Addict

Klockan är väl runt sex eller sju på söndagkvällen när jag pallrar mig innanför murarna på Maria akutintag. Jag har kräkts hela dagen, rent grönt, det känns som om jag enbart ätit sjögräs. De tar min legitimation och skriver in mig. Jag sitter och ser på de kala institutionsväggarna medan L och S sitter och förklarar att det kommer gå bra. Så kommer en sköterska.

"Vad är egentligen problemet?"
"Problemet är att jag injicerar heroin och är beroende av amfetamin, kokain, tabletter och sprit" säger jag helt lugnt. "Och det största problemet är just nu att jag tänder av. Big time."
Hon skriver ner saker på papper och jag berättar hela den komplicerade historien. Om mamma, om mormors död, om bouppteckningen, om drogerna, om festandet, om hur jag inte klarar av att hantera min egen vardag längre eftersom preparaten för länge sedan tagit över. Hon tar mitt blodtryck och jag får invänta en läkare. Det finns platser på avdelningarna. Det är institutionsgult och institutionsgrått. Jag känner hur det vänder sig i magen, jag svettas, jag fryser, jag vill kräkas, jag är blek och kallsvettig, t-shirten klibbar fast mot huden och jag har Chris Isaak i huvudet och jag nynnar;
"baby did a bad bad thing... baby did a bad bad thing.. i feel like cryin'"
Och en läkare med extremt långa ögonfransar undersöker mig där jag ligger på båren. Hon klämmer mig på magen, tittar på mina nålstick och jag ligger och artikulerar, ursäktar mig och förklarar, hon ber mig dra djupa andetag och jag har liksom inget att dölja. "Snälla" tänker jag. "Hjälp mig den här gången". Efter ett tag förklarar hon att, för att jag ska bli inlagd för avgiftning måste jag ha ett dokumenterat opiatmissbruk sedan flera år tillbaka och det "har jag inte". Hon kallar in L och S och förklarar vilka hon tycker att jag ska ringa, det är en låång byrokratisk process det här.
"Men herregud" säger L. "Hon BER OM HJÄLP och ni hjälper henne inte? Vad tycker ni att hon ska göra för att hon ska få den hjälpen?"
"Du får göra som du brukar göra" säger hon till mig och plirar.
"Men hallå" säger jag. "Det jag brukar göra är ju att knarka när det blir för mycket"
Hon nickar bara och rycker på axlarna.
"Men vänta nu" säger S. "Ni säger i princip åt henne att gå och knarka ner sig rejält, för ni kan inget göra?"
"nej, så sade jag inte"
"Jo, det sa du" sa S.
Hon börjar plocka bland papper och grejor. Jag fattar inte att jag sitter på maria beroendecentrum och berättar att jag dagligen börjat ta till kanyler för att överleva och de i princip säger att jag inte har något där att göra. TROTS att jag förklarat hur många år jag tagit droger. TROTS att polisen sist sade, när jag satt häktad, att jag borde "ta emot den hjälp som ges", men VARIFRÅN kommer den så kallade hjälpen?

Jag vet att jag inte är en "typisk pundare" i och med det att jag är rätt välduschad, mån om mitt utseende, jag kan artikulera tills helvetet startar om och jag ser inte speciellt påtänd ut när jag tar droger heller. Du skulle knappt märka det. Men det gör ingen skillnad; jag kommer dit frivilligt och berättar dessutom hur komplicerat det är. Jag har ADHD, jag är addict och jag är epileptiker, förmodligen utlöst av drogerna, trots att det är ärftligt. Det är skitsamma.Jag får två telefonnummer och blir hemskickad med två propavan i en påse. Det är alltså den vården jag får för 240 kronor.

När jag och S och L kommer hem känns det som att marken ska börja sjunka under mig. Jag ligger länge och svettas och fryser och svettas och fryser och det drar i benen och S får krama mig men det går inte, det hjälper inte. Jag stjälper i mig två glas vin, tre propavan, två stilnoct, tre remeron och en cigarett och slutligen somnar jag. Det tar en jävla tid men till slut somnar jag.
När jag vaknar är det samma visa. Kroppen gör fullständigt uppror. Jag fortsätter mässa för mig själv att jag får skylla mig själv som mår så här och nu får jag fan ta skiten men det GÅR INTE. Jag sveper ett glas vin och sitter på balkongen småfull klockan elva på förmiddagen och känner gråten i halsen. Ringde till den person jag blev remitterad till. Han säger att han inte heller kan hjälpa mig eftersom man måste ha minst två års dokumenterat opiatmissbruk för att få vård där. Jag blir vidareslussad - igen. Denna gången till socialtjänsten (!). De har telefontid mellan nio och tio. Den har jag just missat. Vill gråta. Det är inte första gången jag försöker ta mig in i vårdsvängen. Jag vet hur det slutar, så kom inte och säg åt mig att jag borde "söka hjälp". Inte en gång till, för du vet inte vilken karusell av runtslussande du kommer in i, du vet inte om, att det som kallas "hjälp" egentligen är två propavan och en lapp med ett telefonnummer. Jag vet ju, att det jag måste göra inför min återtid på tisdag, är att knarka ner mig allt jag har. Dunka i mig opiater, tabletter, sprit och fan i det så att de äntligen kan tvångsinlägga mig. Det är vad jag måste göra. Så fungerar systemet. Och det finns ingenting du, jag eller någon annan kan göra åt det.
Jag måste befinna mig i mitt värsta stadium för att de ska ta mig på allvar. Läkaren frågar mig om jag någonsin tänkt på självmord.
"Klart att jag har" säger jag. "Men det är helt orimligt och själviskt att ränna runt och hota med att ta mitt eget liv. Hade jag velat dö, hade jag tagit mitt liv för länge sedan. Men jag är inte så jävla sugen på att leva heller just nu. Vad fan tror du? Jag går på tre kabbar om dagen. Hur mycket tror du att jag älskar livet?"
Hon ser på mig och vet med ens inte vad hon ska skriva i sitt block där framför henne. Jag artikulerar fram rimliga uttalanden samtidigt som jag tänder av big time, hon hamnar i läkarkonflikt. Jag vet hur kört det är. Jag reser mig.
"Vi ses." säger jag och skakar hennes hand.

Vi ses. I helvetet.