They dance alone

Jag har oficiellt lessnat på den här så kallade relationen. Det finns inget utrymme, ingen rim och reson. Ibland är det som att bägge parterna, eller den ena, är bakåtgående rent evolutionsmässigt, man förvandlas till två barn som skriker efter någon form av uppmärksamhet. Kommunikationen suger, samtalen suger och precis allting suger. Jag letar inte efter en syndabock, jag letar inte efter den personen som gjorde så att det här förvandlades till aska och brinnande torn. Jag letar efter mening, mål och reson. Det finns ingen. Hur mycket jag skulle vilja arbeta på saken, men jag gitter inte. Stäng in mig i en bubbla och sparka iväg mig istället. S och jag har slutat kommunicera på det bra planet; är någon förvånad? jag ger upp. Jag gör verkligen det. Kaos är nyckeln.

Jag drömde att jag var gravid och jag skulle flytta upp till norrbotten och bo tillsammans med Therese. Det var förbaskat öde där uppe. Jag och mamma åkte runt och letade efter nattöppna thaimatsbutiker för att kunna köpa thaicurry. När jag väl kom fram till ett, var en del av spelet att jag var tvungen att låtsas som om det var något annat jag skulle köpa, för jag kunde inte berätta vad det var jag egentligen ville ha. Jag vet inte varför jag antingen drömmer att jag har barn, eller att jag är gravid, hela tiden. Det handlar inte om barn egentligen, det handlar om helt andra saker.

Idag lyssnar jag på Sting - When we dance och sörjer att jag är ett sånt fuckup.