Gud, jag är så trött just nu, på att träffa människor, på att sköterskor kommer in här och glömmer mediciner som är livsviktiga för mig, som läkarna satt ut på grund av att jag ändå varit döende. Jag får be om näringsdropp fast jag inte ätit på flera dagar, jag får be om epilepsimedicin. Och sedan alla dessa besök, gud vad jag älskar er alla, jag vill ju träffa er men hur ska jag kunna schemalägga så att jag själv får andrum? Jag vet inte hur man tänker längre. Jag bara andas ut när jag får 5 minuter för mig själv. O menar att jag försöker isolera mig, det gör jag inte. Jag försöker upprätta testamenten och allt som ska göras med alex. Sjukhuspersonalen här (läs: Läkarna, sköterskorna har inget med detta att göra) anser tydligen att det bästa vore att jag adopterade bort A. Helt och hållet. Slet honom från sina rötter. Vilka jävla idioter, jag vägrar. Vad har DE med min son att göra? Pratade med soc om detta, soc är på min sida när det gäller a. Vad bisarrt det här är, att planera sin egen död. Jag har till och med planer på min egen begravning. Jag vet till och med vilken präst jag skulle vilja ha. Jag planerar min egen död medan jag är i livet, och hinner inte njuta en sekund av det som är kvar. Jag vet vare sig ut eller in.
Jag är inte så rädd just nu, jag gråter inte, har inte gjort heller sedan läkaren satte sig på sängkanten sådär. Jag går bara på, som en robot. Borde jag sörja? Hur agerar man inför vetskapen om att man när som helst kan dö? Hur agerar man inför att få allt svart på vitt så här?
Sitter ensam på sjukhuset för närvarande och väntar på kvällsmediciner medan jag pumpar ur mig ord efter ord som inte leder någonstans. Tack för alla era kommentarer, blogginlägg - så vackert ni skriver om mig! Jag kan inte svara på dem alla men jag tackar er. Jag läser allt här borta från sjukhuset så fort jag har ork.
Jag ska som sagt flyttas till stockholms sjukhem, jag vet inte mycket om det men jag är bekymrad och rädd. Jag vet nog vad det innebär att flyttas till ett hospice på det sättet, det här är sista anhalten för de som inte kan vårdas hemma. Men jag har er - in i det sista kommer jag att försöka orka. Blogga. Skriva. Eller så dikterar jag för LillaMi eller O, om de vill och kan.
Jag älskar er för att ni lyft mig till att bli något jag alltid velat vara, även om jag inte är så säker på att det är det jag är eller varit egentligen, men varför ifrågasätta när det är betraktaren som bedömer aktören på scenen. Jag älskar er för att ni gör mig till författare. För det är det mitt hjärta alltid velat vara. I den där vindskupan med utsikt över vattnet, i det stora, ljusa huset i trä med det svarta taket, där skulle jag skriva mina böcker medan min man lagade middag, för det var hans dag idag, nästa dag vore det min sak att ordna föda.
Anyway, det kanske inte blir så. Men jag kom till det här livet skrikande, med knutna nävar och sparkande. Man får tamejfan se mig göra samma sak om jag skall ut ur det också.
Människor, människor, människor.
Det är Loo som skriver nu, och jag vet inte var jag ska börja, Kanske i fredags då jag hade tilltagande smärtor som bara mattade ut mig. Kanske om beskedet jag fick av läkaren på sängkanten där jag låg och kippade efter luft, "Loo, vi tror inte att du har lång tid kvar", och kanske hade jag int det heller, just då. O satt och vakade med fsster C och såg O aåg hur jag blev blå och grön i ansiktet - jag var på väg att somna in. Men något ryckte mig tillbaka. Jag såg aldrig något ljus. Ingen hand sträcktes ut, Jag var bara förbannat röksugen.
Jag fick en rullstol av avdelningen för att underlätta. Vi kör mig i den när jag är röksugen. Jag har haft skitmycket besök här. Alla säger samma saer. Att jag ska ringa dem om vad som helst, att de ställer upp vad det än är. Shit, hade vi så här mkt energi och engagemang i vanliga fall så hade stora saker kunnat hända, Jag har fått mp3, blivit erbjuden säkert hundra stycken.
Underbara S flög hit och vände upp och ned på läkarna, Behandlingen är densamma. Men någon kunde, vågade och agerade. Och hon hav mig en tatuering i present!
Jag måste pausa nu men jag kan säga som så här; Jag lever, jag överkom EN barriär, jag har nu ca en månad kvar att leva och jag ska flyttas till sthlm sjukhem vid fridhemsplan, Vissa säger att det är ett lyxigt place och jag kan bara se äldrevården framför mig. Någon som vet något om stockholms sjukhem, kommentarsfältet tack!
Tack alla för std, comments, kärlek och allt ni gett mig. Jag kämpar. Som ett djur.
Min syster har skrivit väldigt vackert om mig. Läs och bedöm själva i hennes blogg:
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.14107607
42 kommentarer, oräkneliga på facebook, över 30 personliga mejl, det bara fortsätter strömma in ord från er, och ni får mig rörd, glad, förvånad och .. ännu mer förvånad. Människor som läst min blogg i flera år och som känner att de måste stötta nu, människor som bara väntar på att positiva ord ska dyka upp här från min sida, människor som uppdaterar flera gånger om dagen och hoppas. Tack! Tack alla fina människor med hjärta för vartenda ett av era fina ord, ni ska veta att jag läser dem alla, grundligt, och berörs inifrån, ler, torkar en tår och skrattar. Jag känner mig oerhört stöttad. Tack.
Jag vet inte om jag kan ge er hopp eller ingjuta något i mig själv, men min vän S, underbara S som är läkarstuderande, har tagit tag i detta. Hon flyger ner från Norrland om några dagar. Hon är förbannad, ledsen, bestämd. Hon har ideér som hon tror kan funka. Hon har pratat med en lymfomexpert för min skull och vi ska kräva stamceller och jag vet inte, så mycket sker just nu där borta. Om S har blivit förbannad, precis som jag - vi är så lika hon och jag - då jävlar händer det saker. Så nu kommer hon ner och rör om i grytan. Något kanske kan ske. Jag vet inte. Jag håller modet uppe.
Jag slet ut min CVK av misstag, ni vet, min lilla dosa som jag får mina cellgifter i, som de tar prover igenom och så vidare. Den var tvungen att tas ut och jag fick vänta i 2 dagar, full av smärta, jag kunde inte ha morfinpumpen i och allt blev bara värre. Jag orkar inte ens gå igenom hur ont det gjorde att slutligen sätta in skiten och hur jag fick vänta på det ena eller det andra, nu ligger jag i alla fall på sjukan med misstänkt lunginflammation. Igen. Men jag mår relativt okej bortsett från smärtan i lungorna och jag är inte vare sig rörelsehindrad eller modlös. Jag andas utan syrgas, hela den bagen. Jag återkommer om själva sjukdomsläget lite senare, jag orkar inte riktigt sitta här och tramsa om det just nu, det känns som om jag bara pratar om sjukhus hela tiden och även om det är en stor del av mitt liv så är det inte det jag vill snacka om hela tiden. Det är lite som när jag fick barn och jag kände att många oroade sig över att jag bara ville prata om ungar nu när jag blev mamma liksom, så funkade det inte för mig. Jag vill ju höra om livet, skvaller! Vem har legat med vem! Banala funderingar! Sådant som är helt meningslöst, bara right on the top of ya head liksom. Många anser sig vara för fina för sådant men det skiter jag i. Jag vill bara snacka om världsligheter, inte djupsinnigt dödensnack. Jag vill leva och hoppa och skutta, och damnit att jag ska också. Det finns inget dö för mig.
Jag är i alla fall på sjukhuset, men jag är uppe och går och hämtar mitt egna kaffe och allt det där, och mår förhållandevis okej. Snart kommer läkarna på rond, jag tänkte kolla lite på en film jag hittat här på sjukan i DVD-skåpet, "Grabben i graven bredvid" som fått sådana strålande recensioner, och tänka på lite annat en stund. Glöm inte bort nu alla, att det här är ändå social ingenjörskonst - den enda bloggen du behöver och någonsin kan komma att behöva, så inte fan lämnar jag den till någon annan jävla klåpare.
Och fan, jag behöver en MP3-spelare. Jag saknar musik här borta på sjukan så in i norden och datorn är inte mycket till hjälp. Jag måste hitta någon billig skit nånstans som kan duga så länge tills jag har råd (typ aldrig) med en ny. Vet ni något så hojta till! Lurar har jag redan, det är bara en spelare jag behöver och jag är desperat just nu efter någonting att ha med mig i fickan och lyssna på. Det är liksom mitt trademark, det enda jag behöver i livet förutom dator, som jag ju redan har.
Vill ni nånting så är det L.Lonnroth (@) gmail.com (ta bort ( ), pga bots och shit) eller kommentarsfältet som gäller.
Jag fick svar på varför läkaren ställde så många tokiga frågor. Efter någon timme kom han och kuratorn in i rummet. Jag anade oråd. Fett med oråd. Jag tänker bara skriva det här rakt ut nu, det finns ingen anledning att knussla om detta. Jag har inte varit stark nog att skriva det tidigare.
De talade om för mig att jag inte kan botas. Min sjukdom är inte botningsbar. Det finns ingenting man kan göra förutom att "hejda" den genom att ge mig cellgiftsinjektioner en gång i veckan. Jag har ungefär ett år kvar, more or less. Till sommaren kommer jag förmodligen att bli väldigt sjuk och jag har inte mycket till chans att överleva det här. Alls.
Nu gäller det att försöka göra en mormor. Att försöka överkomma detta trots all den här skiten, och att hitta en styrka inom mig som gör att jag lyfter som en fågel fenix och gör mig av med cancern. Jag kan inte ens säga hur ledsen jag är. Hur knäckt jag är. Hur jävla ont det gör. Hur rädd jag är för att dö, lämna alla bakom mig, för det är jag. Jag kan inte ens sätta ord på hur panikslagen jag är, och det säger väl allt.
Jag vill inte lämna alex bakom mig. Jag vill inte försvinna! Jag vill inte!
