Fear and Loathing in Stockholm

Mike Foyle - Shipwrecked (Mike's broken shore mix)

Nio år.

I nio år har jag varit i stort sett konstant drogad. Om det så varit antidepressiva, benzodiazepiner, droger, alkohol eller om så, socker. Jag har tryckt ned allt jag kommit åt, ätit det, svalt det, snortat det, druckit det, hell, jag har till och med injicerat skiten. Jag har varit vaken upp till nio dagar i sträck och utmattad och slutkörd legat och hallucinerat perversa pingviner som smiskat sig i arslet på min balkong. Jag har åkt tunnelbana på ett antal hundra mikrogram LSD och betraktat hur den runnit bort i blåfärgade droppar omkring mig. Jag har kört i mig allt som finns att köra i sig. Ecstasy, kokain, heroin, rohypnol, amfetamin i gigantiska mängder, 2CB, svamp, hallucinogener i alla upptänkliga former och färger, som han säger mr Thompson, "A whole galaxy of multicoloured uppers, downers, screamers, laughers...". Har det existerat, så har jag tagit det. Hell, jag har suttit på min chefs golv och rökt Crack dagen innan bokslut och garvat åt idiotiska tandkrämsreklamer. Jag har snortat kola och druckit champagne i de finaste hotellrummen som Stockholm har att erbjuda. Jag har legat utmattad på golv på en skitig madrass i Rågsved iförd rosa benfoffar med näsan så sönderkörd att jag inte kunnat andas. Mitt liv har varit ett nioårigt Fear and Loathing in Stockholm. Och vad har jag lärt mig? Massor. Har jag haft kul? Oh ja. Skulle jag rekommendera det här livet till någon annan? Aldrig i helvete.

Det krävs en alldeles speciell slags vrickad individ för att uppskatta även de mest nerkörda stunderna i livet, det krävs en alldeles speciell sorts människa för att vara den jag varit. Och jag har inte varit beroende, jag har bara varit en "constant user" som Nikki Sixx säger. Det har sagts en hel del om mig bakom min rygg som jag vet både är sant och osant. Och under tiden har jag också jobbat, läst böcker, lärt mig om både livet och människor, packat ihop totalt, lappat ihop mig igen, tagit ett piller till, ryckt upp mig och gått till skolan. Jag har levt i 200 km/h och rusat right on target, trillat in i de mest osannolika scenarion och mött de mest osannolika människorna. Jag har mött så mycket folk och gjort så mycket vansinniga saker. Och nu är jag här. Renare än någonsin.

....Och gravid i nionde veckan med ett barn jag tänker behålla, skydda och vårda, och jag kommer se till att det barnet aldrig får det liv jag levt. Jag tänker bli en riktig mor, men jag kommer att fortsätta skriva och uppleva. Bara utan niohundra mikrogram LSD i kroppen och med ett skåp fullt av piller. Min mor lämnade bort mig för att hon inte var färdig med all skit hon sysslade med. Hey, hon sysslar fortfarande med skiten. I guess some people never get ready. Om jag är säker på min sak? Tro mig, det är jag. Jag har gjort abort tidigare i livet då jag vetat om att jag inte varit redo. Nu är jag det. Det är sådant man bara vet.

Idag är en lugn dag. Handlade mat med H, pratade med V och bjöd över henne på myskväll imorgon kväll. Jag är alldeles för trött för att orka göra så mycket, men jag har en glow runt mig, att vara gravid är faktiskt väldigt lik känslan att vara hög, men inte liknande någon drog jag tagit. Möjligtvis en slags luddig opiat. Jag glider omkring i mitt dis och äter min nyttiga mat och H går stolt omkring och berättar att han skall bli pappa. Jag mår så bra, som tidigare sagt. Min mor är inte direkt överlycklig. Hon skällde faktiskt ut mig i telefon. "Hur fan kan du skaffa BARN nu?" Ja mamma, borde inte någon sagt det till dig när du blev gravid vid 20 och missbrukade trots att jag låg i din mage, vill jag säga, men håller käften. Jag skiter i om hon accepterar det eller inte. Jag har en liten Alexander i min mage, och redan nu verkar han älska techno, så det kan ju inte gå fel. Nej, seriöst, jag vet att det säkerligen blir läsarstorm nu, men så här är det iallafall. Er tokiga Loo har gått och blivit renlevnadstjej med kotte i magen. Jag upphör nog aldrig att chocka er ur era stolar, det är verkligen inte meningen. What can i say? Mitt liv är byggt så här.

Idag: vegoschnitzel med rödvinssås och potatismos till lunch, och glädjerus i kroppen.

(Bullitt - Cried to Dream (Max Graham Remix))

Bild: Från - 05 - Jag har en lightsaber, och jag är inte rädd att använda den.

Turcoise Bliss

Underbar dag. Gick ned med H till centrum, mötte vår granne Jess och gick runt lite. Åt underbar lunch med H och Jess och handlade därerfter underbart fräscht frukt och grönt på torget till vrakpriser. Jordgubbar, färska kronärtskockor, rucola, tomater, körsbär. Gick till Konsum och köpte grönsaksbiffar, ekologisk mjölk och linser, linfrön och annat gott. Var lite yr och varm inne på Konsum, men hade mina nya, lite vidare byxor på mig som jag fått av H, och kände mig tjusig trots allt.

Fick skumma meddelanden från en bekant som snackar en massa skit om att han har klantat sig och har skulder till någon jävla snubbe - fråga mig inte ens vad det handlar om, men kontentan var att han "vidarebefordrat" numret till MIG då jag är skyldig honom lite pengar, vilket inte ens är en bråkdel av skulden vad jag förstår, men det är ju schysst att man kan lita på sina vänner och bekanta att de i trångmål skickar kolalangare vidare till MIG när de har skuldproblem. För jag har ju inga andra problem här borta och jag är ju gjord av pengar och sitter förstås bara på en halv miljard och skrattar medan andra mår skit, så är det förstås...IDIOTER! Jag ringde V, undebara kvinna, och sa till henne att - har jag lätt för att lacka annars så är jag fan FETT hormonell just nu och om folk inte vill få riktiga problem så ska dom ge fan i mig i det här läget. Bad henne vidarebefordra det hela vilket hon gjorde. Jag tror meddelandet gick fram.

Jag vägrar deala med andra människors jävla jox, fullt vuxna karlar som får skräcken för att de inte sköter sin business, som JAG inte har något med att göra för jag UMGÅS inte med den sortens människor, jag vare sig köper eller intar kokain eller någon annan olaglig substans heller för den delen, och jag känner inte dom här människorna. Däremot har jag andra mycket goda vänner som gärna ställer upp som vaktbolag om något skulle gå åt pipan, i can tell you that much, så BACK OFF, människor, mig bråkar man inte med. Jag tycker att ni kan försöka, ni försöker bara en gång. Ni kommer inte förbi mina pansarväggar. Jag är en respekterad individ i vissa kretsar, trots att de flesta av er säkerligen ser mig som ett jävla wacko till brud som inte borde få vara ute bland folk. Men jag behöver inte skylta med såna saker, för jag är aldrig inblandad i skit jag inte själv kan hantera. Drar man däremot IN mig i business jag själv inte klivit in i, DÅ får man skylla sig själv. Do the math. Jag leker inte med några jävla småbiffar till förortslangare och skickar några jävla huliganer på folk om saker inte passar. My friends wear suits. Det räcker.

För övrigt går jag omkring i ett underbart ludd. Jag lagar min underbara, ekologiska, rena mat och gnolar i köket, jag har gått ned till fem cigaretter om dagen och ersätter det med tuggtobak eller nikotintuggummin. H är lycklig och går och sträcker på sig som en lycklig tupp. Jag mår bara bättre och bättre och jag har inte tagit vare sig mediciner eller några substanser på mycket länge. Jag är glad, ren och luddig och går omkring i ett rosa dis dit ingen kan nå mig, i mina nya, vita, vida byxor och mitt cerise linne och tuggar nikotintuggummin och äter ordentligt och nyttigt och med gott samvete. Vi har en underbar boendestödjare som är precis vad vi behöver och som ger oss allt stöd i världen, H's pappa är på gott humör och så stolt över oss, och jag tog mod till mig och ringde Lott och det var lika underbart som jag föreställde mig att det skulle vara, jag grät när jag hörde hennes röst.

Kort sagt: Jag är inte rik någonstans, jag har inte det perfekta livet eller den mest perfekta situationen någonstans, men vet ni vad - det gör ingenting. Jag mår bättre än på så lång tid, det här tillståndet är bättre än någon drog eller någon fylla jag varit på. Det här tillståndet påminner om att stå under stroboskopen och lasrarna på en fullsatt klubb när typ Digweed eller Armin Van Buuren spelar, och kroppen bara rör sig per automatik och sinnet är uppe i taket och flyter bland olikfärgade ljus och svävande, tryckande slingor, massiv bas och pulserande vibrationer och knorrar. Och jag har inte tagit ett skit. Förutom den egengjorda salladen på rucola, tomater, rödlök och sparris med den egengjorda dressingen på kallpressad rapsolja, färsk basilika, färsk gräslök, provencalsk kryddblandning och citronpeppar med en skvätt vitvinsvinäger, och de knaperstekta grönsaksbiffarna jag och H inmundigade till middag, med Jordgubbar och körsbär, nysköljda och fräscht serverade i glasskål som efterrätt.

Så människor, jag mår bra, jag lever lite fattigt och lite knapert, jag har inte råd med att gå på krogen, jag dricker inte en droppe alkohol, jag äger ingen bil, jag går nästan överallt, jag har inte mycket ägodelar heller att tala om, men jag mår bra, for once in a lifetime, som Wolfsheim sjunger. Och det ska vara FAN i det om någon försöker förstöra det här för mig nu. För vet ni hur många gånger i mitt liv jag känt mig så här trygg, så här lugn, så här tillfreds, utan piller, utan droger, utan att behöva slita livet ur mig för det? ALDRIG. Försöker ni så mycket som PETA på min tillvaro nu, så kommer ni att få ett helvete. För jag har bestämt mig, jag har uppnått verkligheten och tryggheten och anpassar mig till den miljön jag nu lever i, och om man jämför mitt och era liv, utan att komma med pekpinnar om att någons smärta skulle vara större än någon annans, för så är det inte, men med tanke på det liv jag levt, som förvisso varit underbart roligt i vissa glimtar, men som till största delen bestått av misär och tårar, så FÖRTJÄNAR jag det här. Förstår ni? För det gör jag FAN i mig, och ingen ska ta det här ifrån mig. Not this time. Jag har aldrig fått behålla något som gör mig lycklig.

