kommer vi att byta - direkt.

Min bästa väninna är lärare och hon är helt jävla fantastisk. Den kvinnans engagemang i språket och hennes enorma kunskap kring barns utveckling och tankesätt bör vara en förebild för många. Hon har en genuin nyfikenhet inom sig gällande barnen och hur de tänker. Hon påbörjar sin master nu i Höst i barn och ungdomsvetenskap och har redan blivit lovordad på institutionen som en radikal tänkare. Där har du rätt person på rätt plats! Om alla lärare hade samma engagemang och intresse som hon hade, så skulle jag inte oroa mig det minsta. Självfallet är jag en aning jävig då hon står mig så nära, men man behöver inte vara en närstående till henne för att se att hon gör ett förbaskat bra jobb. För hos henne finns både språkligheten och engagemanget, och främst nyfikenheten och inställningen att livet är en ständigt pågående lärande process för oss alla.

Hur som helst så störde jag mig på den här tjejen, som jag inte länkar till eller nämner namnet på, för det är bara onödigt att hänga ut folk och att jag håller på och kritiserar lär ju knappast speeda på hennes språkutveckling. Jag blev bara tvungen att lacka ur lite i bloggen här, för det är fan inte OK. Jag får nästan agg gentemot den här tjejen, ni vet, jag läser och läser om hennes i övrigt enkla vardag och det är ju iallafall bra att hon har en blogg och tränar sig i skrivandet. Men hennes språkfel är på högstadienivå, hennes ordbredd är snäv, hon kan inte ge en klar bild av det hon vill beskriva för hon "vet inte hur hon ska förklara riktigt". Jag brukar inte bli så här irriterad på främmande människor, men något triggade mig på något sätt. Jag antar att jag är i en känslig fas där jag begrundar barnuppfostran, lärande och utveckling en hel del tack vare att Alex bara blir äldre och jag nu engagerar mig i hans förskoleplats. Jag sitter inte här och förhöjer mig själv genom kritiken, jag uttrycker maktlöshet genom det. Jag själv är tex helt värdelös gällande ekonomi. Jag har svårt att strukturera pengar och min egen ekonomi och jag blir rastlös och oengagerad och vill hellre gömma räkningarna i skåpet när de kommer, för jag får sån ångest över allt som skall betalas. Men jag biter ihop och gör det jag ska. Räkningarna måste betalas, annars står jag och Alexander hemlösa och utan trygghet. Men jag har insikten att någon ekonom kommer jag aldrig att bli.

Vi har förresten inbokat studiebesök på montessoriförskolan Kuben, som jag pratade om. Det blir inte tal om Waldorf, efter analys och efter era kommentarer (mycket tacksam!) och lite vidarestudier på området har vi funnit ut att pedagogiken inte riktigt passar oss. Underbar lokal dock. Men både Montessori och Reggio/Emilia-pedagogik intresserar. Självfallet kommer vi att besöka ett flertal förskolor innan vi väljer.

Fejdan ska väl bli lärare, har jag för mig. Men den tjejen har helt klart alla indianer i kanoten på det området. Det vore intressant om du delgav oss lite tankar kring lärande och dina syner på pedagogik och rätt man på rätt plats? (Uppmaning till fejdan). Jag är också väldigt intresserad av barns utveckling just nu - mitt eget barn gör mig nyfiken på området och jag har redan plöjt flera böcker i ämnet.

Idag trappade jag till 6mg suboxone och jag känner mig lite småstudsig, det går lite upp och ned i kroppen och är inte riktigt något kontinuerligt flöde, utan jag blir lite ångestladdad på kvällarna. Detta botas med bokläsning, sömn och massor av te. Både jag och Alex snorar som fan och jag rosslar och låter som en gammal ciggkärring på rösten. Sexigt.

7 kommentarer:

Fejdan sa...

Haha... :D Du är för go. Jag är färdig. Och ska definitivt anta din utmaning. (Över ett glas vitt vin i bloggen ikväll).

Fejdan sa...

Förresten kan jag spontant tycka att man inte ska få passera Svenska A med ett godkänt betyg utan att kunna särskilja "de" och "dem". För att komma in på lärarlinjen krävs Svenska B, så någonstans har det gått gravt snett.

Anonym sa...