Det är en mörk tid nu. Jag ringde till Liselott och grät. Jag ringde till LillaMi och grät. Många får inte reda på detta förrän nu, jag beklagar så innerligt att ni blir tvungna att få reda på det så här men jag klarar inte av att ringa och berätta för jag gråter bara, hejdlöst. Jag klarar det verkligen inte. Jag har inte styrka nog att tala om för så många att jag är döende.
Jag vet inte hur länge jag kommer att leva med det här. Jag vet inte hur lång tid jag har att räkna med.
Jag klarar inte ens av att skriva det här utan att blöta ned tangentbordet.
Jag önskar att jag kunde skriva "I will survive" men jag har inte den styrkan just nu.
08:00 - Vaknar av smärtvågen igen. Vi snackar 13 på skala 1-10. Får sprutor, jag nästan lyfter i sängen. Det har ju varit så bra i flera dagar! Medicinerna, som tar tid på sig allesammans. I med dom. Till slut börjar jag känna mig lindrad, jag dricker kaffe, ProViva jordgubb (för de har bara ProViva här av nypon och blåbärssoppa etc och de smakar för jävligt!) och apelsinjuice med isbitar i. Märklig frukost kanske men det är vad jag vill ha. Ingen fast föda än, det kommer pappa med till lunch. Han kommer varje dag med lunch till mig, igår fick jag Thaimat, Vi åt tillsammans, delade på en enorm portion. Gott. Äter inte maten på avdelningen, den smakar för jävligt, det är liksom nån slags mikromat som kommer utifrån. De drar av plasten och värmer, jag har spytt upp den maten så många gånger att den blivit totalt vidrig bara att känna doften av. Allt luktar och smakar likadant. Jag äter frukt, soppor, dricker kaffe och juice, men maten får de behålla för sig själva.
Jag har bra kontakt med sköterskorna. Alla tycker att O är skitsnygg. Det är han ju också. O tror att de bara säger det för att vara snälla men det tror inte jag. De påpekar det, en efter en. Vi skrattar när de bäddar sängen. Jag är bra på att få dem att skratta när jag vill. Jag tror inte de tycker att jag är en besvärlig patient. Jag försöker att alltid vara trevlig. Även om man har ont behöver man inte behandla sina medmänniskor som skit. Jag har alltid undrat över det där, människor utan hyfs. Människor som inte vet vad artighet är. Människor som inte kan bete sig i sociala sammanhang. Det är människor utan fostran i min värld och jag förstår dem inte. Man kommer så mycket längre här i världen om man bara bjuder på ett leende lite då och då. Lär känna dem omkring sig, småpratar, försöker visa respekt. Och det handlar inte bara om att komma någonstans, det handlar om fucking common sense. Respekt, som sagt. Det förtjänar alla tills motsatsen bevisas. Naturligtvis finns det människor som inte förtjänar min respekt. Som pedofiler, människor som slår barn och djur. Etcetera. Men sådana möter man ju inte på ofta. Eller snarare, man vet ju inte allt om alla man möter och därför säger jag "tills motsatsen bevisas".
En annan sak jag funderat över är alla de här människorna som klagar över den "nya" informationsteknologin. De säger saker som "ja nu för tiden så ska ju alla skriva ut allt i sin status på facebook, helt menlösa saker liksom, som att de har diskat och nu ska dricka juice med tjejkompisarna, asså, vem f*n vill läsa det? Inte jag i alla fall! De här nya jävla företeelserna twitter och facebook och jag vet inte allt, det är så mycket menlös information som skickas kors och tvärs och jag tycker inte om det, det var bättre förr!"
Alltså, till dem vill jag ju bara säga: Stäng av din dator då! Läs inte skiten! Uppenbarligen finns det ju människor som roas av det här, uppenbarligen finns det folk, en hel del, som finner det en rolig sysselsättning att uppdatera sin facebook-status var femte minut, men det finns folk som golfar hela jävla helgerna under sommarhalvåret också och jag begriper mig inte på dem heller, men inte fan ser du mig hänga vid närmaste golfbana bara för att reta mig på det! Du behöver inte delta i den här "nya informationsteknologin" om du inte vill, eller hur? Du behöver inte ha facebook, avregga dig från sidan då om du inte gillar det! Så jävla enkelt är det, eller hur?
Men nej, det kommer du inte att göra. Du kommer att fortsätta gå in på twitter, facebook, myspace och allt vad det heter för att läsa och gotta dig i att folk "skriver ut sina liv på internet" så att du kan beklaga dig på närmaste kärringfika. Låt folk skriva vad fan de vill, det är väl ändå deras huvudvärk, inte din? Det här är det nya, lev med det eller strunta i det. Men herregud, orka störa sig på saker du så lätt kan stänga av.
Åh, nu kom den där läkaren in igen. Det komiska är att de tar upp det här med Alex i första hand, frågar om honom och var han är när jag är sjuk, frågar om min nya kille, och om mitt ex (!) och saker de inte har med att göra. Jag begriper mig inte på dem, jag har faktiskt människor som sköter allt som har med alex att göra och alex är fullt trygg i sin jourfamilj som jag haft sedan länge. Jag har en socialsekreterare som företräder alexander som sköter och delegerar till jourfamiljen, och så, som ni vet, en egen socialsekreterare som håller i övriga trådar gällande mig. Vilket jag tycker är mycket välfungerande. Varför läkarna HÄR kommer och ifrågasätter det i första hand istället för att fråga om mina smärtor är för mig ologiskt. Nu ska de dessutom komma in med en kurator i eftermiddag och diskutera någonting, jag frågade om vad det var men fick inget konkret ur dem. Jag poängterade dock att situationen med Alexander inte är något som de behöver lösa, och att det går bra att ringa till Alex socialsekreterare T om de har några frågor. Det är dessutom ironiskt att de frågar om det här först nu. Att de tar upp att jag har en ny pojkvän tycker jag är ett jävla övertramp. Och sedan frågar de om mitt ex! Inte fan frågar jag om deras förhållanden. Varför är det intressant? Mina jävla relationer har inte de med att göra. Vi får väl se vad de säger på kuratorsmötet som vi ska ha. Jag förstår inte grejen. Jag tänker inte sitta som i ett polisförhör och redogöra för mina relationer. Den där läkaren verkar ju ha problem med mig eller något. Det är andra gången han ställer sådana frågor inför ett helt läkarlag. Jag uppdaterar er.
Och du, det var fan inte bättre förr.
Torsdag morgon, 06:01
Vaknar av otroliga smärtor i rygg, axel, bröstkorg, bäcken. Hela kroppen i uppror. Har aldrig känt så tidigare, smärtan får mig att gå av på mitten. Trycker i mig tabletter. Ingenting fungerar. Lyckas ändå somna om någon timme på soffan. Samma sak upprepas igen när jag vaknar och hela dagen efter det. Smärtan bara tilltar och jag undrar om jag ska dö nu. Sitter vid datorn och försöker fokusera, ta min medicin. Kräks upp all vätska jag fått i mig plus medicinerna. O tittar förbryllat på mig, orolig. Jag skakar av smärtan och efterverkningarna av kräkandet. Har en tid hos dagvården klockan 14. Beställer taxi som vanligt, sitter och försöker fokusera i taxin. Funderar på om jag inte skulle ha ringt ambulans istället. Smärtan är skärande, blixtrande, huggande, det går som blixtar rakt igenom kroppen, jag känner hur den jobbar upp sig och BAM!
14:00
Får ett rum på dagvården med säng med en gång. Kan knappt gå de sista metrarna dit, bäckenet plågar mig så fruktansvärt. Får beskriva smärtan om och om igen för en massa människor, jag vet inte ens om de förstår mig. Födslovärkar är piece of cake i jämförelse med det här, då kanske ni fattar vilken nivå det här är på. Och då menar jag inte värkar lindrade av epidural. Ligger och får oerhörda skakningar och kan knappt andas av tryckvågen som går igenom kroppen. Jag fattar inte vad som händer, läkarna tror att det handlar om cancerfanskapet. Att den gör ont för att den är aktiv i kroppen. Växer. Jag blir gråtfärdig, det känns som om allt bara ska drabba mig. Hejda den då, gör nånting, nästan skriker jag. Gör nånting!
Jag får morfintabletter. Puckat eftersom de tar 45 minuter innan de verkar. Varför får jag inte sprutor undrar jag. Somnar till ändå, blir inlagd på avdelningen. Först har de ingen plats men sedan blir mitt gamla rum ledigt som av ett mirakel. Går över till avdelningen, får en av mina favoritsköterskor, hon är så jävla bra. Alla är förvisso bra där, men henne gillar jag extra mycket. Hon ger mig morfinsprutor och vi får pumpa i mig bra mycket mediciner innan det äntligen släpper. Blandning, mix, läkare i telefon säger "Ge henne tills värken släpper". Fyra sprutor får de ge mig, plus lyrica, alvedon, neurontin, gud vet vad mer. Till slut känns det bra igen.
Under helgen:
Samma visa om och om igen. Blir medicinerad deluxe. Känner mig hopplös och nedslagen inuti. Undrar varför den bestämt sig för att pina mig, cancern alltså. Varför gör den så ont? Ska det vara så här? Är detta ett tecken på att skiten bara växer? Har den sådan framfart nu att den tar över helt? Är rädd och orolig, försöker morska upp mig, säga till mig själv att de kommer lösa det här. Mina värden för låga för cellgifter också trots att det gått så lång tid nu och jag tagit sprutor skitlänge. Är rädd att tappa modet. Eller har jag redan det? Ser mig själv i spegeln, blek och medtagen. Jag ser för jävlig ut. Jag känner inte igen mig själv, hur fan kan någon tycka att jag ens ser ut som en människa? Febern stiger igen. Saknar mitt barn så oerhört mycket, tittar på hans foto och gråter. Det här är inte rättvist. Måste morska upp mig! Var stark nu Loo, för helvete. Du klarar allt. Eller gör jag det? Jag kanske inte klarar det här. Modet kanske inte spelar någon som helst jävla roll. Mod biter inte på cancer. Den aggressiva fan vill ta död på mig och när den plågar mig med smärtor av inte denna värld är det lätt att förlora hoppet. Man ligger ju bara där och skriker efter morfin, morfin som jag egentligen inte vill ha men som jag måste ha, för ingenting annat biter ju. Jag orkar snart inte sitta här och morska upp mig med idiotiska jävla ursäkter som jag intalar mig själv hela tiden. Jag börjar få slut på motivering. Motiverad, my ass.