Men den här gången kan ingen ta det ifrån mig.
Och jag är starkare än någonsin.
Och kom för fan inte och säg att jag inte är värd att vara lycklig, eller ens insinuera att jag inte ska få behålla det här, för då jävlar åker du på mer än en rak höger. Inte från min pundarpolare pettersson, inte från min starka pojkvän, inte från min pappa eller brorsa eller fuckinwhatever. Du får den från undertecknad, och tro mig, min näve svider hårdare än självaste Hells Angels, för den är gjord av något helt annat än kött, blod eller metall.

Till mina nära: Jag Älskar er för att ni FINNS!
Till de som vill mig annat än väl: Far åt helvete. Jag har redan varit där. Ett stort antal vändor. Tro mig, man vänjer sig. Once you get used to it.
Dagens låt: Luomo - Tessio (moonbootica remix)
Dagens Bild: Me @ Vitabergsparken, Friday night hangin' out

Omvälvande

Låt säga att det hela är oväntat Deluxe, men att jag är i chocktillstånd. På ett bra sätt. Och jag kan ingenting säga om det hela. Just nu börjar jag vänja mig vid att stiga upp vid nio på morgonen och lyssna på Magic Box - If you. En tidigare aldrig morgonpigg Loo, som stiger upp för att äta frukost varje morgon vid nio?
Ja, well.
Idag ska jag ringa till min bästis, för jag behöver och saknar henne, älskade Lott.
Hör du det?
JAG SAKNAR DIG!

I'm your tamagotchi, so happy that you love me...

Jag har visst glömt bort att introducera min nya vän. D köpte mig honom i Fredags då jag besökte en kiosk i innerstaden. Han heter Ernest och är egentligen född av kvinnligt kön enligt inforutan, men det spelar ingen roll. Varför en tjej inte skulle kunna heta Ernest är helt bortom mig. Hur som helst; Ernest är en Tamagotchi. Ernest växer och frodas och blir en mean machine med horn! I morse när jag vaknade såg jag hur han / hon växt och frodats under natten. Jag är lycklig med min rosa tamagotchi. Bilder kommer snart! Även pics från helgen blir högaktuella så fort vi får burken att funka igen.

För övrigt fick jag ett mycket schysst pressmeddelande här i morse. Det tycks mig som om, likt Bandidos bröt sig ur HA, så har även Gringo, den så kallade "blattetidningen" (har aldrig förstått deras inriktning på detta med "blattar" och andra skällsord som jag inte går med på..) en utbrytargrupp som bildat sitt eget magasin:

"Ny förortstidning 1 juni

Den 1 juni kommer en ny tidning med det raka namnet FÖRORT att lanseras. Tidningen är ett initiativ taget av förortsbor som ville göra en nöjestidning som inte handlade bara om tretton personer inne i stan.
- Tidningen FÖRORT kommer att bli en stor överraskning för många. Den visar en ny sida av förorten som inte har visats tidigare, säger Selda Evgin, 27-årig chefredaktör som tidigare frilansat för DN På Stan och Gringo, bland annat.

Tidningen är den första i Sverige som utvecklats tillsammans med sina blivande läsare. I ett samarbete med communityt Playahead har över 60.000 personer sagt sitt om vilka de vill se intervjuade, betygsatt innehållsidéer och agerat smakråd.

Bland annat har FÖRORT i sitt debutnummer gjort en intervju med Hasse Aro efter att 18.845 Playahead-användare uttryckt att de ville se honom ställd mot väggen. I intervjun förklarar Hasse bland annat varför det bara är blattar i Efterlyst och säger att förortare får skylla sig själva.

Tidningens första upplaga trycks i 50.000 exemplar och kommer att distribueras en gång i månaden till 51 orter runt om i Stockholm. Och checka distributionsnätet: Den kommer att finnas att hämta på pizzerior och kebabrestauranger lokalt på alla orter!"

YEAH! Bra initiativ kexen! Hoppas ni gör nånting av det hela som inte urartar till Gringo. Jag var med på första mötet då Gringo skulle bildas, och då var det inte ens tal om blattar och dittan och dattan. Det var bara tal om jämställdhet och andra snygga ord jag gärna går med på. Plötsligt var det idiotförklarande av förort och ett sabla "jidder" och plötsligt blev klyftan mellan "vi" och "Dom" såå mycket större. Särskilt intressant är att Carlos Rojas och kompaniet är supersvenska till sätt och kultur, och så skall de stå för något som är mer "ey len" än det akademiska sätt som de lagt sig till med. Det fungerar inte riktigt för mig. Sorry. I min värld blir det dubbelt.

Igår var MA här, vi skrev lite opponering tillsammans, sedan åkte vi i MA's flashiga åk ner till centrum där jag och H handlade mat, sen hade jag diverse illamåendeattacker på vägen, vi åkte hem och lagade underbart organiskt god, icke genmodifierad mat och såg på "SuperSize Me" som är en skitbra film av lika grymma journalisten Morgan Spurlock.

Old news för de flesta av er, men H har inte sett den tidigare. Det är roligt att se honom upptäcka naturen, när vi satt i Vitabergsparken och betraktade hur en skata pickade efter larver, hur han såg hur löv och allting bara var i det kretslopp som det faktiskt är. Det är roligt att se någon annan utvecklas till ett stadie av Medvetenhet, precis som jag gjorde en gång i tiden. Vi åt vindruvor och såg också på "Million dollar baby" som också var helt fantastisk, Clintan är verkligen designad för att befinna sig i de där äldre rollerna. Och eftersom han också regisserat filmen och är producent får han extra plus i kanten för, både sitt agerande och sin prestation.

Idag lyssnar jag på Elation Station och leker med Ernest. Nystädat hem och ikväll väntar en fantastisk middag med Quornfärs och tortillas. H är hos psykologen och jag sitter hemma och lyssnar på musik. Och illamåendet är i full styrka, yes siree.

man kan ju undra...fast nä.

By the way! Inte en jävel har försökt ringa & jävlas med mig den senaste tiden! Inte en advokatjävel (förutom min egen), inte en släkting. Det är lugnt och skönt och jag håller mig här på min kant tillsammans med H.

Vädret är underbart syrendoftande och jag mår bra idag.

Låt det fortsätta så.

Sökord modul III

Here we go...månadens sökord på google! Jag fattar faktiskt inte hur fan ni kommer hit via skräpet ni söker på. Några favoriter ur högen:

vad är religion? - (Och det svaret tror du att du hittar HÄR?)

andreas höistad + mail - (Vem FAN är det?)

barn som har mössa inomhus röker oftast hasch - (Total personlig favorit, men frågan är; är det sanning?)

berner sennens exakta vikt - (VA? Borde jag modda detta till en HUNDSAJT?)

bilder på italienska kvinnor - (Brukar inte förekomma särskilt frekvent, nej..)

bilder på min fitta - (Håller du inte koll på var dina pics hamnar, hey..sorry, can't help you..)

don't give up bulan - (Jag hejar också på dig, bulan, whoever you are)

en enkel omväxling med håret till fest - (VAD HAR JAG SAGT? JAG ÄR INGEN JÄVLA BRUD!)

gammal dam vill du knulla - (Återigen; hamnar jag verkligen som snart 27, i den här kategorin?)

hur mycket kostar en vandrande pinne på zoo fritids - (Om jag ändå visste. Jag pilar dit genast och kollar!)

hur ska jag meddela någon att jag har fest - (experten svarar: RING dom, eller skaffa en välbesökt blogg)

knulla stövlar - (Dra inte in mig i dina fetischer, tack)

lyssna din hynda - (Du har min odelade attention, vad vill du, kexet?)

sexy eskil simonsson - (Är ni efter HONOM nu igen? Kolla Covenants websida istället!)

smisk stesolid - (Det var väl ett JÄVLA tjat om smisk och diverse droger!)

vad betyder om skrattandes faror - (Så vitt jag vet är det inte farligt att skratta...)

stjärnhalsband - (Mitt är borta. Bara så du vet)

min son vill knulla mig - (Ni måste sluta upp med ert sabla incestuösa googlande, jag fattar inte ens hur ni kan hamna HÄR av alla jävla ställen..)

NI är inte kloka, men jag diggar er ändå.

Callin' Dr.Feelgood

Fredagen bjöd på mycket; Sushi med MA & H på Arigato (mkt gott), därefter liveband som ljöd över hela Klaraberg. Jag och H betraktade debutbandet "Ruh" från bron och därefter gled vi runt staden som kungar. Åkte till helikopterplattan och satt och såg ut över vattnet och dess båtar, skotrar och allt vad det var. Mötte upp V och D och satt och betraktade fyllon i Vitabergsparken (det tog ungefär två timmar för mig & H att nå vitan, och det berodde INTE på kasst lokalsinne) väl i Vitan anlände slutligen Sessan, efter att hon ringt från Folkungagatan och sagt saker i stil med "Men VILKET HÅLL ska jag åt?" och jag svarade "Var är du då?" och hon svarade "Jag vet inte!".

I Vitan satt vi alltså; Gänget utan mål eller mening, och betraktade när de fulla 45-åriga gubbarna bjöd 14-åringar på sprit. Illamåendet blev genast dominant i tillvaron. Jag avskyr sprit. Jag avskyr hur folk blir på det och jag själv är inte bättre, därför dricker jag inte ute. Jag dricker måhända några glas vin hemma, något glas Likör 43 med mjölk eller om jag måste, även några öl. Men att sitta på krogen och hinka sprit som en annan idiot är inte min bag. Hur folk uppför sig. Hur JAG uppför mig ska vi inte ens begin to speak of. Jag blir aggressiv och våldsam och ger mig på allt som rör sig om någon är på mina vänner. Det är inget att vara stolt över. Alkohol, denna lagliga, beskattade drog, den enda drog bortsett från THC som jag aldrig kunnat kontrollera. Jag blir ett jävla monster. Fy fan, att DEN är laglig. Alkohol dödar fler människor varje år än vad somliga droger dödar folk per tio år.