Det är väl det allmänna "curling"-Sverige som visar sitt fula tryne. Inga skarpa kanter någonstans och om för många inte klarar skolan så sänker vi kraven, vi vill ju inte att någon ska bli ledsen? Här får du ett G, gå nu hem och titta på Big Brother/Idol eller vad tonåringarna nu tittar på nuförtiden. Jag är sambo med en blivande lärare och har därför träffat många lärarstudenter och en skrämmande stor del är direkt olämpliga. Bland annat har jag läst flera av deras uppsatser, den språkliga nivån är emellanåt löjeväckande låg. Jag är helt övertygad om att jag stavade bättre i tredje klass, flera av dom felanvänder uttryck, "så sett" blir "så sätt" t ex. Inte nog med detta, flera av dem kan heller inget om de ämnen de skall undervisa i om nåt år, jag har noll eftergymnasial utbildning men kan ändå i flera fall mer. Vid flera tillfällen har jag skrattat högt åt deras löjeväckande slutsatser i skilda ämnen. Som grädden på moset så är det inte helt ovanligt med människor som knappt vågar prata inför andra. Hur hanterar dessa en mer eller mindre fientlig gymnasieklass? Jag bör kanske tillägga att jag tror att flertalet av hennes studiekamrater trots allt blir bra lärare, en del kanske tom riktigt bra. Tyvärr är dom alldeles för få.

En helt annan sak, jag är ingen flitig kommentator men jag läser din blogg ofta och har så gjort ganska länge. Kul att se att du verkar ha landat på fötterna i någon mån och att du verkar så nöjd med livet. Själv är jag inte så intreserad av barn och det som hör till så i ett (väldigt) egoistiskt perspektiv tyckte jag nog ändå att din blogg var mer underhållande tidigare. Det är mindre Tarantino numera om man så säger... ;D
Min läsunderhållning till trots så hoppas jag trots allt att ditt liv fortsätter att förbättras och att Alex visar sig vara född under en lyckostjärna och jag önskar dig allt gott. Kanske återkommer jag med en kommentar någon gång. Lev väl..

Anonym sa...

Du glömmer att ta upp en viktig sak vad gäller språk och dess etikett. En god skribent bör anpassa sitt språk efter situationen för att kunna göra sig förstådd på det mest effektiva sättet som iofs inte behöver vara det som är grammatiskt korrekt.

Det är tråkigt att läsa en blogg som är skriven på myndighetssvenska eller ett myndighetsbrev skrivet på msnsvenska.

Nu vet jag inte om bloggerskan väljer att skriva som hon gör eller om det beror på bristande kunskaper. Men oavsett, En blogg ska vara lättsam att läsa.

Du blandat t.ex. Ord som "skall" och "nånting" i samma text. Ena är väldigt formellt medan det andra är slang. Men vem bryr sig?

C sa...

Fast det man skriver i sin blogg är ju inte alltid den allmänna sanningen och hur man är utåt mot sina elever. Detta hälsar en annan lärarstuderande som skriver tveksamt bra...

Anonym sa...

Klart Alex är född under en lyckostjärna :)

Själv hade jag oturen att få en gammal dammig tråkig svenska-lärare på högstadiet..Tråkig är förresten en underdrift..Jag blev noll och intet intresserad av svenska språket..(järfälla-skola)

På gymnasiet däremot fick jag en underbar engagerad lärare och höjde snabbt min lilla 2:a från nian till 4:or i både Svenska grammatik och Svensk litteratur

Lite fråga jag ofta ställt till mej själv..En lärare i min närhet är dyslektiker och hon lär ut svenska och engelska Men hur sjutton gick det till?

Sen ett litet litet försvar till tjejen angående stavningen i bloggen
jag skriver inte "korrekt" svenska i min blogg (jag använder lite väl många punkter ibland ;) men vet likväl hur jag uttrycker mej på korrekt svenska när det krävs..som dagligen i jobbet..

Shit jag har skrivit en novell ;)

Hoppas du kan tyda lite relavans i babblet i allafall

Krya på er och krama Bubberiet

Fridabörjesson sa...

Det borde va höga höga poäng för att komma in på lärarlinjen. Jag själv skulle aldrig få för mig att söka till lärare då min svenska är kass. Men jag har en vän som pluggar till lärare. Dels har hon dyslexi å kan inte stava alls. När vi pratar med henne om detta säger hon
-Äsch det finns ju rättstavningsprogram på alla datorer idag. Så de som pluggar till lärare idag behöver inte oroa sig ifall de inte kan stava eller inte. Det spelar ingen roll va vi än säger till henne utan i hennes mening kan alla bli lärare oavsett hur en svenska är. Sjukt att det ska finnas folk som ens har den tanken, att man ska kunna bli lärare utan att man kan språket själv. Hur ska man då kunna lära ut ?