Pratar med O i telefon då och då men samtalen skär sig, förstår inte varför. Blir alltid så rädd att han ska tröttna eller ha tröttnat när han låter sådär. Egentligen handlar det säkert inte ens om mig, men min jävla hjärna tolkar ju allt negativt så. Och det är inte så sabla märkligt heller. Jag skulle verkligen förstå om han hellre vill ha en flickvän som INTE är halvt om halvt döende med smärtor, tre milimeter hår på skallen och med blåmärken över hela kroppen. Jag förstår inte hur han kan vilja vara med mig, jag gör inte det, men å andra sidan har jag ju tappat modet här, det finns ingenting att förstå längre. Det är som om jag inte orkar hålla fast längre. Jag försöker verkligen, men det är så svårt.
Inlagd på obestämd tid. Läkarna vet ingenting. Jag får blod och trombocyter, mediciner mediciner mediciner. Vet inte när jag ska få cellgifter. Vet ingenting. Vet inte varför jag har så ont. Vet inte varför jag knappt kan andas. Vet ingenting. Har ingen information att ge er. Vet inte när jag kommer hem. Jag är i limbo. Jag bara ligger här och får mediciner. That´s about it. Har inte pratat med läkare än. De säger inget, ingen säger något. Jag får inga svar.
Så är det.
Modet är faktiskt inte så illa ändå. Jag har faktiskt världens bästa vänner när man tänker efter, och speciellt när man hör alla fina saker de säger och hittar på för att pigga upp en. Liselott kommer över till sjukan och hänger på torsdag. Maria hade gjort en "pigga upp mig"-låda som hon ville ge mig. Bara en sån sak, att människor kommer på såna fina saker.. Samtal, sms, kommentarer och mejl strömmar in, alla är så fina. Och det hjälper faktiskt. Nånstans därinne tänker jag liksom "Men titta här vad fina de är. Jag kan ju inte svika dem nu och bara trilla ner död!" och det kan jag ju faktiskt inte. Jag har världens backup, jag har ju ett halvt kommunhus med folk som läser den här bloggen. Ja, faktiskt, det har jag. Jag har så mycket hjälp med mitt liv som det är nu att jag egentligen bara borde kunna segla igenom detta som en räkmacka, fast så enkelt kommer det förstås inte att bli, rent fysiskt är det ju jag som måste ta de där påsarna med cellgifter och pumpa dem i mig. Det är jag som måste överleva. Det finns många som inte får hjälp av samhället av olika anledningar, det finns mycket pengar som sparas in från vård till landsting, och så finns det många som heller inte vill ha hjälpen, eller - de vill bara ha den på sina egna villkor, och det fungerar inte riktigt så. Men jag är en av de lyckligt lottade som har hjälp från samhället. Det finns hjälp att få för den som behöver, det kan ta tid, det kanske inte är på dina villkor till att börja med, och man ska aldrig börja kräva saker eller tro att det bara är att knäppa med fingrarna, för så fungerar det inte. Och man måste fullgöra en del saker själv också. Och jag tror att det är just den lilla detaljen som blir avgörande för många som påstår att de inte "får hjälp". Många missbrukare är fortfarande kvar i tänket att försöka fortsätta med missbruket, det ligger där långt bak. Många tror att just deras problem är så unika eller att just deras historia är någon slags ursäkt till att få bete sig som de gör och sedan sitter de ändå och gnäller. "Jag får minsann ingen hjälp!" - det är så lätt att sitta och tycka synd om sig själv och skylla sitt liv på någon annan eller någonting annat istället för att se sakernas realitet.
Nu har ju jag en väldigt komplex kombination "problem", varav min cancer är det största och mest angelägna problemet i sammanhanget. Rent socialt fungerar jag ju utmärkt och skulle utan cancern i mitt liv varit i gasen med att plugga och jobba för länge sen. Det är det enda jag vill, bli färdig copywriter, skapa mig ett liv utifrån ett arbete jag skulle älska att gå till varje dag, och pussla detta med familj och hem. Allt det skulle kunnat bli verklighet nu om inte cancerfan kommit tillbaka. Jag hade sett fram emot att ta jobbet som datalärare där jag jobbade tidigare och studera samtidigt, få upp lite KomVux för att kunna gå vidare till universitetet, ta deras 2-åriga copylinje (1 års studier, 1 års praktik) och samtidigt göra allt det här andra. Leva. Älska. Kanske gifta mig (!! Ni trodde aldrig det om mig, eller hur?), skaffa fler kids. Leva Svenssonlivet och utforska allt vad det har att erbjuda mig. Renovera ett kök, måla om huset, engagera mig i meningsfulla projekt som ger mig någonting, engagera mig politiskt, köpa lördagsgodis och dricka ett glas rött på fredagen när barnen somnat. Allt det där känns lockande nu. Allt det där finns inom räckhåll. Nu tar det bara mer tid, intalar jag mig. Mer tid, för jag ska inte gå miste om det. Jag ska överleva den här jäveln. Jag ska spöa skiten ur honom en andra gång. För jag vill uppleva. Livet. På riktigt. Jag vill dela, jag vill älska och bli älskad, jag vill våga. Jag vill kasta mig ut i det nya och utvecklas. Jag vill. Leva. Livet till 100% och prova allt det jag inte gjort förut, nämligen allt som inte skadar mig själv. Jag vill, jag vill, jag vill!
Och ditt vidriga lilla stycke cancer, du ska inte få ta det ifrån mig.
Jag kom "hem" i Onsdags, ja, till min O då, hem orkar jag inte just nu. Tack gode för att jag kan vara här medan han är på jobbet, jag pysslar lite och ser TV och surfar och gör allt möjligt annat, fast mycket, mycket långsamt. Faktum är att jag är fortfarande svag och ynklig och har svårt att ens duscha utan att bli helt matt. Jag klarar inte mycket på egen hand. Kroppen tar mycket stryk just nu, det känns. Över inläggningen, sju dagar, så droppade jag sex kilo i vikt så jag behöver inte bekymra mig över mina extrakilon jag lagt på mig genom att vara stillasittande i månader. Precis allt är jobbigt, att diska tar timmar eftersom jag måste ta pauser hela tiden, att duscha tar lång tid då jag är yr och inte känner mig hundra. Jag är som en gammal tant, kroppen har helt och hållet börjat leva efter pensionärslagarna. The laws of physics has been replaced.
Jag vaknar på morgonen av att jag mår illa och vill kräkas. O slänger sig på mig som han alltid gör strax innan han går till jobbet, han kysser mig hejdå med en värmande mjukhet, hans varma läppar lämnar kärlek efter sig på min kind. "Hejdå älskling!", muskelminnet av hans kropp mot min ligger kvar länge i dubbelsängen, jag sträcker ut mig i min fulla etthundrasjuttiocentimeterslängd och känner på kroppen. Hur känns jag idag? Ingen kroppsdel protesterar för omväxlings skull, tidigt tassar jag upp fast jag inte behöver, fast jag skulle kunna ligga kvar i sängen och dröna men jag kan inte somna om. Jag sitter länge och funderar istället. På så mycket, tankarna har ingen styrenhet, de bara flyger kors och tvärs, som missiler. Jag har inget fäste.
"You don't have to give up to let go", så sjunger hon, den fantastiska sångerskan i låten jag just länkat till er. Mjuk, försiktig musik på repeat i O's lägenhet. Jag sjunker in i mina egna funderingar. Då och då känner jag paniken komma smygande och det hjälper att jag faktiskt är här hos O och inte hemma. Hemma. Där är det liksom - Mina.Fyra.Väggar. Det går bara inte. Aldrig tidigare har jag varit klaustrofobisk men jag blir det nu. Jag läser igenom månader gamla mejl, det är nog dags att rensa tänker man, när inboxen ligger i över 3000 olästa, nästan allt är ändå skräp. Jag passar på att rensa ut riktigt gamla saker från svunna tider, varför sparar jag på allt sånt? Jag är så sentimental, som ett klassiskt lejon i sin zodiak. Men jag behöver inte de här orden för att minnas, och vissa saker är det bara dags att klippa av.
Jag och O har småtjafsat lite de två senaste dagarna och vi diskuterade det igår. Naturligtvis får jag för mig att jag ska "ge honom space" eftersom jag utgår från att det är det han behöver, men det är inte så O löser problem i motsats till många andra grabbar jag mött. De flesta grabbar drar som avlöningen inför en eventuell diskussion eller konflikt och hänvisar alltid till sin space. Jag utgick ifrån, på ren automatik, att han tänkte likadant. Det gör han förstås inte. Han undrar varför jag vill fly från problemet och varför jag tror att det hela ska lösa sig genom att vi är isär. Vilket han har fullkomligt rätt i. Ingenting löser sig genom att jag backar undan. Jag behöver honom, och det skrämmer mig också. Jag blandade in en annan person i min cancer, han förtjänar inte det här, han förtjänar en normal tjej som han slipper se spy, rasa i vikt och som han slipper ge sprutor. Jag har till och med erbjudit honom en enkel väg ut. Jag har sagt att han får gå om han vill och att jag skulle förstå om han inte orkade med detta. Han gav mig en mycket svart blick och undrade vad i helvete jag pratade om. Någonting sådant vill han inte höra. "Vi ska klara det här" säger han, med betoning på Vi, och jag tänker att även om jag inte har någon Gud och allt det där så måste det vara någon däruppe som gillar mig och som skickade hit honom. Det är lätt att bli filosofisk när man har cancer och inte vet hur fan man ska tackla tankarna på döden. Min strategi är att helt undvika dem för närvarande. Jag vill inte, och ska inte dö. Det här är en kamp som gått i arv, mormor slogs i 20 år. Kunde hon så kan jag.