Hur som helst, kvällen slutade efter mycket röjande, hemma hos D där vi alla höll aristokratiska dialoger kring det ena och det andra. Därefter däckade jag och H i många timmar medan min telefon ringde och pep. Vi vaknade yra som höns sent på kvällen dagen därpå och undrade vadfanharhäntegentligen. Illamående och yra tog vi oss till Älvsjö där vi påbörjade timresan hem. Väl hemma lagade vi mat och gick sedan och lade oss. Vaknade pigg som en lärka (nåja) och illamående as fuck och började läsa DN's kontaktannonser.

Jag ÄLSKAR kontaktannonser. Akademiker som gillar skärgården, god mat och resor söker människor med "glimten i ögat" och smärta figurer. Afrikansk kvinna söker svensk go' gubbe. En 45-årig man i Norrort vill inte ha ett förhållande men gärna en "kramgo famn" ibland. Svensk äldre man i "toppkondition" söker fillipinska för särboförhållande. Han tillägger "spelar gärna kort eller vad du vill". Oh yes, dessa människor som söker kärleken i Dagstidningar! Jag älskar't.

Idag kanske det blir en härlig dag trots allt. Jag är illamående men vaken. Jag ringer Dr.Feelgood, kanske kan han hjälpa mig.

Cool James & Black teacher lär oss att ringer vi när skyn är blå så ringer vi. Låt oss! Var är karln? Vad tar han? Och framför allt - Bjuder han?

10:17

Jag hittade honom allt!

http://shop.textalk.se/se/article.php?id=1443&art=60344

Där är han, det svinet! Jag VILL HA!!

Bilden tagen från http://members.aol.com/swlsmith/feelgood.htm

I need your sunshine tonight

Ikväll vill jag verkligen inte vara inne i den här förbaskade lägenheten. Jag vill ha ös, panikslaget jävla VANSINNE, jag vill tillbaka on the floor som the fuckin' queen of clubbing i den här jävla stan, för jag orkar inte sitta här och vara deprimerad över morbröder, mammor, folk i allmänhet och fan hans moster som bara motarbetar mig. The weekend has landed, kanske man kan säga.

"I'm trying to be myself

Understand everyone

It's a mission and a half

Looking at everyone

Trying to learn something

But I am getting more confused

It's hard being cool

Our generation

Alienation

Have we a soul?

Techno emergency

Virtual reality

We're running out of new ideas

Who is the Queen?"

Jag blir ditt solsken ikväll.

Hur som helst: Satt igår och läste någon tjejs "viktblogg" . Hon har "en gång för alla" bestämt sig för att gå ner i vikt och det är väl trevligt för henne om hon känner att hon behöver förändring och jag stöttar alla människors personliga beslut kring sin egen vardag. En sak jag bara inte fattar med alla dessa jävla bantarmänniskor, är det faktum att de inte ens engagerar sig på det allra viktigaste planet när det kommer till käket dom stoppar i sig. Tjejen redovisar hur hon äter Billy's pajer, potatiskroketter, dricker lättmjölk och lunchar fläskkotletter och går på halvkvartspromenader med sin mor och hund.

Jag förstår inte människor riktigt. Istället för att ta reda på hur kroppen fungerar och vad näring egentligen innebär, vad kolhydrater, proteiner och fetter egentligen gör och fyller för funktion, (det är faktiskt inte så jävla svårt) och det faktum att din kropp är en förbränningsmaskin med en muskulatur byggd för rörelse, istället för att blint lita på fetthaltsangivelsen på paketet (det må "bara" vara 3,5% fett per 100 G vara, men hon inte så mycket som SNEGLAR på kolhydratinnehåll, detvillsäga SOCKER.) så kan man ju lära sig om vad maten är gjord av, från början, och lära sig att göra det på egen hand, eller undvika det. Om du vill gå ned i vikt eller förändra din kropp så är INTE bantning svaret. Jag är ledsen att säga det här, men du måste lägga om din kost och din rörelse och lära dig om skiten, och hålla dig till dina principer och kunskaper resten av ditt liv. Det FINNS inga genvägar till att bli vare sig det ena eller andra utan att skada eller utsätta kroppen för idiotiska påfrestningar. För att visa vad fan jag snackar om, så att även bimbos förstår, så föreslår jag några "smarta" bantningsexempel om du nu inte vill lära dig om skiten du stoppar i dig:

Salladsdieten - Går ut på att BARA äta råa grönsaker i ett visst antal veckor. Jättefiffigt, om det inte vore för att du inte får i dig några som helst proteiner genom detta. Det finns naturligtvis proteinrika, vegetabiliska alternativ, men de måste dessvärre kokas eller vara på annat sätt tillredda för att kunna intas, såsom bönor, linser etcetera. Protein hjälper dina muskler att byggas upp och fungera. Har du slöa muskler blir du en slö, trött, komapatient, men visst fan blir du smal. Synd bara att du blir slö i pallet också. Kanske inte märks så nämnvärt på somliga däremot, eftersom de redan är slöa nog att pröva skiten. Samma koncept gäller också avarter som Fruktdieten och Banandieten. (?!)

Tjackdieten - En klassiker! Tar du amfetamin blir du inte hungrig. Iallafall inte om du inte har ADHD. Du behöver inte äta på flera veckor, du rasar i vikt tack vare tvåhundraprocentig ämnesomsättning. Nästan idiotsäkert, grejen är bara den att din kropp till slut lägger av, för den fortsätter vara en förbränningsmaskin trots att den inte "minns" det under tjackruset. Ingen näring = Inget disco. Dina muskler gör ont, ditt huvud värker konstant, du drar på dig ett kasst immunförsvar som inte fixar minsta lilla bakterie, och så är du helt urblåst i skallen efter ett tag. Men som sagt; du blir snygg och smal. Synd bara att du inte orkar utanför dörren för att visa upp skiten. Enda vägen ut är hundra varv runt. Nu har man inte funnit något i amfetamin som är fysiskt beroendeframkallande, men rent psykiskt kan du dra på dig ett beroende också, så nu har du tjackproblemet att ta itu med istället för fetman. (Tips från en addict: Det är bra mycket lättare att få tag på ostbågar än tjack. Ostbågar håller alltid samma kvalitet oavsett vilken butik du köper dom i. Ingen snut kan anhålla dig för att du äter ostbågar och ostbågar kanske gör dig lite rund men du slipper böter om nån skulle råka komma på dig med att ha dom i skafferiet)

Viktväktarna - Ah! det eviga points-räknandet. Dom är inte dumma dom där VV! De tar ut dyra avgifter för att lära dig ett POÄNGSYSTEM istället för att du tar tag i saken och på egen hand studerar lite näringslära! Det kan ju aldrig gå fel! Den här sortens företagsidé är ju helt lysande! Du betalar, dom ger dig en tabell med fina rosa små förklaringar och poäng, du håller dig till ett visst antal poäng och går dit en gång i veckan och hurrar för att någon annan idiot som inte heller tyckte det var värt att lära sig något på egen hand har gått ned två hekto. Skitbra verkligen! Rena rama sektbeteendet! För vad betalar du för - EGENTLIGEN?

GI-metoden - Jättebra initiativ att någon tog tag i en DEL av hela näringskonceptet, men känns inte världsbilden lite snäv? Kämpa livet ur sig för att hålla koll på värden av Glykemiskt Index? Vet du själv ens vad det är, EGENTLIGEN? Förutom faktarutan i Amelia? Hur går det med att röra på sig, förresten? Jaha, förlåt, du är förstås upptagen med konverteringstabeller hela kvällarna, ta en promenad är ju helt jävla uteslutet.

här är sanningen, kexet. För att hålla din kropp i form finns det bara EN metod som verkligen fungerar, livet ut. Att hålla koll på din mat genom att veta vad det är i den, och genom att RÖRA PÅ SIG. Jag är hemskt ledsen att jag ska behöva säga det här, men så enkelt är det. Svårt va? Blev det jobbigt nu? Seså, spring till chipspåsen och trösta dig. Fleromättade fetter är ju så bra, Viktväktarna har ju satt fem points per hundra gram så du kan köra på hela dagen om du vill. Grattis!

Gud vad trött jag blir.

I en blogg nära dig

Det här med sovandet måste få ett slut.




Jag vaknade igår morse, pigg som f-n i det, skrev bloggen här nedan, betraktade min sovande karl i sängen, sträckte på mig, åt min onyttiga frukost (Start! Russin med vaniljyoghurt, apelsinjuice), lyssnade på magic box - if you (det är en energikick av inte denna värld att lyssna på den låten, och man får såna kär-känslor för allt, precis det jag behöver just nu..) och pratade lite i telefon med myndigheter (Jag är fan i det så stolt över att jag utan medicin klarar av att prata i telefon för egen räkning med myndigheter, som frilansare har det aldrig varit problem att ringa överåklagare eller självaste kungen när någon annans liv hänger på det, men själv vågar jag inte ens ringa till vårdcentralen för jag är rädd att "vara i vägen". Om någon av mina vänner råkar i trångmål med MYNDIGHETERNA, som det så vackert heter, så kopplar jag på min öfverklass-sida och slänger mig med uttryck och laghänvisningar som den värsta juristen. Skumt det där.) Men jag VÅGADE! Hurra för mig som blev hänvisad och vidarekopplad SJU gånger innan jag kom rätt och VÅGADE sitta kvar och vara stark och påpeka saker. Hurra för mig som VÅGAR säga ifrån!





Hur som helst; Jag och min trötte pojkvän hade utmärkt avkopplande morgonsex. Det är inte ofta jag nämner den sortens företeelser i bloggen. Morgonsnabbisar bör vara av avkopplande och tillika energi-givande karaktär, men min käre karl somnade enbart om. Senare kvicknade han till och betraktade mig från under en täckesflik.


"Tänk om du tröttnat på mig!" ylar han plötsligt från fliken.


Jag sitter vid det här laget och läser igenom uppmuntrande blogg-kommentarer och ler för mig själv och lyssnar på pet shop boys, vilken hastigt efterföljs av klassikern "Fuck on Cocaine" med DJ Youri. Den låten får mig att minnas en hel del, vilka jag inte kommer ta upp precis just nu, men känner jag mig själv rätt så dyker det nog upp så småningom. Hur som helst, jag lägger mig hos den oroade karln och gosar in honom och påpekar att jag inte alls är trött på honom.


