Koma VS Könsnormer

Morgonrapport från kyffet:


Enligt uppgift kan fröken S ha hamnat i koma, trots att hon de facto är alive and kicking. Det var detta blogginläggs första parentes; det viktiga med hela konkarongen kommer senare.
Det började ju så bra; jag försöker ju trots allt, som den hopplösa jävla frilansare jag är, att relatera till verkligheten. Detta har jag trots allt lagt av med.

H och S avhandlar friskt bonnläppsförorter, diverse klassiska rockband och kvaliteten gällande de respektive musikerna. Själv är jag involverad i mitt senaste scoop, och suger på karamellerna som är mina minnen. Har kommit underfund med att det behövs ett rejält mission just nu - bland annat vore en rejäl fältstudie på sin plats. Undersökande, det är vad det är, på gonzonivå naturligtvis, vilket skruvar till det hela än mer. Intaget av de friska mintpastillerna som hållit mig vaken fram tills nu tycks aldrig sina; Jag är Vicks Blå, i blond förpackning.

Det som stört mig som allra mest på senare tid förkroppsligades i den film jag och H, genom rent samhällsansvar, såg igår natt då vi behövde mer stimulans än vad någon av oss kunde ge varandra. "Säg att du älskar mig". Det är en vidrig historia, men dessvärre en mycket sann och verklighetsnära avspegling av den värld som finns i förortsvärldens ungdomsliv. Hela konceptet får mig att kräkas; hur det här så kallade jämställda samhället fortfarande skapar ett tryck på ungdomen genom att inte iakttaga och dela. Hur pojkar fostras till att bli känslolöst pressade pimps som förväntas behandla flickor och kvinnor i sin närvaro som mindre värda, oavsett hur de bär sig åt. Visar du upp din kropp i stringtrosor på Playahead är du en åtråvärd slyna. Åtråvärd och beundransvärd av övriga flickor, åtråvärd av pojkarna fram tills dess att det kommer ut att du eventuellt kan ha praktiserat något sexuellt med någon - då du som i ett trollslag förvandlas till en ÄN mindre värd hora.

Jag sitter ofta på de här communitiesen och iakttar hur ungdomskulturen växer till något som blir allt mer skrämmande, utan att egentligen kunna göra annat än att försöka visa en bild av en annan verklighet. Men det gör ingen skillnad att erbjuda en valmöjlighet för någon som ändå inte kan välja. Inte kan man bara "tala om" hur det "verkligen borde vara", för i samhällen skapar undergrupperingar alltid sina egna regler på de plan dit lagar av demokratiska skäl inte når, och som ung finns inte valmöjligheten att ta ställning mot något som majoriteten trots allt både upprätthåller och lyder, för det gör dig till en outsider. Flockdjursinstinkten hos den enskilda individen är för stark för att många skall orka stå upp ensamma mot något som omsusar och formar hela deras vardag.

För det ÄR sådär. Flickor fostras till att iakktaga sitt eget utseende och förkroppsliga en myt om en omhändertagande, vacker och närmast helgonlik madonna som trots jämställdhet och utveckling inte accepteras som sexuellt fri varelse. Sexualiteten hänger trots allt på mannen vi så tidigt lär oss att göra oss vackra för, genom löjliga flicktidningar som "sagoprinsessan" och sagor om de vackra, undersköna älvorna som slutligen finner sin starka prins på den vita hästen. Pojkar bygger byggsatser och läser He-Man och undervisas tidigt i myten om den muskelpumpade, starke mannen som räddar i alla lägen och som tillåts bruka våld om nöden kräver. På varsin sida sitter sedan sjuåriga flickor i sina rosafärgade rum med bebisdockor och fantiserar om hur det kommer att vara när DE blir mammor, vilket jag ser som helt absurt, som om de inte tillåts vara barn, som om de måste indoktrineras med en instinkt via lekandet så tidigt att de inte gör uppror.

Och åtta år senare sitter samma flickor i våldtäktsrättegångar och blir tillfrågade vad de hade på sig vid tillfället, om de var onyktra och om de hade "uppträtt utmanande", vilket de flesta män BORDE se som en idiotförklaring av deras egna släkte, för den sortens frågor antyder att män är överlägset instinktsstyrda primater som inte kan "kontrollera sig" om de ser något som är lite "för lockande"; som om de saknade förmågan att förstå hur det kan vara fel att tvinga någon som ändå "skakat lite på rumpan". Med den utgångspunkten, att män alltså rent biologiskt skulle vara oförmögna till kontroll av sin egna sexualdrift om de utsätts för 'lockelser' och därmed saknar förmåga att ifrågasätta situationen i sig, och att flickor bör "förstå" att "det kan hända saker" om de bär en viss typ av plagg, dricker alkohol och rör sig på ett särskilt sätt, bär ingen jävla jämställdhet vidare i utvecklingen. Det känns som om en representativ skenhelighet angående den här jävla Svenska Jämställdheten som vi skryter så mycket över, ligger och skyddar hela jävla ordningen och vi är långt ifrån jämställda så länge sexualitet hos män anses vara en 'naturlig drift' medan kvinnans fortfarande bör vara en passivt liggande fortplantningsvilja, inte ens jämförbar med mannens njutningssökande frigörelsebehov. Det gör mig förbannad när flickor i högstadiet enbart känner att de kan få uppskattning och uppmuntran via sitt utseende, och media fortsätter att nyttja den här företeelsen genom att via könsinriktade magasin som VeckoRevvyn, Hennes och Frida, fortfarande fortsätter bygga nummer efter nummer på samma grundkoncept - utseende, uppförande, analys av "hur mannen är" och hur man "lockar till sig" det motsatta könet. De är accepterade väktare av det system som vi påstår att vi gjort oss av med, på samma sätt som FHM, SLITZ och Moore bevakar det som anses vara det traditionellt "manliga". Sport, kriminalitet, artikelserier om hur man som man ökar sin makt på olika områden, halvnakna kvinnor i "kom och ta mig"-positioner med tillhörande hastiga, närmast identiska intervjuer med dom, där de på klassiskt manér naturligtvis alla säger samma, klassiska saker i stil med "Jag vill ha en man som är stark och som kan ge mig lite hårda tag..hi,hi".