Jag har inte tagit hem alex från jourfamiljen än heller, dels eftersom jag inte klarar av att ta hand om honom själv om dagarna, jag är alldeles för svag för det, jag orkar ingenting. Samtidigt vill jag inte att han ska behöva se mig så här, och jag vill att han ska känna att han har en glad och engagerad mamma, inte en splittrad, orolig sak som knappt kan sova. Jag vet knappt var jag har mig själv just nu, det här beskedet, även hur stark jag är och hur inriktad jag är på att klara det - igen - så är jag svagare och mer medtagen, både fysiskt och psykiskt. Jag har inte samma go och jävlaranamma som första gången, inte än, det krävs en del laddning från min sida för att nå dit. Sist nådde jag snabbt en sådan kulmen i sorgen att jag vände det till ren ilska nästan omedelbart, det var tankar som "Hur understår sig denna jävla cancer, att komma och hota min son på det här sättet? Nej nu...!" och "Fy fan, ditt vidriga lilla jävla as till cancerhelvete, jag ska spöa skiten ur dig, jag ska ge dig en sådan omgång, sådana roundkicks och flips att du ligger flämtande nere efter första ronden" och så blev det ju också. Nästan. Nu kom en hopplöshet över mig på den där britsen på läkarens kontor, det var bara "Nej, nej, nej, men hallå! Jag då? Livet? Var tar mitt liv vägen? Varför ska jag behöva ta detta, en gång till? Och vad fan har jag gjort för att förtjäna det här, för så här ont kan ingen nånsin ha gjort någon!" - visst är det första alternativet så mycket bättre, visst fan är det ilska jag borde känna istället, visst borde jag vässa mitt spjut och gå till skrikande Xena- The Warrior Princess-attack (fast med snyggare outfit, om ni minns), men det krävs mer av mig nu, förstår ni? Det är inte så enkelt alltid. Det är så lätt att vara efterklok och sidoklok och veta vad man själv eller någon annan borde känna eller göra och självklart har jag ju också ett enormt stöd från både främlingar, O, vänner och familj men det fungerar inte så. När det handlar om känslor kan man bara inte föra in logiska parametrar i en mackapär som spottar ut den rätta reaktionen åt en. Jag måste ta det här bit för bit, på mitt sätt. Mitt bästa sätt att hantera mitt känsloliv har alltid varit att skriva, så det är det jag gör också. Skriver, men orden vill inte alltid ut.
Morgonkaffet står i sin kopp och snart kommer far min över på visit här i krokarna med en lunchsallad och mina extranycklar som O ska ha. Stor sak - pojkvännen får extranycklarna till min lägenhet. Nu har jag förvisso hans, för att jag bott här nu några dagar och det är ju nice om jag kan låsa lägenheten när jag åker. Men nu får han mina! Och det, mina damer och herrar, det har aldrig skett tidigare.
Litet steg för människan.
Stort steg för Loo.
Tack alla läsare för det oerhörda stödet, jag blir så glad varje gång jag loggar in och ser era fina kommentarer.
Idag får jag äntligen komma hem efter en nio dagar i chock och sju dagar på sjukhuset. Jag känner mig.. jag vet inte hur jag känner, så vi skippar det. Folk ringer mig och frågar hur jag mår och jag kan inte svara just nu. Det är bara.. mycket. För mycket, så vi skippar det. Men jag ska åka till Oskar och slappna av nu, så får vi se sen. Hur jag mår. Hur, vad och när och varför och allt det där. Men det är ingen idé att ställa frågor just nu, för jag har inga svar. Jag vet inte mer om min behandling, man vet inte så här kort in i det. Jag har gjort ryggmärgs och benmärgsprov och det gjorde ondare än vanligt och jag antar att man ska utvärdera dem eller nåt, vet inte. Så fort jag har info om behandlingen så kommer det. promise.
Just nu.. är allt bara så förvirrat.
Kära läsare, alla mina trogna därute. Jag känner mig färdig att kvävas.
Igår åkte jag, pappa, alex och socialsekreterare V till KS för mitt avslutande möte, som det hette. Jag skulle få svar på min PET-CT, alltså den röntgen jag gjorde med den radioaktiva isotopen som skulle avslöja om jag hade något kvar i kroppen av cancern jag spenderat sju månader med att få bort. Som många av er vet så har jag alltså haft något som heter anaplastiskt B-cellslymfom i benmärgen. Lymfomet i sig är inte ovanligt, men just min diagnos är en ovanlig form av lymfom och man har lite skämtsamt kallat det för "Cancer with a twist" på hematologen där jag behandlats. Vi fick först vänta lite extra i väntrummet medan alex röjde runt som en liten tossling och jag och V småpratade i största allmänhet. I efterhand är jag innerligt tacksam för att hon var med, jag vet inte hur jag hade hållit ihop därinne om hon inte hade varit där och stöttat och genast börjat rodda runt med saker som måste ordnas. Som jag tidigare sagt har jag det största förtroende för henne och hon har ju följt mig en bra bit på vägen mot att bli en fullgod samhällsmedborgare efter min tid som drogaktiv.
Läkaren kallade in oss och hon droppade bomben på oss utan krusiduller. Alex började bli otroligt trött så pappa fick ta ut honom i korridoren. Jag och V fick vackert ta emot beskedet medan paniken bara växte i min mage och upp i hjärtat. Cancern är inte borta. Cancern har "kommit tillbaka" och spridit sig till skelettet. Inte hela skelettet, men på utvalda ställen vad jag förstår. Inga metastaser men likväl så finns den där och den är aggressiv som fan, den sprider sig med en hastighet som skulle få en racerförare att bli grön av avund. Jag fick egentligen inte mycket information, V försökte också ställa frågor för att komma tillrätta med hur fan det här kommer att se ut men de kan inte svara. Jag förstår som så här mycket att det här är mycket allvarligt. Cancer i skelettet, det är liksom elitnivå av cancer. Om vi var i allsvenskan tidigare så är vi i italienska ligan nu, eller som pappa sa - NHL, även om det inte är samma sport. Skitsamma, poängen är att jag nästan knäckte ihop där på britsen där jag satt. Jag försökte kämpa emot gråten men det gick inte, jag började bara att gråta precis som förra gången och det var plötsligt som om jag befann mig i en jättestor bubbla där ordet cancer bara virvlade runt mig. Cancer, Cancer With A Twist. Och som många andra som får den här sortens besked kunde jag bara tänka "Vad har jag gjort? Vad för ont kan jag ha gjort för att förtjäna det här?" och "Det är så förbannat orättvist. Jag vil bara tillbaka till livet medan livet bara drar mig närmare och närmare döden".
Jag fick som så här mycket information att jag ska läggas in på onsdag (imorgon) klockan 13:00 på KS Hematologen, avdelning B15 som jag lärt känna så väl nu. Jag vet egentligen inte mer än att jag ska behandlas med ytterligare en cellgiftsbehandling, en tyngre version, ännu en cocktail, och - här kommer det, jag ska genomgå någonting som kallas för stamcellstransplantation. Jag har läst lite om det nu på morgonen och jag är införstådd med att det är en behandling som kan medföra en del risker, precis på samma sätt som att man helt enkelt inte vet om den här cellgiftsbehandlingen kommer att vara effektiv överhuvudtaget. Nu är jag dessutom i sämre kondition än när jag började. Jag är livrädd, i ordets rätta bemärkelse. Jag är så förbannat rädd att jag inte vet vare sig ut eller in. Jag har läst på nätet hela morgonen och ju mer jag läser ju värre blir det. Men jag vill veta vad jag har att förhålla mig till, vad jag slåss emot, vem min fiende är. Fy fan, varför? Varför? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Och på den frågan finns inte mycket till svar.
Efter beskedet igår kände jag att jag inte kommer att klara av att vara bra mamma åt alex just nu och att jag behövde få komma iväg hemifrån till O - min Oskar - nu har ni ett namn på honom - för han tänker tydligen inte försvinna ur mitt liv - , som jag ringde till omedelbart. Vilken man jag har, som genast deklarerar att "Loo, jag älskar dig och vi ska klara det här". Observera det där lilla "Vi" och inte "Du". Vilken människa som helst hade kunnat säga att nej vet du vad, jag klarar inte av det här, det kommer bli för tungt, men inte han. Han finns här hos mig, han finns här och han släpper mig inte, jag måste förstå det nu och sluta tvivla. V ordnade tillbaka jourfamiljen som nyligen avvecklats och jag bad om att de skulle komma och hämta honom så fort som möjligt samma kväll. Jag vill inte att han ska se mig så här knäckt och gråta som jag gör. Hem och packa alexanders väska och min egen, ringde till Lilla Mi, jag hann knappt få fram mer än några ord i telefonen, hon reagerade direkt. Hon hörde knappt vad jag sa för jag grät hejdlöst och försökte få fram ordet. Skelettet. Cancer. Det är klippt. "Loo, jag kommer till dig. NU, okej? Jag tar bilen, jag är där så snart jag kan." vi la på, jag gick som i ett töcken och packade alex väska och lagade mat, lägenheten som en stor röra men jag klarade nätt och jämnt att hålla mig samman. Jourfamiljen kom och sedan satt jag och Lilla Mi och pratade lite innan hon körde mig till Oskar. Jag visste inte vad jag skulle packa ned och jag hittade inte alex mockasiner heller, jag fick skicka med pengar. Det var bara för mycket.
Vi åkte till min O, min stora starka Oskar, gud så tacksam jag är att jag har honom, denna otroliga människa, och jag la mig i soffan hos honom och kände hans värme, det lugnade mig betydligt och smärtan i magen minskade avsevärt bara jag fick hans hand i min och känna hans kropp intill min egen. Att en människa kan ha en sådan lugnande effekt på mig. Den kärleken vi har är så annorlunda jämfört med den kärlek jag upplevt tidigare. Jag har aldrig släppt någon så nära inpå och tillåtit någon att se så mycket, få veta så mycket av sanningar och lögner. Jag har aldrig låtit någon vara vid min dator av rädsla att de ska börja rota igenom bilder och texter men honom har jag tillåtit, som om jag släppt efter. Han tror att allt det här bara är jibberish, men jag ska visa honom. Han kommer att förstå, för han är min stjärna. Lilla Mi stannade en stund och åt lösgodis och pratade. Sedan gick vi och lade oss i hans stora dubbelsäng och jag fick de där starka armarna runtom mig och hans vackra bruna ögon strålade sin värme mot mig och vi pratade, vi har nått en sådan där Ny Nivå i vårt förhållande han och jag, nu har vi båda öppnat en dörr inuti, det finns ingenting att förlora. Han höll om mig och vi småpratade, älskade och kom ännu mer nära. Vi somnade till slut, och det sista jag minns att jag tänkte var "Men herregud, jag kan ju inte dö nu, jag har så mycket kvar att göra, jag vill ju gifta mig och göra ett barn till och leva till ålderdom med Oskar, det här går ju bara inte".