"Men du skriver inte om mig i din blogg längre! Jag saknar den tiden då du skrev om mig varje dag!"


Jeeeez.


"Men älskling. Du vet, jag har ändå över hundra läsare om dagen. Jag har ju ett helt liv att berätta om. Och det är inte bara VI som är centralt i mitt liv. Min blogg är min ångestventil, min ilskebas. Jag måste skriva om det som rör sig i huvudet precis just då..."


"Jag vet! Jag är bara oroad över att du inte ska tycka om mig mer..."


Så; älskling. Jag känner fortfarande likadant. Du bör bara iakkta att det är ganska MYCKET skit i våra liv just nu. Jag måste få skriva av mig om det. Du ligger högst på listan över saker jag skrivit om, här i högerframen. "H" har flest relaterade poster än självaste ¤!
Hur som helst, efter den diskussionen så somnar jag om i Hans armar, och sover..från typ..vadå? 14:00, tills jag vaknar, 05:26, hungrig som en varg. Vad är dealen med det här sovandet? Jag sover ju som en...ja, som någon som inte sovit på evigheter.


Apropå människor som idiotförklarar mig; H's fosterfar var spontant här och snokade runt i förrgår. Han satt och förklarade saker gällande myndigheter för H, och jag satt uttråkad bredvid och korrigerade hans felhänvisningar och hur socialtjänsten fungerar. Sen har han mage att fråga mig "Loo..förstår du något av det här?"


Märk väl min ilska. jag avskyr när folk ens INSINUERAR att mitt förstånd skulle vara på något sätt eftersatt; Jag påpekade då att "Du..jag har suttit i telefon med jurister hela dagen. Jag är inte efterbliven"


Jag vet mer än de flesta tror. Jag kan mer än de flesta förstår att jag kan. Jag har mer kunskap om vissa saker än jag visar och jag har mer kontakter på båda sidor av lagen än vad jag talar om. För det finns ingen anledning för mig att redovisa min umgängeskrets eller saker jag kan, om jag kan vinna mer information genom att istället hålla käften. Just i fallet Mamma, kan jag dock ingenting göra trots allt. Vilket jag hade gjort för länge sedan om så var fallet, men det tycks ju vara som om SOMLIGA tror att jag är dum i huvudet och att jag behövs INFORMERAS om hur saker "'är" trots att de jävla urblåsta äggen sitter i fuckin' Örnsköldsvik och tror att de har Svar på saker och ting som sker i Stockholm.



Jag vet inte om ni märker det, men jag är ganska förbannad just nu. Mycket sorg vänds till styrkerelaterad ilska, och jag sparkar och slår och fortsätter blogga, fortsätter hänga ut skiten, fortsätter ge er sanningen och ingenting annat, fastän den inte ser så fräsch ut, för jag har ingenting att skämmas över. Jag har gjort mycket i mitt liv jag inte är så stolt över men jag VÄGRAR skämmas och det sker mycket i min tillvaro som jag inte mår så jävla bra över men jag VÄGRAR, vägrar, vägrar hålla käft. Så ring ni bara, kör hårt, ni vet var ni hamnar.



..i en blogg jävligt nära dig.

Inatt drömde jag för övrigt om att det fanns två stränder. Jag deltog i ett race med en alldeles exklusiv ny bil, den var hur fet som helst, och jag hade två hekto psylocybe cubensis gömt i handskfacket. Vi åkte runt och lurade gubbar på pengar för att ta oss till FullMoon-festen på en av stränderna och där stal jag två mobiler från en idiot som ville betala mig för att göra slut med hans fru. När jag väl undersökte mobilen fann jag att det var en miniräknare kombinerad mobil, inte en Palm som man kanske skulle kunna tro, utan en miniräknare och mobil och jag blev skiträdd när den ringde.

Jag somnade sedan på stranden tillsammans med H, som kommit för att "rädda mig" i en egen bil.

Kelly Clarkson säger det så jävla bra:

You've got your mother and your brother, every other
Undercover tellin' you what to say (say)
You think I'm stupid but the truth is that it's Cupid baby
Loving you has made me this way (way)
So before you point your finger
Get your hand off of my trigger, oh yeah
You need to know the situations gettin' older
Now the more you talk, the less I can say (oh!)
I'm looking for attention
Not another question
Should you stay or should you go?
Well, if you don't have the answer
Why you still standing here?
Hey, Hey, Hey, Hey
Just walk away
Just walk away, Just walk away
I waited here for you like a kid waitin' after school
So tell me how come you never showed?(showed)
I gave you everything and never asked for anything
And look at me, I'm all alone(alone)
So before you start defending, baby
Stop all your pretending (yeah)
I know, you know, I know
So what's the point in being slow?
Let's get this show on the road today (hey!)

I want a love, I want a fire
To feel the burn in my desires
I want a man by my side
Not a boy who runs and hides
Are you going to fight for me, die for me,Live and breathe for me?
Do you care for me?'
Cause if you don't then just leave!



Bild: Mr.H @ home. Photo / Edit - Undertecknad

A Wes Craven Story

Nu jävlar ska ni få höra.
Det här är tamejfan helt jävla SJUKT. Man skulle kunna tro att det var en riktigt dålig jävla Wes Craven-trailer alltihopa.
Okej, så som om advokaten inte vore nog, så hör min så kallade halvmorbror av sig igår, och vill att jag ska ringa honom. Vilket jag gör. Och samtalet blev rent skrattretande, trots att han faktiskt, enligt vad jag förstår, till och med läser min blogg och vet hur det står till här borta. Han vill NATURLIGTVIS också att jag ska påverka min mor att flytta ut ur dödsboet, för han har utsett sig själv till representant för de fyra syskon som tydligen bor däruppe på landet.

Kort referat; Min mormors första äktenskap resulterade i sex barn tillsammans med en karl som spöade skiten ur henne. Vid ett tillfälle slog han henne så illa att hon hamnade på sjukhus kopplad till en jävla syrgasmaskin och med typ alla ben i kroppen brutna. På den tiden förväntades inte kvinnor kunna ta hand om sina barn på egen hand, så hon fick valet att inte anmäla och gå tillbaka till karln, (och bli ihjälslagen) eller att ge upp och leva. Hon bestred det hela och anmälde svinet och han dömdes till tre års straffarbete. Barnen hamnade i fosterhem och mormor led och flyttade och höll det hela hemligt i flera år.

Några år senare träffade mormor min mors far, och de fick gemensamt min mor. Men han söp som en galning så hon tog mamma med sig och lämnade honom. Och senare träffade hon morfar som hon sedan levde resten av sitt liv med, som tog mamma till sig som sin egen och sedermera flyttade jag hem till mormor & morfar vid ett års ålder med anledning av mammas missbruk. Jag blev barnet som mormor och morfar aldrig fick tillsammans, de fostrade mig som sitt eget barn.

När mormor dog fick vi alla reda på detta med barnen som fanns och som var arvingar till henne och det var ett bra tag efter att dödsannonsen och begravningen varit. Nu ringer denne morbror till mig, som jag bara mött en gång, på bouppteckningen, och talar anklagande till mig. Han är förbannad över dödsannonsen som vi satte in, där "bara" våra namn stod, han är förbannad och säger att han inte "litar på" oss här i stockholm, han tjatar och tjatar att jag ska "göra nåt åt" min mamma och jag talar genast om att INTE DU OCKSÅ, vafan! Jag är född 1980, hon är född 1959, do the fucking math, hon är paranoid schizofren heroinist som jag tidigare nämnt i bloggen tusentalet gånger. Han säger "men du får väl ringa socialtjänsten". Been there, done that, got the fuckin' T-shirt för fan!

Jag säger "men herregud, det går inte, dom gör ju inget, dom lyssnar inte, du har ingen aning om hur det är att leva med en heroinist i så många år och inget kunna göra". Han säger lite överlägset att "lilla gumman, jag har JOBBAT med heroinister så jag vet faktiskt..." men vafan! Jag påpekar att jag är ENSAMT utsatt i den här soppan, att alla ringer MIG och tjatar men att jag fortfarande inte kan göra ngt åt, och har heller ingen skyldighet att göra något åt henne, för herregud, hon är ju sjuk, det går inte att tala med henne på den nivån. Vad förväntar de sig? "Jaha, men vad BRA att du sa det där med att jag måste SÄGA åt henne, att jag inte tänkte på det! Då tar jag tag i saken med en gång!" Eller som pappa sa "Va bra, fixar du ozonskiktet då så länge så grejar jag det här under tiden.."

Och hela samtalet känns anklagande. Det känns som om han är förbannad på mig som fick vara med mormor under tiden hon levde och han är förbannad på morfar och han är förbannad i största allmänhet, och Tommy, när du läser det här, för tydligen gör du det, en sak ska du veta; Jag HAR GJORT ALLT i min makt under 27 års tid, jag har tagit hand om min egen jävla mor från jag var 14, jag fick utstå hennes skit, hennes knarkande, hennes jävla illa behandlande av mig, jag städade hela huset, jag tog hand om djuren hon skaffade på sig, jag gjorde ALLT när hon via utpressning får mig att flytta hem till henne vid 14 års ålder. Mormor och morfar grät för de visste hur illa det skulle gå. Jag förstår att du är hatisk som blev utsatt för slavarbete av din fosterfamilj men det var inte mormors fel, och om det nu skulle vara hennes fel så inte FAN är det MITT, hajar du? Jag vill bara leva ifred, jag vill bara ha vård för mina egna problem, jag vill bara fixa mitt eget jävla liv och jag är done with att göra vad andra säger åt mig. Och även om jag nu skulle försöka så skulle jag gå bet, för 78867678 gången, för du kan inte plocka in en missbrukare som inte vill, eller som inte har sjukdomsinsikt, och jag kan inte BE henne att flytta för hon har ingenstans att ta vägen, fattar du? Hon blir hemlös den dagen kronofogden kommer och avhyser henne. Då bor hon på gatan. Hon är trots allt min egen mor och om jag kunde så skulle jag skaffa vård och bostad åt henne på tre sekunder, men jag HAR ingen makt, fattar du det? Fattar du hur det känns när du låter anklagande i luren som om det hela var MITT fel att du och dina syskon hamnade i fosterhem och kom inte med ditt "jag skulle bara velat ha kontakt med henne och ta hennes hand..." Kom för FAN inte med den skiten och skuldbelägg mig. DET ÄR INTE MITT FEL, JAG HAR INGEN MAKT. Hur stor klartext vill du ha?

Så, han föreslår att jag ska ringa kyrkan och be dom hjälpa henne. Jag påpekar att det inte riktigt går till på det viset här, kyrkan har ingen makt över myndigheter längre, som bekant så är kyrkan skild från staten sen låång tid tillbaka och jag är inte ens medlem i svenska kyrkan. Jag är inte döpt, inte konfirmerad, inte nånting och jag betalar inte kyrkoskatt. Då säger han "jaha, så du är en sådan DÄR jävla idiot" (för att jag inte är kristen? Ursäkta? Läs lite historia om all skit som gjorts i kristendomens historia så kanske du inte heller understödjer den sortens trams som kallas organiserad religion). Det är droppen i det där jävla skuldsamtalet, där han ändå inte fattat vad jag sagt, för jag har upprepade gånger sagt att jag står helt ensam gällande min mor, att jag behöver en myndighet på min sida, att jag inte klarar av det ensam, att jag vänt mig till alla håll men inte klarar det och han lyssnar fortfarande inte utan kallar mig för "jävla idiot"? URSÄKTA mig herr Tommy J, men du kommer knappast vinna Nobelpriset i intelligens du heller som inte förstår något så enkelt som jag dessutom förklarar 34 gånger om.

Där avslutar jag samtalet, för någon pajkastning vill jag då rakt inte ha. Jag panikringer till pappa och pappa påpekar att det hela börjar likna trakasserier. (Tack gode Shiva för min far som är så jävla smart!) och ger mig ett antal nummer att ringa. Jag ringer polisen som kopplar mig till rättshjälpen, rättshjälpen ger mig en del information om hur det hela gått till, att en God man inte får utse en bodelningsman hur som helst. Han är förstående och kopplar mig till slut till en Notarie på Stockholms Tingsrätt där det här fallet tydligen är välkänt. Det framkommer att de inte ens känner till att någon kronofogde är inkopplad i ärendet, bara att Tommy J krävt en ny bodelningsman för att han tycker att den gamla "skött" saken lite dåligt. Dessa bodelningsmän, alltså, dessa svindyra advokater, bekostas naturligtvis av dödsboet. När alla advokater och shit är betalda, inklusive min mormor och morfars skulder som mamma dragit på dom, så kommer det inte finnas ett skit kvar till huvudarvtagaren (jag) eller laglotterna som alla är fördelade mellan syskonen, så det spelar ingen roll, jag vet att, trots vad ni säger så är det pengar ni vill ha, och vare sig jag eller ni kommer att få några och ärligt talat så skiter jag i pengarna. Jag vill bara vara ifred från all den här skiten, jag vill att mamma ska få vård och jag vill slippa skuldbeläggande samtal som dessa.

Advokat Lefvert skall alltså bortkopplas och in skall en ny bodelningsman, och den här gången ska jag tydligen ha rätt att yttra mig. Jag skiter i vad fan ni gör, men hör ni av er med era anklagelser en gång till så kommer jag, via den advokat JAG SJÄLV nu skaffat mig, att släpa på er en polisanmälan för trakasserier. Jag är inte dum i huvudet, jag har rätt till rättshjälp via advokatsamfundet, och det har jag nu också. Nu lägger ni ner. Det är INTE, återigen, mitt fel det som skett, sluta anklaga MIG för hela skiten. Ring min mor och snacka med henne får ni se på en förbannad kvinna, advokaten står på hennes sida också i det fallet. Gör vad fan ni vill, dra in er jävla kyrka om så är. Men över lagen står ni inte.

Har jag gjort mig själv tillräckligt tydlig, eller behöver ni en tolk?

Idag lyssnar jag på Armin Van Buuren - A state of trance 263, från och med 17:26 in i låten, och längtar efter ett klubbgolv att dansa ut det sexuella och frustrerade hatet på. Jag vill vara en god människa, jag vill visa enbart kärlek, men ibland vänds sorgen, som nu, och allt jag känner...
allt jag känner är avsky.

Hur känns det?

Okej, så det blir två inlägg den här morgonen, så nu får ni jävlarimig hålla i er och be a fuckin' man about it för det här är MIN blogg och jag gör vad fan jag vill med den och jag vet att ni älskar och hatar det och jag vet att ni älskar att älska att hata det.

För jag har fan skit inom mig nu som förvandlats från hjälplös sorg, de senaste dagarna, till ren och skär jävla aggression. Och det var lite ensamt musiklyssnande och genomgång av de senaste patetiskt självömkande texter jag klottrat ner här som vände mig.

En sak ska ni veta : Jag är en fri människa. Jag är en själ som skriver what the fuck jag känner och vill och det kallas YTTRANDEFRIHET OCH ÅSIKTSFRIHET, smaka på de grundlagarna med lite jävla grönpepparsås och se sedan bägge simma runt i botten på toalettstolen när ni spyr upp den sanning ni inte kan hantera, försök ni spola ner sanningen men den kommer, som tequilan och romblandningen, alltid upp igen i de mest obehagliga ögonblick. Jag har några av er som jag både i blogg och verklighet tänker göra upp med inombords, en gång för alla, och det ska bli intressant att höra den motargumentationen då jag har fuckin' proof on what you have done.

Ni kan sparka ner mig, skrika åt mig och komma med era jävla livslögner och ni kan ju bara försöka åsamka mig mer skada, för ni förstår; en kvinna som redan blivit sönderslagen på alla sätt som finns att bli har inga jävla spärrar längre. Fattar ni? Kom då, kom och servera din jävla livslögn i mitt ansikte, och känn hur ditt eget jävla självförtroende vittrar sönder. Res dina vapen, öppna dina sköldar och se mig i ögonen, rakt i ögonen, och säg att du tror att jag är någon jävla tjuv. Se mig i ögonen och minns alla gånger jag hållit om ditt huvud när du gråtit, alla gånger jag kastat mig till dig mitt i natten för att rädda dig undan smärtan, alla gånger jag funnits där, på den tiden då jag tjänade tiotusen om dagen och bjöd dig på allt jag såg, betänk den tiden då jag byggde en värld för dig då du var låg, då jag gav dig allt, mitt förtroende, min själ, mitt hjärta, min kärlek, och SVÄLJ smärtan. SVÄLJ den, för helvete, och kom sen och tala om hur det känns.

..hur känns det, att leva i en jävla lögn?

Bild: 2005 in attack.

Wienerschnitzelns sanna ansikte

Enveloped in a sentiment

a sound that rushes over me

engage an impulse to pretend

i have a faith as pure

Not forgetting what it means to dream

indulging everything

Entertaining thoughts that I've the strength

of those I yearn to be

Cheers and tribute greet the saviours

Reckless thoughts survive

Anachronistic and impulsive

Och jag sover i all evighet men någonstans vaknar jag ur dimman och känner av det. Det ligger i luften. H har suttit vaken sedan i Torsdags. Hans blick är mörk när jag vaknar; jag vet hur han känner det när blicken förvandlas till det där. Jag slipper den helst.

Och han frågar mig, som första inledning:

"Loo, vem är du egentligen?"

Och jag tänker att hur ska jag kunna förklara.

Han har läst igenom litet saker, saker som var känsliga för mig. Brev mellan mig och en speciell person, på den tiden det begav sig. Jag känner genast trycket i bröstet. Ge fan i mina gamla relationer. Ge fan i honom. Det var vårt men det är inte längre men ge fan i det.

Jag drömde märkliga drömmar om klädbutiker i Sundbyberg och att de sålde knarkrelaterade kjolar där. Jag var med i ett produktionsteam som skulle söka efter sju frivilliga som alla skulle ikläs den nya kollektionen paljettklänningar och fotograferas. Det roliga i kråksången var att alla såg helt annorlunda ut i den förbaskade paljetthistorien och att jag var ansvarig för att ingen smet (!) från fotograferingen. Det gjorde dom så klart, dom hyndorna. Sedan hamnade jag på en finlandskryssning med min mor och en tjejkompis. Jag rände runt båten och satt i olika barer och provade deras respektive olika Wienerschnitzlar. Det fanns ett oändligt antal barer (och wienerschnitzlar, may i add) och jag åt som fan i det. Har ett svagt minne av att jag till och med kände smaken i drömmen; Jag har alltid uppskattat just Wienerschnitzel, särskilt om den görs som den skall, med rödvinsreduktion, ansjovis, kapris och med gröna ärter till. Naturligtvis väljer jag också klyftpotatis om det nu skulle vara på tapeten.

Jag leker med pingkommandot och hoppas att dagen skall erbjuda, om inte Wienerschnitzel, iallafall en gnutta ljus. Boendestödjaren kommer hit. Hon är finsk och rejäl, en riktig praktkvinna. Hon bankar näven i bordet och säger på sin härliga finska brytning att det är schysst med tatueringar och att det inte är en jävel som ska komma här och komma. God damn these animals, god damn these hallucinogenic drugs. Jag känner ett strongt och pyrande behov av att få ingå en serious drug collection a' la Mr. Thompson och lägga mig skrikande på ett hotellrum i Vegas medan cirkuskarusellen snurrar mig fri. Är man galen så är man, what else is new? Inte ett skit.

Som ni ser här nedan så har min favorit-antagonist "P" varit i farten igen och kommer as usual med nedtryckande kommentarer. Hörrudu P, du borde väl ha fattat vid det här laget att du inte kan bjäfsa med en brud som är så fucked up som jag. Jag loggar ditt IP och kommer över på kaffe med dopp. That's what a true patriot would do.

Äh, skit ner er.

Bild: Jag & Sessan in the mood.

Life for rent

Koma. Mental jävla koma. Jag ligger som paralyserad och stirrar; det finns inget utgångsläge som är mer hopplöst än detta. Jag bor inneboende hos H, jag har inte ens mina egna saker här för de står kvar i min exbästis förråd som jag inte vågar kontakta eftersom jag är övertygad om att hon avskyr mig och att jag kommer känna mig skyldig om jag talar med henne. Mina vänner är alla försvunna, ganska mycket tack vare att bästisens syster anklagade mig för stöld av saker för 4000 kronor i hennes lägenhet och hänvisar till att man inte kan lita på en f.d knarkare. Samtidigt åker denna samma bästis syster i skytteltrafik hem till min mor lite titt som tätt för att förse sig med heroinkontakter. Snyggt jobbat tjejen - du snackar skit om mig bakom min rygg och som vanligt är det ingen i min krets som vågar ta mitt parti för alla "vet" ju hur jag är, och kallar mig saker och anklagar mig för saker samtidigt som du ser till att jag förlorar mina så kallade vänner och min bästis orkar inte tjafsa. Sen har du mage att åka till min mor för att fixa heroin? Och ringer henne för att be om ursäkt för att du inte varit och hälsat på på ett tag och lovar att komma över med lite kaffe snart?