Jag vaknade här imorse av att han kysste mig hejdå innan han skulle till jobbet. Jag drack mitt metadon och somnade om några timmar för att vakna kvart i nio. Klev upp och satte på mig hans tröja, jag kan bo i hans doft hela dagen fast han inte är här, den doften är jag så beroende av. Nu sitter jag här hos honom medan han är på jobbet och tänker, tänker och tänker så att det knakar. Ja är återigen maktlös och hjälplös, utlämnad åt läkarna, utlämnad åt det här skrämmande, så rädd. Jag vill inte dö av det här, jag vill inte dö alls. Jag vill inte lämna allt det här, jag har ju så mycket att leva för. Jag har ju två pojkar i mitt liv som behöver mig! Jag har vänner, kärlek, livsplaner, ett helt liv!
Jag har nu städat i hans lägenhet och gjort fint tills han kommer hem. Någonting ska jag ju vara bra för medan han jobbar. Sen tänker jag så mycket bättre när jag städar eller arbetar med monotona saker.
Livet börjar ju äntligen ta sig. Så snälla, ta mig inte ifrån det. Snälla, låt inte detta vara sista året jag skriver bloggen.
Jag håller er uppdaterade.
Med sorg i hjärtat avslutar jag för att försöka tänka på annat.
Fuck, jag avskyr att hamna i sådana där jävla meningsutbyten som vi har ibland, jag och O, om allt och ingenting. Är det normalt i ett förhållande eller? För jag har typ insett att jag inte vet ett skvatt om relationer för jag har ändå bara knarkat bort dom allihop och inte fattat ett skvatt om varför snubbar inte pallat med det påfjuttade yrvädret som var borta flera dagar i sträck, dök upp och var mysig några timmar, sov 14 timmar, vaknade och försvann igen. Man är nog inte direkt girlfriend-material då, nej.
Och alla jävla tankar jag får i huvudet om det ena och det andra.. inte bra. Inte bra. Det är så jävla jobbigt att helt plötsligt bry sig om vad den andra tycker om en. Och jävligt jobbigt att inte bara ta saker för givna och slappna av, utan vara som en spänd fiolsträng hela tiden.
Fan.. allt det där med att man typ stannar i utvecklingen när man börjar knarka. Det trodde inte jag var applicerbart på mig.
Det var fel tänkt.
Gör om,
gör rätt.
Jag kommer med goda nyheter mina kära vänner. Metadonteamet har beviljat mig att få ta hand om min egen medicin. Från och med fredag ska jag hämta den två gånger i veckan. Detta innebär naturligtvis frihet (i en liten ask som de säger, men snarare skulle jag säga frihet i en liten flaska!) att sova var jag vill (vilket då innebär att jag kan sova hos O, eftersom det inte är så många andra ställen jag vill sova på utanför hemmet. Jag meddelade O detta via sms och skrev därefter att vi, jag och alex that is, kunde komma och sova hos honom i helgen nu, om han nu ville träffa oss there is. Svaret jag fick var "aaa. Det spelar ingen roll var vi är bara vi ses". Det är så jävla fint att han har den inställningen. Mitt förra förhållande, med H, var inte alls på det viset. Där var vi liksom på varsitt hörn av världen och jag fick aldrig sådana fina ord. Det var som en helt annan verklighet. Faktum är att jag bara haft ett förhållande där någon sagt eller skrivit fina saker till mig på det sättet och där den andre personen uttryckt sig kring vår relation och det var evigheter sedan.
Apropå ex och förhållanden så bara måste jag skriva om det här. Ni vet, hur man kan liksom idealisera en person man varit tillsammans med? Man minns bara det där fina fastän det i själva verket varit allt annat än fint hela tiden. Man minns personen som om man satt och betraktade en slags idolbild och alla bråk, allt negativt, är som bortspolat när det kommer till minnesbilderna. Man har en bild av den här personen i huvudet, alla de vackra detaljerna bara finns där och det var svårt att komma över personen tack vare huvudet som ständigt spelade mig spratt genom att komma med alla dessa vackra stunder med den lika vackra människan. Förstår ni? En sådan har jag haft. Jag har haft den här människan som någon slags "fan, precis sådär ska det vara, så vill jag ha det, varför tog det slut?" i huvudet i fem års tid och fastän jag kommit över honom, även om det tog mig över ett år att göra det på den tiden och det var ett rent helvete, så har han ändå funnits där som The Big Love liksom, det där enorma man inte kan definiera. Fram tills nu, då jag insett - att det vi hade i stort sett bara var baserat på drogerna vi intog, och fram tills nu, då jag sett bilder på honom så som han faktiskt ser ut. Idag.
Åh herregud, är det möjligt för en människa att bli mer olik sig själv, eller snarare den person jag älskade då? Är det möjligt för en människa att förlora så mycket av sin ungdom, sitt jävlaranamma och sina tunga vibbar på så kort tid som fem år? För, ni förstår, den personen jag hade ett förhållande med och bodde med i två års tid, han var tamejfan något av det snyggaste jag sett på två ben. Då. Trodde jag, förblindad av både det ena och det andra. Och naturligtvis är inte utseendet allt, klart att det inte är. Men glansen, glittret i ögonen, det där speciella som tänder till längst inne i pupillen och som liksom signalerar "ready.. steady.. GO!" till omvärlden och som jag alltid fallit handlöst för hos män, det finns inte där längre. Då var han en halfling, en lysande stjärna som jag skulle valt att uttrycka det, han var en vältränad, lång, tatuerad mer eller mindre spärrlös människa. Han kunde hitta på vad som helst och säga vad som helst. Tjejer kom fram till honom på krogar och klubbar och stötte på honom fastän han höll mig i handen, så tung utstrålning hade han då. (Förvisso skall här sägas att han alltid fick frispel när jag stod på dansgolvet eftersom det då och då kom fram en eller annan karl som ville stöta på mig, till slut sket jag i att dansa när vi gick ut tack vare det faktum att han slog på folk som kom i min närhet). Hans blågrågröna ögon glimmade, han var alltid med på allt och han bar ett stort mörker inom sig som kom fram lite då och då men mig var han alltid underbar mot. Andra människor kunde göra honom helt vansinnig men jag var den enda som kunde lugna ner honom, den enda som kunde tala honom tillrätta eller trygga honom. Han lyssnade och pratade mycket med mig, han fanns där som en sköld mot min smärta på den tiden och gud ska veta att jag behövde det. Så har jag mints honom, så har min hjärna diktat ihop det. Men så var det egentligen inte. Inte alls. Vi intog enorma mängder droger tillsammans han och jag, och med tiden knarkade vi väl sönder vårt förhållande. Jag antar att det var det som hände eftersom han en dag bara kom hem mitt i tomtebolyckan och gjorde klart att han hade legat med någon annan. Fullständig katastrof, jag flyttade nästa dag och därefter bar det iväg för mig i 200 km/h. Och efter oss har jag alltid sökt efter samma känsla som den vi hade eftersom han varit, i princip den enda som gett mig det där mentala och han har också varit den enda hittills som "tagit hand om" mig och som jag tillåtit mig vara svag och liten med. Jag berättade allt för honom, vi var bästa kompisar i grunden. Det var det hela, och på detta har jag byggt luftslott utan dess like.
Och så fick jag se bilder på honom, så som han är nu. Jag fick se bilder av en människa jag inte kände igen, en avmagrad version av sig själv som bär pullover och glanslös blick. En verklig bild av den människa jag idealiserat i mitt huvud, the real fucking deal. Och visst, människor förändras. Men var är jävlaranammat? Jag ser bara resignation, Svensson-känslan kryper på deluxe och jag inser att vi hade aldrig fortsatt vara tillsammans idag om vi kommit så här långt. Plötsligt inser jag att, herregud vilken tur att vi inte skaffade barn och hela den baletten för det hade ju gått käpprätt åt helvete. Jag inser att vår drogtillvaro skapat en bild av en person jag trodde att jag var med, och som jag ville vara med, och hade honom till att leva upp till något han inte var. Naturligtvis var vi bästa vänner, det kan inte förnekas, och han var ändå min galning, mitt vansinne förpackat i mansform, men han var inte det jag alltid sagt att han var. Det är något jag efterfabricerat in order att kunna tycka synd om mig själv för spilld mjölk. Det enda jag kunde tänka när jag såg den här människan var "Men herregud.. var jag tillsammans med honom? Var det den här vanliga människan utan dunder och brak jag egentligen somnade och vaknade med? Vad fan sysslade jag med?" - Det är inte det att jag inte står för att jag blev kär i, och sedermera började älska honom, det är bara det att jag finner det så absurt och otroligt. Hade jag mött honom idag hade jag inte ens noterat hans existens. Och vi var andra människor då, bägge två. Vi var unga och dumma och vansinniga och livet var som en enda stor jävla fest, det fanns ingenting att förlora för vi satsade ingenting.
Idag söker jag efter samma saker i grunden som jag gjorde då, det ska inte förnekas. Och den kombinationen i en människa som jag sökt efter hela mitt liv och funnit glimtar av i andra, den finns det skrämmande mycket av i O. Här kan man lätt få för sig att jag återigen är förblindad och att jag som en förälskad kvinna bör, idealiserar honom utan att se mörka eller negativa sidor och att jag ånyo trillat ner i hålet som är förnekelse men det stämmer inte. Ju äldre jag blivit, ju mer konkret har jag ändå målat upp vad jag vill ha och inte ha i ett förhållande och under de här två åren ensam har jag mött ett antal män som jag mycket väl kunnat inleda relation med om jag nu velat. Det har dock inte känts lockande och the Spark, gnistan och pirret i magen har bara inte infunnit sig. Ett undantag har jag på den listan under den här tiden, men han och jag skulle aldrig kunna leva i ett förhållande, det skulle aldrig gå även om vi är sjukt lika, fantastiska vänner och väldigt förtjusta i varandra. The Spark finns där på alla fronter, vi är väldigt lika som personer, har samma musiksmak och tänker väldigt lika, men våra liv är inte förenliga och det skulle sluta i ren katastrof. Det finns ingenting hållbart där. Och han är det enda undantaget jag haft under de här två åren. Jag valde redan tidigt att hålla mig på vänskapskant med honom och inte komplicera vare sig mig själv eller oss genom att make a move som jag vet hade fått gensvar. Då är det bättre att behålla människan som en vän utan att röra till det. Jag har alltid varit bra på det. Och någonstans i mig så fanns vetskapen om att det inte var rätt person, rätt tillfälle, som om jag väntade på någonting annat. Någonting större. Och det gjorde jag jävligt rätt i, för något större klev in igenom min dörr and hooked me instantly. Han gav mig inte bara pirr i magen utan fucking Bulldozers mellan hjärtat och knäna som försvagade mig så att jag inte ens kunde sätta upp ett känsloförsvar. Allt detta vet ni.