Av alla människor man inte bör tycka är ett schysst umgänge är min mor. Idag ringde advokaten och återigen kommer frågan, som så många gånger förr under mitt liv; "Kan du inte tala med din mor och säga åt henne att flytta från din mormors dödsbo, vi måste faktiskt reda ut detta och nu med alla kostnader som detta har skapat så ser det inte ut som om du kommer att tilldelas den lott som testamentet ställt är ditt för hon dragit ut på detta så länge". Det var inte ens jag som anlitade den förbaskade advokaten, jag misstänker att det var min så kallade morbror, som är hatisk gentemot oss och alla och mormor för att hon inte "tog hand om" honom, trots att karln rent uppenbart har cash nog att klara sig. Mormor var inte rik, inte nånstans, men det verkar han tro som anlitar en så dyr advokat och låter dödsboet bekosta skiten. Återigen får jag lida för vad min mor gör mot mig. Återigen är ALLA på MIG om att "men prata med henne och övertala henne..."

Hörni, har ni försökt att övertala en paranoid schizofren heroinist nångång? Som tror att hon är Anastacia och att SÄPO avlyssnar väggarna och som dessutom är slug och vältalig som en akademiker? Som spenderar dagarna med att få ihop till heroin? Tycker ni VERKLIGEN att JAG ska behöva ta ansvar för min egen jävla mor resten av mitt jävla liv? Tycker ni att jag är ansvarig för henne? Advokaten sade att han kontaktat socialtjänsten och att de vägrar göra något. Jag trodde det fanns lagar kring detta, jag påpekade att det knappast är en hemlighet att min mor lider av de sjukdomarna och att jag omöjligen kan lägga mig i. Han avslutar lite anklagande med att "ja, det är ju du som får lida, för du får knappast ut något av testamenteringen när din mor betett sig så här..."

VARFÖR ska jag lida för hennes jävla grejer? Hur många gånger till ska hon sabba mitt liv? Hur många gånger till ska jag gråtande ringa socialtjänsten och böna och be dem att hjälpa mig? Hur många människor till måste jag kontakta som slussar mig vidare? Kan ni svara på det? Kan ni?

Jag är så trött. Jag går omkring som en zombie. Ingen fast inkomst, inte mina egna saker, knappt råd till kattmat, vet inte var mina vänner tagit vägen, fattar inte var mitt liv tog vägen, fattar inte varför jag ska behöva ta den här jävla skiten. Jag är så trött men kan inte sova. Jag får gråtattacker ständigt, men jag står ju som bekant på "kö" hos psykiatrin här så jag får ingen hjälp förrän det är min tur. När det nu är. Jag orkar inte, fattar ni? Jag ORKAR inte med ansvar för en annan när mitt eget liv bara rasar och rasar. Ni fattar inte hur jävla bra ni har det. Ni gör inte det. Vet ni vad jag fick i julklapp av min mamma förra året? En kabbe heroin. Vet ni vad jag gjorde 23 av 24 möjliga julaftonstimmar? Satt ensam vid ett egenlagat, välfyllt matbord och grät. Vet ni hur det känns att inte veta hur framtiden ser ut och vet ni hur det känns att inte ens få tabletter för sin kroniska depression, sin epilepsi och sin ADHD för att man står på "väntelistan"? Vet ni hur man mår när en advokat ringer och talar om att man borde "ta ansvar" för sin mor, som förstört hela jävla lägenheten och förvandlat den till en pundarkvart och när inte ens socialtjänsten "vill" ta tag i saken, då har man ingen instans kvar att vända sig till. Jag vill ha vård. Jag vill att mamma ska ha vård. Jag vill att allt ska bli bra igen. Jag vill att folk slutar hugga mig i ryggen. Jag vill men jag orkar inte. Jag ger upp. Jag bara ligger här och önskar att någon kunde skjuta mig i huvudet. Seriöst.

Gud vad hon klagar, tänker ni. Ja för fan, gud vad jag klagar. Vilken fitta jag är.
Jag kan inte ens åka till psykakuten för jag är för frisk för att läggas in. Säg mig då vem jag ska vända mig till för att det ska fungera? För att JAG ska fungera?

Jag fungerar inte längre. Komapatient i helvetets klor. Och livet bara passerar utanför fönstret och sommaren är på väg men hos mig,
hos mig är det iskall jävla vinter.
Jag ger upp.

Koma VS Könsnormer

Morgonrapport från kyffet:


Enligt uppgift kan fröken S ha hamnat i koma, trots att hon de facto är alive and kicking. Det var detta blogginläggs första parentes; det viktiga med hela konkarongen kommer senare.
Det började ju så bra; jag försöker ju trots allt, som den hopplösa jävla frilansare jag är, att relatera till verkligheten. Detta har jag trots allt lagt av med.

H och S avhandlar friskt bonnläppsförorter, diverse klassiska rockband och kvaliteten gällande de respektive musikerna. Själv är jag involverad i mitt senaste scoop, och suger på karamellerna som är mina minnen. Har kommit underfund med att det behövs ett rejält mission just nu - bland annat vore en rejäl fältstudie på sin plats. Undersökande, det är vad det är, på gonzonivå naturligtvis, vilket skruvar till det hela än mer. Intaget av de friska mintpastillerna som hållit mig vaken fram tills nu tycks aldrig sina; Jag är Vicks Blå, i blond förpackning.

Det som stört mig som allra mest på senare tid förkroppsligades i den film jag och H, genom rent samhällsansvar, såg igår natt då vi behövde mer stimulans än vad någon av oss kunde ge varandra. "Säg att du älskar mig". Det är en vidrig historia, men dessvärre en mycket sann och verklighetsnära avspegling av den värld som finns i förortsvärldens ungdomsliv. Hela konceptet får mig att kräkas; hur det här så kallade jämställda samhället fortfarande skapar ett tryck på ungdomen genom att inte iakttaga och dela. Hur pojkar fostras till att bli känslolöst pressade pimps som förväntas behandla flickor och kvinnor i sin närvaro som mindre värda, oavsett hur de bär sig åt. Visar du upp din kropp i stringtrosor på Playahead är du en åtråvärd slyna. Åtråvärd och beundransvärd av övriga flickor, åtråvärd av pojkarna fram tills dess att det kommer ut att du eventuellt kan ha praktiserat något sexuellt med någon - då du som i ett trollslag förvandlas till en ÄN mindre värd hora.

Jag sitter ofta på de här communitiesen och iakttar hur ungdomskulturen växer till något som blir allt mer skrämmande, utan att egentligen kunna göra annat än att försöka visa en bild av en annan verklighet. Men det gör ingen skillnad att erbjuda en valmöjlighet för någon som ändå inte kan välja. Inte kan man bara "tala om" hur det "verkligen borde vara", för i samhällen skapar undergrupperingar alltid sina egna regler på de plan dit lagar av demokratiska skäl inte når, och som ung finns inte valmöjligheten att ta ställning mot något som majoriteten trots allt både upprätthåller och lyder, för det gör dig till en outsider. Flockdjursinstinkten hos den enskilda individen är för stark för att många skall orka stå upp ensamma mot något som omsusar och formar hela deras vardag.

För det ÄR sådär. Flickor fostras till att iakktaga sitt eget utseende och förkroppsliga en myt om en omhändertagande, vacker och närmast helgonlik madonna som trots jämställdhet och utveckling inte accepteras som sexuellt fri varelse. Sexualiteten hänger trots allt på mannen vi så tidigt lär oss att göra oss vackra för, genom löjliga flicktidningar som "sagoprinsessan" och sagor om de vackra, undersköna älvorna som slutligen finner sin starka prins på den vita hästen. Pojkar bygger byggsatser och läser He-Man och undervisas tidigt i myten om den muskelpumpade, starke mannen som räddar i alla lägen och som tillåts bruka våld om nöden kräver. På varsin sida sitter sedan sjuåriga flickor i sina rosafärgade rum med bebisdockor och fantiserar om hur det kommer att vara när DE blir mammor, vilket jag ser som helt absurt, som om de inte tillåts vara barn, som om de måste indoktrineras med en instinkt via lekandet så tidigt att de inte gör uppror.

Och åtta år senare sitter samma flickor i våldtäktsrättegångar och blir tillfrågade vad de hade på sig vid tillfället, om de var onyktra och om de hade "uppträtt utmanande", vilket de flesta män BORDE se som en idiotförklaring av deras egna släkte, för den sortens frågor antyder att män är överlägset instinktsstyrda primater som inte kan "kontrollera sig" om de ser något som är lite "för lockande"; som om de saknade förmågan att förstå hur det kan vara fel att tvinga någon som ändå "skakat lite på rumpan". Med den utgångspunkten, att män alltså rent biologiskt skulle vara oförmögna till kontroll av sin egna sexualdrift om de utsätts för 'lockelser' och därmed saknar förmåga att ifrågasätta situationen i sig, och att flickor bör "förstå" att "det kan hända saker" om de bär en viss typ av plagg, dricker alkohol och rör sig på ett särskilt sätt, bär ingen jävla jämställdhet vidare i utvecklingen. Det känns som om en representativ skenhelighet angående den här jävla Svenska Jämställdheten som vi skryter så mycket över, ligger och skyddar hela jävla ordningen och vi är långt ifrån jämställda så länge sexualitet hos män anses vara en 'naturlig drift' medan kvinnans fortfarande bör vara en passivt liggande fortplantningsvilja, inte ens jämförbar med mannens njutningssökande frigörelsebehov. Det gör mig förbannad när flickor i högstadiet enbart känner att de kan få uppskattning och uppmuntran via sitt utseende, och media fortsätter att nyttja den här företeelsen genom att via könsinriktade magasin som VeckoRevvyn, Hennes och Frida, fortfarande fortsätter bygga nummer efter nummer på samma grundkoncept - utseende, uppförande, analys av "hur mannen är" och hur man "lockar till sig" det motsatta könet. De är accepterade väktare av det system som vi påstår att vi gjort oss av med, på samma sätt som FHM, SLITZ och Moore bevakar det som anses vara det traditionellt "manliga". Sport, kriminalitet, artikelserier om hur man som man ökar sin makt på olika områden, halvnakna kvinnor i "kom och ta mig"-positioner med tillhörande hastiga, närmast identiska intervjuer med dom, där de på klassiskt manér naturligtvis alla säger samma, klassiska saker i stil med "Jag vill ha en man som är stark och som kan ge mig lite hårda tag..hi,hi".

Jag skummar ofta igenom tidningsutbudet i de lokala butikerna och skakar alltid på huvudet åt det faktum att det inte finns en enda tidning som tilltalar mig, så vida det inte är en facktidning i stil med Computer World eller samhällskritiska seriealbum. Även Aftonhoran och Expressen bygger på de här sabla grunderna, där man i bilagor kallade "kvinna" (där man avhandlar relationsfrågor, viktproblem, "gör-om-mig"-reportage, inredning och matlagning, möjligtvis med ett eller annat händigt tips kring hur man gör något "själv" så att man kan visa sig duktig och "slippa tillfråga sin man". De här jävla kvinnoriktade tidningarna idiotförklarar mig, för jag finner inte generaliserande tester kring "så vet du vilken manstyp han är" eller sexsidiga bildspecial kring vilka kläder som passar min kroppstyp bäst som något primärt i min jävla tillvaro. Och när en artikel i en bilaga förklarar för mig hur jag byter en propp själv om nu inte min händige manlige hälft skulle vara i närheten, känner jag raseriet och adrenalinet rusa i blodet. Jag kan byta proppar sedan jag var knatte, morfar lärde mig att själv laga däcket på min punkade cykel vid tio, jag fick en helt annan syn från början och den är jag tacksam för, men jag märkte av tidigt att det inte var likadant för andra flickor och jag märkte också av, väldigt tidigt, hur flickor tog sin egen version av "makten" genom att manipulera män med sin så kallade okunnighet, hur de fjäskande bad de andra pojkarna om hjälp med de enklaste saker, för det var ju ändå inte förväntat av dem att de skulle kunna sådant, så de kunde slå två flugor i samma smäll; Få kontakt och få pojken att känna sig stark och duktig så som han är fostrad till att vilja vara, och samtidigt få jobbet gjort genom att delegera uppgiften vidare. Men det är inte makt i mina ögon att "slippa" göra något genom att hänvisa till sin okunnighet.

Jag skulle kunna skriva rad upp och rad ner angående det här, det här är saker jag ser varje dag, saker jag tänker på varje dag, saker som gör mig arg och ledsen och rädd, för det är inte min bild av jämställdhet och jag ser inte, inte härifrån, någon konkret lösning på hur synen skall förändras. Jag vill inte lagstifta kring innehållen i könsinriktade magasin då jag är för yttrandefrihet och åsiktsfrihet, men jag vill fortfarande inte att de ska vara utformade som de är då de påverkar och upprätthåller något som bara trycker ner och förstör. Jag vill att människor skall se det som jag ser i den här sortens "harmlösa" mediatryck, jag vill att människor skall ifrågasätta MTV:s jävla videos där överpåklädda rappare rimmar om hur många hoes and bitches de satt på samtidigt som det i förgrunden står bikiniklädda stripteaseflickor och ålar sig. Inte för att de är med i bandet, inte för att de är extraordinära individer, inte för att de skall få respekt och förståelse, utan för att skänka status åt dessa bling-blingklädda mansgrisar som rappat sig upp ur ett förortsliv och som nu står på beundransvärda piedestaler i andra mäns ögon, för där står de och har allt som det sägs att man skall ha om man skall leva upp till det klassiska epitetet "man" - snabba fordon, dyra prylar, något de kallar för "respekt" från andra män, och avklädda slynor som står och bara väntar på att bli påsatta och nyttjade.

I samma veva sitter unga flickor och ser samma video och uppfattar snabbt att det är alltså så man bör vara för att "vara någon" som kvinna; Du skall leva upp till ett visst utseendeideal, du skall uppföra dig på ett visst sätt, och du skall se det som ett mål att 'fånga' någon av de här respektlösa 'pimpsen' för att få det som de uppfattar är 'respekt'. Fattar ni? Det här har skrivits av fler än mig, mina åsikter är inte banbrytande, och många av mina läsare sitter i detta nu och tänker "nej, inte en sån där jävla feminist", vilket gör mig helt jävla galen.

Nyligen blev jag utan förvarning, utan så mycket som en förnotering eller markering, bannad och avstängd från ett populärt ungdomscommunity kallat hotzone.se . Mitt brott? Jag ifrågasatte en av administratörernas nedlåtande kommentarer till en yngre medlem i forumet, där han som vuxen man talar om för en tonåring att det "inte är konstigt" att hon fått "ryktet som stockholms största slampa" och att hon därmed får "skylla sig själv". När han sedan i en annan forumtråd skriver att han retar sig på män som inte "respekterar kvinnor" tvärlackade jag och ifrågasatte motsättningarna i de påståenden han kommit med. Han besvarade mig mycket kort, först med det intressanta argumentet att jag är "helt dum i huvudet" och därefter påpekar han att han "hatar feminister". Då skriver jag ett långt inlägg där jag ifrågasatte hans åsikter, ställde dem mot varandra (sorry, jag trodde att det var ett diskussionsforum, jag trodde att det var okej att ifrågasätta en annan människas åsikter i ett sådant) - och berättade för honom vad feminismens grundtanke egentligen är; Alla människors rätt till lika värde. Och undrade hur han inte kunde stödja den ganska simpla, och enligt mig, resonabla värderingen. Han svarade med att han ansåg att min utläggning var "Off topic" och raderade mitt inlägg. För han hade inga argument mot mig, det var den slutsatsen jag drog.

Några timmar senare försöker jag logga in, och då har han stängt av mitt konto. Ingen förvarning, inte ens en hint om att "fortsätter du så..."I ett samtal med en annan admin, där jag frågade efter en motivering till mitt plötsliga avstängande (jag hade inte förolämpat honom PERSONLIGEN eller kommit med påhopp, jag IFRÅGASATTE hans åsikter), så angav denna sekundära admin att det inte fanns någon motivering och att det heller inte existerar någon policy crew sinsemellan på den sajten att motivera avstängning av enskilda användare. Inte heller ifrågasätts avstängningar crew sinsemellan, trots att samtliga jag talade med, inklusive ett stort antal användare, höll med om att det inte fanns någon logik i att stänga av mig och att de inte höll med honom. Ändå ville ingen ifrågasätta hans beslut, med hänvisning till att de inte ville ha "tjafs". Jag har sett människor uppträda på rentutsagt vidriga sätt i de forumen och uttala sig väldigt nedlåtande, och crew tycks tycka att nedlåtande kommentarer kring flickors sexliv är okej för en vuxen admin att kasta på unga tonårsanvändare, men det är inte okej för en annan vuxen kvinna att ifrågasätta det hela.

Och händelser som dessa, och människor som dessa, som ständigt påminner mig om att det fortfarande är en överhängande majoritet som inte stödjer min uppfattning om de här sakerna och att vägen mot den så kallade jävla jämställdheten fortfarande är både lång, krokig och minerad, är förstås en sporre för mig i mitt skrivande, men samtidigt ger det mig också en känsla av att ropa i megafon för döva öron. Det hjälps inte att lacka ur och kalla de enskilda individerna för skällsord, för jag vet ju grunden till varför det ser ut så här. Vi är produkter av vår jävla miljö, vi är produkter av det förbaskade samhället, och det handlar förstås om att agera på individnivå för att förändring skall ske, men en individ räcker inte. Tio räcker inte. Och kanske räcker inget antal någonsin; Men jag ger mig inte. Jag är en envis jävel. Jag kan skrika i megafon till fan avlöser mig oavsett hur döva människor är. Synd bara att jag vet att megafonen inte är svaret.

Svaret är större än mig och min megafon, och det suger. Det suger tjackad jävla getkuk.
Punkt för den här gången.

Den flintskallige chansfrågaren

Igår hade jag och Sessan sjukt kul. Jag hade kommit på att jag skulle agera chansfrågare, ni vet, ett sådant där ombud man skickade på skoltiden om man var för feg för att fråga själv. Då chansfrågningen skulle ske, så att säga, virtuellt, då de inblandade parterna i detta nu befinner sig mer än 60 mil från varandra, kände jag mig nödgad att illustrera chansfrågningen i Photoshop. Jag hade en bild i mitt inre kring en skolgård, där det så att säga fanns ett plank där chansfrågaren (Mr.Mayhem) skulle stå gömd då ombudet (Jag) sprang mellan plank och den tillfrågade (Sessan) .Mitt under en panikfriläggning av en bild på mig (jag KAN faktiskt friläggning i detalj, men då tiden var knapp använde vi oss av klassikern magic wand tool) började Magic wand att kapa av mitt hår.

En kort sekund fick jag en glimt av mig själv som flintskallig- Sinead O´Loo, Kojak's wife, A female Onkel fester, och det var då Sessan kom med förslaget att det ju var just därför jag agerade chansfrågare åt alla, jag var ju flintskallig! Vi fann det här hysteriskt roligt och skrattade i flera timmar. Ingen annan fattade. Go figure.

Hur som helst; Ingen direkt chansfrågning har ännu skett. Kanske vågar någon av dem nu när det (ev.flintskalliga) ombudet finns att tillgå.


Jag sitter med mycket research at the moment, och igår somnade jag, rakt av bara, vid tvåtiden på eftermiddagen för att inte orka vakna förrän sex i morse. Min hjärna blir så när den utsätts för extra mycket känslomässig overload. Viloläge totalt. Vaknade hungrig som en varg och idag vankas många ingående telefonsamtal och diskussioner med Mediadrevets finest. H och jag är tillbaka på kommunicerande nivå; han sover även han just nu medan jag arbetar och lyssnar på knarkmusik. Han väckte mig flera gånger igår och förklarade hur han hade tänkt, hur han äntligen hade förstått. Jag pustade ut, somnade om, och drömde helt vrickat om att jag var gravid med fyrlingar (!) och skulle posta ut nyheten över hela internet.