Är det så här en relation ska vara då? Är det så här det ska kännas? Ja, absolut. Det är stormigt och vi hamnar hela tiden i diskussion, men the point is, han pratar med mig. Otroligt mycket, precis det jag behöver. Jag klarar inte av när män inte kommunicerar. När jag ser den här människan komma in igenom dörren med sitt glitter i ögonen, som havet under en öppen sol en varm sommardag glittrar det därinne, så sugs hela magen ihop och jag undrar varje gång vad han ska med mig till. Sedan lägger han sina muskulösa armar om mig med tärningarna på, och mina små fingrar leker med spelkorten som sticker upp i hans nacke medan våra läppar möts. Och det är där jag kortsluter, faller, brister och splittras i tusen bitar för att sammanföras igen, tusen och en gånger, oförmögen att tänka eller tala, för där finns bara något som varje dag kommer närmare och närmare något jag saknat i så många år. The Comfort Zone.
Oavsett hur och om det här slutar så kan jag åtminstone säga att jag kom det så här jävla nära under en kort tid av mitt liv. Och den här gången var det inte fröken speed, miss ecstasy eller madame heroin som ledde mig dit.
Det var en livs levande varelse av kött och blod.
Bild: Från 2004 - alltså sex år sedan. Trasig, invaggad och mer trasig. I motsats till den bild jag hade av mig själv som så jävla lycklig.
Dagen har varit produktiv och givande. Åkte på förmiddagen till metadonteamet i Fridhemsplan där jag är placerad från och med nu. Jag och min (fantastiska) socialsekreterare rände i vanlig ordning gatlopp upp och ned innan vi fann rätt adress. Jag är bra på det jag gör och hon är mycket lyckad som socialsekreterare, helt klart, men man ska nog inte sätta någon av oss som typ, kartläsare. Kom fram och hade möte med behandlarna och fick motivera och förklara, berätta om mina planer framöver och redogöra för mina kontakter etcetera och jag tror att det gick bra. Mitt mål är att få ta hem medicinerna en gång i veckan och kunna styra över dem själv vilket jag är övertygad om att jag klarar av, jag har varit i programmet såpass länge och jag har varit drogfri, duktig nunna med dok och huckle. Nu vill jag börja ha frihet igen och kunna åka till O och sova utan att behöva vara hemma för distriktssköterskan klockan typ sju på morgonen. Nu vill jag ha livet tillbaka! Jag vill börja jobba, plugga, sätta alex på dagis och äventyra igen. Reboot life har bara börjat och jag börjar känna trycket.
Rände runt kungsholmen som en vettvilling (okej, det var inte riktigt så det var. Jag var inne i EN butik. EN! Men den var mycket välsorterad, okej?) efter barnkalassaker och åkte därefter till Jakobsberg där jag införskaffade tårta och hela konkarongen, sedan hem och kasta i mig och barnet lite mat, lyssna på min sweet voice of understanding (O) i telefonen och ta emot gäster. Alex har fått otroligt mycket leksaker och annat, bland annat har han fått ännu en synth (vi kan starta synthband han och jag!), en stor traktor med släp, rit-och-målarsaker, en badrock och gud vet allt han fått, jag bara drunknar i alla presenter. Underbart. Gästerna åt tårta och vi sjöng för alex (som inte begrep vad fan vi sysslade med, men som uppmärksamt och förvånat lyssnade på vårt skrål) och jag hann småprata lite med gästerna innan de åkte hem eller avlöste varandra. Lite då och då hade jag O i telefonen, vilken oändlig saknad det är mellan oss när vi är isär, det är fan helt sjukt. Eller - jag kan inte tala för honom förstås, det vore fel, men - jag saknar honom och känner en vrickad tomhet i kroppen när jag inte hör hans röst eller har honom här. Han är annorlunda på så många sätt. Anyway, nu ska jag inte låta ännu ett inlägg driva iväg till att handla om O bara för att jag är kär och yadayada men ni hajar ju själva att det är svårt att inte glida in på ämnet när man är ihop med världens mest fantastiska karl. Jag fattar inte vad han ska med mig till riktigt, men ja.. Back to subject!
På det stora hela har jag ränt runt idag och träffat mycket trevligt folk och det har varit riktigt, riktigt trevligt men åh så uttröttande! Jag hade glömt hur det var att bli helt trött i hövvet av en ansträngande dag och nu vill jag verkligen ha mer av det. Framför allt så skriker mina muskler efter mer ansträngning så jag ska ge dem vad de tål framöver. Imorgon ska jag få radioaktiva isotoper insprutade i mig för en så kallad PET-CT. Detta är alltså, vad jag har förstått, en avancerad form av skiktröntgen med typ allting på. Nu skall också min CVK plockas ut, och ja.. på Fredag får jag besked av metadonteamet, jag ska dit på möte, om jag ska få ha min medicin hemma snart. Hoppas på det av hela mitt hjärta, men ska försöka att inte få upp hoppet så att jag blir besviken om det nu inte blir så. Det är jävligt svårt.
Tack alla ni nya läsare som kommit till och kommenterat att ni vill fortsätta läsa! Det känns grymt att det fortfarande tillkommer nya och att det jag skriver faktiskt läses av allt fler varje dag. Det är fett, jag ska försöka ge er lite mer grejer i framtiden så att ni får valuta för läsandet.
Jag vaknar tidigt, somnar om, vaknar sent. Tomt i sängen först, och sen kommer han och väcker mig, kysser mig, ler mot mig med hela ögonen så de glittrar och glimmar och får av mig underkläderna. I en handvändning har han tagit sig under täcket och förvandlats till en enhet med mig och jag försöker gripa om honom med mina muskler, få honom att stanna därinne. Efteråt kysser han mig igen och ler med ögonen så att de gnistrar innan han äntrar badrummet. Jag tar mig upp för frukost, magen molar, jag har haft den här ångesten i dagar nu men jag förtrycker den, han vill inte höra om den och gudarna ska veta att ingen annan vill det heller. Jag har ändå ingenting att säga, det spelar fan ingen roll längre. Ingenting spelar någon roll, jag förvandlas sekundvis till iskyla inuti och jag orkar inte ens motarbeta det. Fucked up, det är vad det är.
Senare; Vi kommunicerar utan att kommunicera. Jag känner att jag egentligen behöver ta mig ut härifrån och ställa mig någonstans och bara skrika och sparka på någonting som kan gå sönder men jag motarbetar det. Han retas med mig och jag håller emot impulserna, det här är hans sätt att undersöka mig säger han, men det spelar ingen roll vad jag säger för han kommer inte att lyssna på det ändå, inte just nu. Vi har speciella ögonblick han och jag, de kommer och går, minutvis är vi så synkade och så djupt förenade, och så växlar vi om till att gå i opposition mot varandra, han utmanar mig, ifrågasätter mig och jag flippar nästan ur tidvis för att jag inte förstår honom. Man kanske kan tycka att det blir tröttsamt och så är det ibland också men jag klarar inte av vanliga relationer, helvete, jag klarar ju knappt av relationerna till min egen släkt och familj även om det inte bara är mitt fel. FFL har rätt i en enda sak och det är deras jävla logotyp: Fucked For Life. Jag är defekt på många sätt för jag ifrågasätter jag med, men jag gör det mer direkt och jag är ute efter hans ord. Han är försiktig med vad han säger. Det är vist av honom. Jag minns viktiga ord och konversationer som en svamp. Selektivt minne.
Senare igen; Han kommer in i rummet, ögonen så nyfikna. "Vad gör du?" - Det är ett av lägena han har som jag tycker om honom som allra mest i, hans nyfikenhet, innan den övergår i frustration för att han inte förstår; Bara ren och skär nyfikenhet, hans bruna ögon glittrar av bus. Han kastar ned mig på sängen, jag hinner inte plocka upp leksakerna klart. Mirakulöst får vi av varandra kläderna, hans breda, platta bröstkorg trycks mot min och jag svindlar bort all ångest igen. Det här har aldrig hänt mig förr med opåverkade män, inte i förhållande överhuvudtaget - en karl som vill ha en, upp till över 10 gånger om dagen om det är möjligt rent praktiskt, det måste ju vara någon slags lögn tycker man, men så är det inte. Han ger och ger och Då, Då finns bara Här och Nu, en känsla jag fått alltför svårt att behålla de senaste åren. Jag vill gripa med naglarna igenom hans hud men hejdar mig; den är alldeles för jävla mjuk och vacker för att det ska vara försvarbart. Vi somnar till en stund tillsammans, tätt slingrade som ormar.
Ytterligare lite senare är glittret borta. Han vaknar upp, trött och lite desorienterad, jag har redan varit uppe och duschat. Jag märker att han isolerar sitt sinne så jag gör detsamma och leker lite med alexander. Jag ser på honom när han inte väntar sig det, det är ytterligare ett läge jag uppskattar honom som allra mest i; hans avslappnade jag, eller hans fokuserat avslappnade jag snarare. Men när han gör så försvinner han å andra sidan alltid längre bort från mig, och egentligen så är det i sin ordning, det handlar bara om min oro. Att jag alltid måste veta vad och hur en människa tänker, annars är jag i fara. Med O vet jag aldrig. Det leder till så otroligt mycket maktkamp och gnistor som slår och far mellan oss och 99% av det är bara ren provokation. Det är två viljor det här, två mycket starka viljor, som båda är vana vid att bestämma, och nu ska de förenas. Sedan vet han ju precis hur han ska göra när jag stissar ur, på samma sätt som han vet hur han ska göra överhuvudtaget för att få sin vilja igenom. Den blicken han använder har nog många flickor gråtit över i sina dagar.
På kvällen åker han hem, jag följer honom en bit. Vi är tysta, kylan flödar omkring oss, värmen ångar ut från våra munnar. Jag hör snön skorra under våra fötter, vagnen är svår att köra. Inuti vibrerar jag av någonting jag inte kan sätta fingret på. Han går mot pendeln. Jag motarbetar impulsen att se efter honom när han går, att vända mig om och bara se. Se. Se. Jag går till Coop och handlar lite snabbt, pratar med mamma i telefon utan att egentligen lyssna på vad hon säger, kommer hem och han ringer. Plötsligt är han inte samma O längre, utan oppositions-O. Jag känner att han driver mig bara till att förklara saker jag inte ska behöva förklara, jag småpratar ju bara. Jag slänger på luren och efteråt känner jag mig bara tom. Musiken dundrar ut ur högtalarna och jag är inte närvarande. Jag är här utan att vara här. Pet shop boys går igång med sin "heart" och jag är sjukt hungrig helt plötsligt. Och någonting är inte rätt. Hålet öppnar sig, slukar mig och jag är isdrottningen som står utanför mig själv och ser ner på allt jag gör och säger.
Lite kaffe på det här skulle ju inte skada.
Och nej, han är ytterligare en besatthet som jag inte kan släppa, inte så att han är en besatthet på så sätt att jag stalkar honom och tapetserar väggarna med idolbilder på honom liksom, men mer av en känsla inuti jag inte kan sätta fingret på, eller överge. Han är en sådan jag bara inte klarar av att släppa taget om hur mycket jag än försöker och det har sina anledningar, det sitter i hans blick och det sitter i hans höfter och det sitter som en tagg i hjärtat på mig att jag inte kan överge det här. Det här är inte destruktivt, inte alls, men jag blir likadan varenda gång någon tar över och får mig att bli känslosam. Jag tappar mig själv! Jag lägger undan mig själv på en jävla hylla! och så får det fan inte bli eller vara!
Kunde jag så hade jag avslutat det här innan det var för sent. Helt ärligt, ja, ur djupet av mitt ärliga hjärta - ja. För även om jag vill ha någon att leva med och inte spendera det här sabla skitlivet ensam, så kan inte en person och beroendet personen medför vara nyttig för mig i längden. I längden, om man inte lever lyckliga i alla sina dagar - så kommer någon att må riktigt jävla dåligt. Kanske båda. Ni kan ju sitta och jiddra om att leva i nuet och att njuta av stunden när man har alla jävla odds emot sig och ett känsloliv i fullständigt jävla kaos. Kom tillbaka när ni åtminstone kan hantera era egna jävla vardagliga känslor såsom glädje, besvikelser eller irritation. Äh, fuck this jävla självömkan. Nu tar jag den där koppen kaffe och skärper till mig. Ordentligt.
Och så kan man ju alltid lyssna på lite insiktsfulla snyftlåtar, ta en lugnande tablett och hålla käften.
Status Quo har inte förändrats sedan sist jag skrev. Ingenting har förändrat sen sist jag skrev förutom min inställning, men det är ju i sig också en förändring. Men skitsamma, inget jävla deep talk för idag, idag ska vi bara snacka om ytliga grejer alltså, svenskt nog ska vi inte gå in på några som helst jävla vågade prylar - tänk om vi störtar ned döda, rodnar eller kommer till insikt, det vore ju för jävla illa.
Helgen flyter fram i någon slags vardag; Jag lagar mat, städar undan lite, sitter vid datorn, umgås med O som är min helgsambo och som provocerar mig till någon slags vansinne precis hela tiden. Jag är inte van vid det här men jag faller mig in i någon slags assymetriskt jävla system där jag liksom gör allting på automagik (åh vilken ordvits!) utan att tänka efter.
Just nu händer det mer i mitt liv. Nästa vecka fyller alexander 2 år, på Tisdag den 19:e Januari faktiskt. Samma dag ska jag också ha möte med metadonteamet som ska bestämma hur min vårdplanering skall se ut framöver, den 20:e blir det PET-röntgen på KS och den 25:e blir det läkarsamtal med min huvudläkare. Det känns som om någonting nytt börjar, men jag vågar inte hoppas förrän jag gjort min röntgen. My life is on hold until then, eller - mitt hopp är on hold.
Ingenting mer att rapportera @ the moment, jag ger er mer när orden vill strömma.
Det gör de inte nu, de är stopp. de finns liksom inte. Det kommer inte ut.
Nothing.
Åh, det är så mycket just nu.
Allting bara kommer över mig. Igår natt satt jag vid balkongen och rökte cigarett på cigarett. O sov, och saker bara flödade över mig, i mig, runt mig. Alla dessa månader, all denna skräck, jag har bara låst in allt och kämpat vidare. Det är som om jag gått in i en dimma, och nu när allt är över, förhoppningsvis i alla fall, då händer det inom mig, förändringen, rädslan, oron, allt kommer liksom ut, jag kan inte hejda det, jag sveper in mig i en filt medan cigaretterna brinner ut, en efter en, och äntligen gråter jag. Äntligen kommer rädslan, förvirringen, ångesten, smärtan och paniken ut och jag sitter bara där och skakar medan smärtan, den sköna smärtan, den förlösande sorten, sipprar ut i varje artär och ven i kroppen, och gråten förlöser mig, åtminstone för en stund. Jag vet inte varför det händer just nu, varför allt bara kommer över mig, jag ifrågasätter inte längre, jag agerar bara efter det som sker i mig. Och det är så mycket, känslorna är liksom för mycket för mig att bära alla samtidigt, så jag plockar liksom en i taget och tar dem till mig.
Jag är så obeslutsam just nu, och jag vet inte vad jag ska känna eller tycka, jag svänger från det ena till det andra och ibland känner jag, att vad fan, jag bör inte ha människor nära mig just nu, för jag har precis börjat gå vidare. Jag har precis börjat förstå vad det är som hänt. Jag är kanske inte den personen jag vill och kan vara, allt är så mycket, allt är så förvirrat. Samtidigt är jag full av känslor jag inte kan styra och det har skrämt mig mycket, men det skrämmer mig inte lika fullt nu även om jag i vanlig ordning är livrädd för att alla jag tycker om ska lämna mig. För det är jag, och det har jag varit sedan jag var liten. Jag är inte lätt att leva med, det vet jag också, och vissa saker fäster jag större vikt vid än andra, som ord och meningar tillexempel, och de fastnar i mitt huvud och sedan går jag där och processar allt. Jag vet inte, bloggen, jag känner mig så förbannat liten bara. Liten och oförstående inför allt stort, och tärd av det som hänt, och så samtidigt så försöker jag förstå O, relatera till honom och forma någonting med honom som vi kan dela och stötta oss på. Men det är som om jag kör fast emellanåt. Det är inte på något sätt så att mina känslor är oklara, som jag sagt tidigare. Det är sättet jag hanterar dem, och honom - på. Jag måste bli mött på halva vägen men ibland går inte det. Jag vill bara förstå, men just nu förstår jag faktiskt ingenting.
Jag skulle egentligen behöva dra iväg någonstans just nu, och sätta mig och fundera. Eller kanske skulle jag behöva ta mig bort, få distans till vad fan det är som händer. Eller så inte, jag vet inte, jag vet fan i mig ingenting. Jag är helt lost, förvirrad i någon satans jävla tankelabyrint där samma jävla tankar loopas om och om igen. Förstår ni? För jag vet inte om jag själv förstår vad fan det här är. Vad är det som sker i mig? Var är den där säkra, inre trygga människan jag känner som mig själv? Var är den där människan som slappnar av och säger "what the fuck"?
Jag är osäker på precis allting just nu och det enda jag kan göra är att försöka skriva om det så att jag förstår det bättre, men inte fan gör jag det. Jag upphör med att försöka ifrågasätta det här just nu, det leder ingenstans och det blir bara banala ordramsor. Det är som om allt plötsligt saknar mening eller mål eller riktning. Ingenting är på väg någonstans. Nollpunkt, Status Quo. Jag hittar inte en vettig tanke härinne förutom oro. Det är som en konstant oro i kroppen hela jävla tiden. Rastlöshet, rastlöshet, en känsla av att bara vilja ut, upp och iväg, men samtidigt en känsla av att vilja kapsla in det jag faktiskt har, och rädda det undan allt ont som skulle kunna skada det.
Jag behöver någonting, men jag kan inte sätta fingret på vad.
And i think that ends it, så att säga.
Jag kommer nog ut med en massa ord alldeles snart. Så fort jag får lite tid att tänka över vad fan jag ska skriva. Det är helg, vilket innebär att O är här, och vad gör vi? Vi äter, sover, hm.. gör.. lite annat, gör ännu mer annat, gosar, äter, ser filmer, surfar och lever någon slags kompakt samboliv såhär helgmässigt. När vardagen kommer igen så försvinner O hem till sig, och saknaden inträder. Snart måste det här med min medicin ändras, för jag måste kunna åka till O också, annars kommer det här bli ett sabla distansförhållande deluxe. Men jag har iallafall förändrats i mitt tänkande kring det här förhållandet på många sätt. Inte negativt, snarare tvärtom. Jag har liksom slappnat av lite och börjat visa mer av mig själv på ett mer icke-hålla upp muren-sätt. O blir lite bekymrad över det här och undrar om något är fel. Det är det ju inte. Det är förbannat rätt bara. Mer vet jag ju inte. Jag vet inte hur, eller ens om, jag ska säga något, för jag vet som sagt inte hur.
Det är svårt att förutse framtiden, generellt sett. Det enda man kan göra är att typ, tro på sin egen förmåga och tro på att det man känner stämmer för den andre. Kärlek är ett knepigt kapitel. Det känns som om jag lär mig allt på nytt. Kanske gör jag det också.
Idag var pappan och systern här med julklappar, vi fick en massa fina saker. Sedan försvann de, jag lagade mat, gnabbades lite med O, pussades lite med densamma O, ni förstår, rapporteringen är inte variationsrik. Ni har i princip ingenting här att hämta just nu, jag är fortfarande hopplös. Det kanske lossnar lite här imorgon, när saker sjunker in, eller så tar det längre tid. Ni får leva med det. Jag är fortfarande panikslagen innerst inne, men jag försöker ju så hårt att visa sådant som sitter långt inne. Jag anstränger mig verkligen för att inte bli eller vara en känslolös bitch liksom. Så vill ju ingen vara. Vi får se hur det går, jag jobbar ju i alla fall på det. Det är det enda som räknas.
Ta-taa så länge!