(for a second
please hold me
nothing can change these things that i believe
but i don't know what happens now
i am too scared to close my eyes)





Bild: Resultatet av chansfrågnings-illustrationen. Haha.

På Väntelistan

Igår hamnade jag och H nere i djupet igen. Magsmärtor och upprörda tillrop och gräl om något som egentligen inte borde grälas om. Det handlar om så mycket mer än oss. det handlar om Honom, det handlar om Mig, men jag kan inte förmå mig själv till att göra mer än att falla i gråt. Det handlade om saker jag inte vill ta upp, det handlade om mitt förflutna, och egentligen inte ens om det. För var gång vi hamnar där, så känner jag hur Delerium's "silence" ekar i huvudet. Jag sjunger den för mig själv genom missförståndens och de felande ordens trängda kanaler, överröstar bruset. Jag är fast i mitt eget huvud.

"Give me release

Witness me

I am outside

Give me peace

Heaven holds a sense of wonder

And I wanted to believe that I'd get caught up

when the rage in me subsides

Passion choke the flower

Until she cries no more

Possessing all the beauty

Hungry still for more

Heaven holds a sense of wonder

And I wanted to believe that I'd get caught up

when the rage in me subsides

In this white wave

I am sinking

in this silence

In this white wave

in this silence I believe

I can't help this longing

Comfort me

In this white wave

I am sinking

In this silence

In this white wave

In this silence I believe

I have seen you

in this white wave you are silent

You are breathing

in this white wave

I am free "

Och i den låten så sjunger Sarah McLachlan om den vita vågen, den vita vågen som ger henne tystnaden. Den vita vågen för mig, är Heroinet, det förbaskade heroinet. Och ja, jag gled in i återfallet igen för några dagar sedan. Jag kände det där hålet i bröstet och den idiotiska tanken, den idiotiska tanken att "bara en sil..bara en..." kunde räcka. Det gör den inte. En sil räcker inte. Men jag behöver tröst. Närhet. Jag behöver kärlek, jag behöver att han kommer och håller om mitt huvud och håller det tätt intill mitt eget och kysser det och öppnar sitt hjärta för mig, jag behöver få komma nära, så nära som ingen får gå. Jag sitter tvärs över rummet då vi har kommunikationsfel, jag sitter där och längtar efter att han ska komma och lägga sina armar runt mig, att han ska älska mig, älska med mig, sjunka ned i den djupa vågen med mig, smälta samman till det jag är skapt för. Men jag sjunker ned i tystnaden och vi missförstår varann. Och Jag vill bara att den här perioden i vår relation skall ebba ut, ebba ut till allt det vackra jag behöver och längtar efter, men det krävs jobb, det sker inte av sig själv. Jag är tröstlös. Jag är framför allt ensam. Jag vet inte när jag träffade mina vänner sist. Jag vet inte när jag var ute sist. Jag vet inte när jag orkade sist.

"In this white wave

i am sinking

in this silence

in this white wave

in this silence

i believe"...

Och jag drömde om ¤ inatt. Min bästa vän. Varför är du inte i mitt liv längre? Jag sörjer dig varje dag. Jag undrar var alla är. Jag undrar hur jag blev så här isolerad.

H, jag älskar honom, jag gör verkligen det, det finns ingen tvivel, men jag är rädd. Rädd att det inte kommer förändras.

Och Annie Lennox säger det så bra i "why":

"How many times do I have to try to tell you

That I'm sorry for the things I've done

But when I start to try to tell you

That's when you have to tell me

Hey... this kind of trouble's only just begun

I tell myself too many times

Why don't you ever learn to keep your big mouth shut

That's why it hurts so bad to hear the words

That keep on falling from your mouth

Falling from your mouth

Falling from your mouth

Tell me...Why

Why

I may be mad

I may be blind

I may be viciously unkind

But I can still read what you're thinking

And I've heard is said too many times

That you'd be better offBesides...

Why can't you see this boat is sinking(this boat is sinking this boat is sinking)

Let's go down to the water's edge

And we can cast away those doubts

Some things are better left unsaid

But they still turn me inside out

Turning inside out turning inside out

Tell me...Why

Tell me...Why

These are the contents of my head

And these are the years that we have spent

And this is what they represent

And this is how I feel

Do you know how I feel ?

'cause i don't think you know how I feel

I don't think you know what I feel

I don't think you know what I feel

You don't know what I feel"

Tatu - 30 Minutes i playlisten. Och jag är på väg neråt igen.Aldrig sluts cirkeln. Aldrig slipper jag ut ur mitt huvud.

Och psykvården skriver "du står på väntelistan.."

Väntelistan.

Den känner man igen sen förr.

Jag tror faktiskt att jag stått på den listan, halva mitt liv.

Bild: Photo by me. S:T eriksbron. "Det fula kanske är vackert"...

Marvel

Inatt drömde jag att jag, SD och H skulle vara med och arrangera något slags "rave". Jag var huvudansvarig för mathållningen på detta "rave", och det var ett mexikanskt tema. Det mexikanska temat kom i ett corn-flakes-paket och däri fanns alla basingredienserna till de nio huvudrätter som jag skulle laga till rejvet, som, för övrigt var förlagt till Åkersberga. Det största kruxet var att jag var tvungen att stå och prata i telefon med SD på buss 691 SAMTIDIGT som jag stekte en massa kött i en ministekpanna strax bredvid en stackars tjej som jag skvätte steksprätt på hela tiden. Jag bad om ursäkt och förklarade att det handlade om den knappa tiden; Hon förstod. SD var det sämre med. Jag skulle ju ha tagit buss 691 (*) och inte bara 691. SD stod vid det laget och skötte ALLT själv, och det var ju inte så jävla kul för honom så jag försökte skynda på busschauffören genom att ropa, heja och tjoa. Men det här med 691 respektive 691 (*): Det betydde at bussen inte skulle gå förbi Sundbyberg där min mamma stod och hade trasslat in sig i någon dekor. H letade efter kostymer i olika butiker, för H var orolig att någon skulle känna igen honom om han inte bar kostym. Han sa att det bara vistades kriminella människor på rave och att han skulle klä ut sig till en Marvelfigur.


Den du, Freud.

And the reason is you

Det handlar väldigt, väldigt ofta om just Orken.Orken att slå sig ned och försöka pränta ned sin så kallade vardag i text, en vardag som egentligen inte existerar.

De senaste veckorna har präglats av gräl mellan mig och H, gräl som egentligen inte är konstruktiva eller nödvändiga, de har bara varit där. Efter en sväng på Danderyds sjukhus där vi inte fick hjälp eller läkarkonsultation alls, utan själva underhöll oss genom att leka med syrgasslangen och andades in så mycket som möjligt, (nånting måste man kunna bli hög på på det här jävla stället! Resonerade vi) varpå vi fyra timmar senare bara gick därifrån, för de verkade inte ha "tid" med oss.

Som det är nu känns precis allting hopplöst och därav tystnaden och de knappa inläggen. Jag har sökt till psykiatriska mottagningen här i kommunen och berättat om mitt akuta läge, hur jag mår och hur det står till med mig, och två veckor senare får jag ett brev där det står att jag "hamnat på väntelistan" och att de "kontaktar mig snarast möjligt".

Kan inte påstå att jag är på dödens rand, men nog fan är det akut alltid.

Katten löper och skriker som fan i det, vi har ont om pengar och underhåller oss genom att tvätta kläder (!) , röka cigaretter och dricka pepsi.

Jag antar att det här inte var det mest underhållande blogginlägget ni läst, men jag försöker bara förklara läget.

Back on track on the addiction igen; Och utanför börjar det bli sommar med äppelblomster och krinoliner på de vajande träden.Vi har fått en ny vän, SD. Han stöttar från fjärran och kommer snart och hälsar på.

Jag har bara H. Och en sjukdom som kanske inte kommer att bli hjälpt. Och en kronisk rädsla att förlora det lilla jag har, för jag har inte så mycket alls, och så van som jag är vid att förlora det jag älskar, så håller jag fast vid mitt lilla.

Jag kommer ur det här; jag lovar.

All min kärlek till H, SD och Mr.May. Ni ger oss energi att vilja.

Gud i min grogg

Det är inte klokt. Jag måste verkligen skaffa en jävla diktafon eller sån där jävla mini-tape-recorder att bära med mig, kanske lite Gonzostyle fasttejpad runt midjan. Hela dagarna dräller jag omkring och kläcker ur mig mer eller mindre underhållande dravel, så det är inte mer än rätt än att hela världen kan få ta del av skräpet. Inte så att jag erbjuder några djupare insikter med mina sarkastiskt drypande repliker; De har bara ett visst underhållningsvärde. Jämförbart med en gammal VHS-apparat på en loppmarknad i Skärholmen. Det är ungefär den enda vettiga slutsats jag nått på ett par dagar, men tro inte att jag gått miste om konfekten bara för det! Det finns inte många som behärskar The Fine Art OF Svammel som jag gör, och det finns därmed inte heller mycket till mothugg i min omedelbara närhet att vässa klorna mot om man skulle "vaga ur". Därför uppfann Gud internet! Som ordmässig tröst åt alla oss stackare som inte har några (vettiga) vänner att konsultera.

Tidigt i morse fann jag självaste Gud fader i botten på min grogg. Jag försökte nyttja denna religiösa upplevelse genom att annonsera hans närvaro på diverse sajter, och erbjöd även Gudlösa främlingar att besöka densamme för det fashionabla priset av 500 kronor titten. Min affärsidé gick totalt i stöpet. Så vitt jag vet ligger Gud kvar på botten av det alkoholstinna grogg-glaset och simmar i vaniljvodka och kolsyrelös Sprite. Han har inte varit till mycket nytta än så länge men kanske väntar en vändning efter en redig match med diskborsten.

För övrigt är allt, som vanligt, totalt upp och nedvänt. Ingen ordning. Tur man har vanan inne.

Dagen erbjuder städning, tvätt, diverse umgänge med H, och så Internet, så klart. Och Valborg blev lugn och metodisk och jag gick inte utanför dörren. Redlösa tonåringar och brasor gör mig, skumt nog, nervös. I light my own damn fire, här i the comfort of our home.

Dagens blogg boostades rent musikaliskt av gammal goding från Förr: Apoptygma Berzerk- Kathy's Song

Bild: Stellah