"Please don't say I love you,
Those words touch me much too deeply
And they make my core tremble
Don't think you realize the effect you have over me
Please don't look at me like that
It just makes me want to make you near me always
Please don't kiss me so sweet
It makes me crave a thousand kisses to follow
And please don't touch me like that
Makes every other embrace seem pale and shallow
And please don't come so close
It just makes me want to make you near me always
Don't try to understand me
Your hands already know too much anyway
It just makes me want to make you near me always
And when you look in my eyes
Please know my heart is in your hands
It's nothing that I understand, but when in your arms
You have complete power over me
So be gentle if you please, 'cause
Your hands are in my hair, but my heart is in your teeth
And it makes me want to make you near me always"
Jewel - Near you always
Men herregud! Kom in i mitt liv och rör till det, bara! Gör det bara! Här har jag suttit som en annan höna på täppan i typ 2 år och ba' liksom, nämen HÄR, här trivs jag bra, nu är det jag och ingen annan! Jag och alex mot världen och så lär det förbli. Lugnet sänkte sig över Jakobsberg, jag får ett bud om att jag i princip är döende, jag kämpar med näbbar och klor för att överleva och glömmer allt vad känslor heter, ingenting har rim eller reson och jag sluter mig i bubblan jag känner till alltför väl. Och när cellgifterna börjat ta och kroppen börjat fatta att den inte ska dö, utan leva liksom, då dyker han upp. Som om jag bara knäppte med fingrarna så stod han där, och vad fan gör man? Säger man nej när precis den människan man önskade sig dyker upp och tar tag i en? Säger man nej när hjärtat börjar slå dubbelslag och trippelslag och allt vad fan det nu är och kroppen tar över och hjärnan slutar bestämma? Kan man säga nej i ett sådant läge? Kan man ens försöka krypa under bordet? Svar Nej.
Och sen sitter jag där, med ett flin på läpparna som inte kan torkas bort och med ett studsande, skuttande inre som fullständigt skiter i all cancer i världen och ser på människan som sitter i min soffa, med den där huden, med den där doften, med den där blicken, och jag biter mig i underläppen utan att tänka på det och tänker "men det var väl självaste fan, har jag åkt dit Så mycket?" Precis som om han vore en drog av den absolut dyraste, mest exklusiva sort som jag ändå bara testat några gånger och som om jag förvånad nyss upptäckt att jag får abstinens när den inte porlar igenom mitt blod. "My very own personal brand of heroin" säger Edward om Bellas blod i Twilight och jag är beredd att hålla med honom, men det är inte Bella jag pratar om utan naturligtvis är det O.
Jag har bett om det här och väntat på det här och när det väl dyker upp blir jag självfallet vettskrämd. Eftersom det var ett tag sedan jag hade något som ens liknar en sund relation så har jag liksom förlorat bojorna som förtöjer mig vid RelationsLogiken, som är en helt annan typ av logik än den vi tillämpar på, låt säga, svarta hål eller matematik. Här gäller det att gå bakvägen! Tolka signaler, blickar och rörelser! Hålla ögonen öppna för bakhåll och eventuella rymningar! Och jag blir osäker, orolig som ett barn, flackar med blicken, säger helt fel saker, drabbas av fullständig brist på självkontroll, glöm den där självsäkra Loo som kläcker ur sig fräckheter ni aldrig hört maken till, här kommer en jävla förälskad, blek kopia som inte ens kan blogga ordentligt om skiten. Ord har jag tappat på vägen och allt jag vill göra är att springa runt i mitt vardagsrum och sjunga.
Och så kommer en kväll då han helt utan förvarning ser till att vi åker upp ett par snäpp igen, han ökar insatsen med sina ord och där sitter jag och svär inombords. Skriker hjärtat. Helvete! Helvete!Fattar du inte att nu kommer han att slita dig i stycken helt? Säger tvivlet och av någon anledning har kärlek plötsligt blivit livsfarligt. Han är livsfarlig, för han tar sig liksom innanför min hud alldeles för fort, alldeles för intensivt och jag njuter ju alldeles för mycket så då måste det ju vara farligt, right? Och ni vet, det är som om jag har två gubbar på varsin sida av huvudet som dividerar med varandra, ifrågasätter allt runtomkring och som verkligen inte vill enas om saken. Men innerst inne vet jag ju precis vad jag känner, det här handlar inte om att vela om sina känslor, det här handlar bara om att vela kring att ta steget eller ej, ett steg jag redan har tagit, men jag är ju mästarinnan på självbedrägeri så jag kan ju låtsas att jag har kontroll över den här situationen ett litet tag till, fast jag inte har kontroll för fem jävla öre.
För jag vet exakt hur jag känner. Ner till minsta jävla beståndsdel så vet jag hur jag känner för honom. Det är inte det som är problemet. Jag behöver tydligen bara anpassa mig till det och sluta vara så förbannat orolig för att någon ska slita ut hjärtat ur kroppen på mig bara för att han kommer mig nära. När som helst släpper jag, för jag orkar inte hålla emot längre. Vafan, jag har överlevt fucking cancer. Slit ut hjärtat på mig då, hoppa på det, söndra det, gör vad du vill, jag orkar inte ens gå omkring och vara orolig när jag borde bara få le och slappna av. Så gör vad du vill med det, om du nu vill det, så får det bli.
Bara jag får ligga där och se dig i ögonen, känna dina armar och din doft nära mig.
En liten stund till.
Bild: O, en lite redigerad version.
Andas in, rök igenom mina lungor
jag säger att jag inte vill men jag vill det ändå
mina revben mot dina, mitt höftben skaver ditt
Ögon, den värmen jag kommer lära mig att älska
Det är just det jag vet och försöker säga
Fortsätter vi så här, så har du mig i en liten ask
Ingenting skrämmer mig mer
Ingenting lockar mig mer
Brunt mot brunt och vitt mot brunt och ingenting spelar mer roll
Än det här
Här och Nu,
och så bitterljuvt det är, hur finurliga vi är
Vi spelar Spelet, utan att spela det
Ett radarpar med faiblesse för det tunga
Oh som vi hade vikt världen på mitten
Om vi mötts för flera år sedan, Du och Jag
Men vi är vi och det här är den enda möjligheten
Det skrämmer mig bara så att du är så nära, så jävla fort
Du fyller mig med ord jag inte kan uttrycka i ord.
Jag kan inte läsa dig helt bakom den där masken
Men jag ser mer än du vill att jag ska se
Skrämmande lika tankar utan att använda samma synonymer
Samma förbannade oro, samma förbannade tvivel
Men jag vill göra med dig vad du gör med mig
Jag vill kollra dig, svinga ditt sinne upp i luften
Jag vill få dig lika stark som jag är svag
Jag vill dra smärtan ur dina porer när det svarta kommer
Jag vill dra svärtan ur dina ögon när det svarta kommer
Jag vill vara den plattform du sträcker ut dig på när ondskan kommer
Jag vill ge allt ont som är ute efter dina tankar en omgång
Med min aggression, som du aldrig sett
Som jag hoppas du aldrig ska behöva se
För det du känner, det är jag
Och inuti, när du försöker locka fram mig ur mig själv
Jag ser nog vad du gör,
Jag vet så väl vad du gör
så tro mig, jag vill ta steget
och tro mig, jag vill säga allt så kristallklart
och tro mig, jag vill ge dig all min spontanitet
Allt det som är jag vill jag att du ska se
Men inte än,
Inte riktigt än.
Och du hör mig, du vet så väl
Jag bär hjärtat utanpå kroppen som det djur jag är
Jag vet att du vet mer än jag vill att du ska veta
Åh, min Gud som du ställer till det för mig!
Jag vill inte höra ditt namn
Jag vill inte se ditt ansikte
Jag vill inte släppa milimeter för milimeter
Men som du gör mig, som du ser mig, som du ser på mig
Har ingen annan sett på mig förr
Och du vet, du vet, du vet
Det skrämmer mig, det lockar mig, det drar all vett och sans ur mig
Är det det här som är att dras in i någon
Jag slits in i dig sparkande och skrikande
"För helvete det kommer att gå illa!"
"Han kommer göra så ont!"
"Sätt upp skölden innan det är för sent!"
Men min kropp vet ingenting annat än att krypa intill dig
och känna din värme bara denna sekund
Jag kämpar mot tiden
Och ber innerligt till en Gud jag saknar
att det här ögonblicket skall vara för evigt
Och kommer tiden
stå stilla,
åtminstone för mig?
Nyår. Så mycket förväntningar folk har på denna dag, som alltid verkar krascha för varenda medelsvensson som existerar på den här sidan Europa. Av någon anledning ska alla alltid köpa kläder för flera tusen, mer sprit än de kan bära, det fixas med accessoarer och prylar i timmar och dagar innan denna Stora Fest, då tolvslaget hägrar framför dem som Den Stora Händelsen då de kommer att kyssa världens vackraste, stå på ett tak och se ut över världen med den Dyraste Skumpan i handen med den glittriga klänningen och Smokingen pråligt ackompanjerade av allt annat vackert, storslaget och underbart (TM) som händer runtomkring dem.
I själva verket blir det helt annorlunda. Dagen efter hör man hur det egentligen har gått. Det har varit en katastrof, någon har fått en nyårsraket i skallen, tre stycken har hamnat i slagsmål, två sitter fortfarande i fyllecell, en annan har blivit dumpad tre minuter innan tolvslaget, en har spenderat natten gråtande på en toalett och alla har desperat jagat en nyårskyss utan resultat eller med resultatet att de slätat över någon som de egentligen inte velat ha, bara för att få någon. Den dyra skumpan och all den där svindyra spriten har resulterat i en nerspydd nyårsklänning och en minneslucka utan dess like, och sedan har alla tagit sig hem på nattbussar som timme efter timme åkt igenom bushen med fyllsjuka stackare, däckat innanför dörren i en hög av spyor och lovat sig själv att nästa år, då, då ska det minsann bli annorlunda.
Själv gick jag på middag med O under armen (fantastisk bordsherre det där!) hemma hos några av mina vänner, jag drack några glas vin, vi åt god mat, båda bar jeans, vi såg fyrverkerier, kysstes lite och åkte hem. Vi har festat tillräckligt i våra dagar för att orka gå igenom Medelsvenssons festsätt. Å andra sidan har vi aldrig gått igenom just det där ovan, vi har haft en annan teknik. Men det är en annan historia.
Inlägg
Alla kommentarer