Jag skummar ofta igenom tidningsutbudet i de lokala butikerna och skakar alltid på huvudet åt det faktum att det inte finns en enda tidning som tilltalar mig, så vida det inte är en facktidning i stil med Computer World eller samhällskritiska seriealbum. Även Aftonhoran och Expressen bygger på de här sabla grunderna, där man i bilagor kallade "kvinna" (där man avhandlar relationsfrågor, viktproblem, "gör-om-mig"-reportage, inredning och matlagning, möjligtvis med ett eller annat händigt tips kring hur man gör något "själv" så att man kan visa sig duktig och "slippa tillfråga sin man". De här jävla kvinnoriktade tidningarna idiotförklarar mig, för jag finner inte generaliserande tester kring "så vet du vilken manstyp han är" eller sexsidiga bildspecial kring vilka kläder som passar min kroppstyp bäst som något primärt i min jävla tillvaro. Och när en artikel i en bilaga förklarar för mig hur jag byter en propp själv om nu inte min händige manlige hälft skulle vara i närheten, känner jag raseriet och adrenalinet rusa i blodet. Jag kan byta proppar sedan jag var knatte, morfar lärde mig att själv laga däcket på min punkade cykel vid tio, jag fick en helt annan syn från början och den är jag tacksam för, men jag märkte av tidigt att det inte var likadant för andra flickor och jag märkte också av, väldigt tidigt, hur flickor tog sin egen version av "makten" genom att manipulera män med sin så kallade okunnighet, hur de fjäskande bad de andra pojkarna om hjälp med de enklaste saker, för det var ju ändå inte förväntat av dem att de skulle kunna sådant, så de kunde slå två flugor i samma smäll; Få kontakt och få pojken att känna sig stark och duktig så som han är fostrad till att vilja vara, och samtidigt få jobbet gjort genom att delegera uppgiften vidare. Men det är inte makt i mina ögon att "slippa" göra något genom att hänvisa till sin okunnighet.

Jag skulle kunna skriva rad upp och rad ner angående det här, det här är saker jag ser varje dag, saker jag tänker på varje dag, saker som gör mig arg och ledsen och rädd, för det är inte min bild av jämställdhet och jag ser inte, inte härifrån, någon konkret lösning på hur synen skall förändras. Jag vill inte lagstifta kring innehållen i könsinriktade magasin då jag är för yttrandefrihet och åsiktsfrihet, men jag vill fortfarande inte att de ska vara utformade som de är då de påverkar och upprätthåller något som bara trycker ner och förstör. Jag vill att människor skall se det som jag ser i den här sortens "harmlösa" mediatryck, jag vill att människor skall ifrågasätta MTV:s jävla videos där överpåklädda rappare rimmar om hur många hoes and bitches de satt på samtidigt som det i förgrunden står bikiniklädda stripteaseflickor och ålar sig. Inte för att de är med i bandet, inte för att de är extraordinära individer, inte för att de skall få respekt och förståelse, utan för att skänka status åt dessa bling-blingklädda mansgrisar som rappat sig upp ur ett förortsliv och som nu står på beundransvärda piedestaler i andra mäns ögon, för där står de och har allt som det sägs att man skall ha om man skall leva upp till det klassiska epitetet "man" - snabba fordon, dyra prylar, något de kallar för "respekt" från andra män, och avklädda slynor som står och bara väntar på att bli påsatta och nyttjade.

I samma veva sitter unga flickor och ser samma video och uppfattar snabbt att det är alltså så man bör vara för att "vara någon" som kvinna; Du skall leva upp till ett visst utseendeideal, du skall uppföra dig på ett visst sätt, och du skall se det som ett mål att 'fånga' någon av de här respektlösa 'pimpsen' för att få det som de uppfattar är 'respekt'. Fattar ni? Det här har skrivits av fler än mig, mina åsikter är inte banbrytande, och många av mina läsare sitter i detta nu och tänker "nej, inte en sån där jävla feminist", vilket gör mig helt jävla galen.

Nyligen blev jag utan förvarning, utan så mycket som en förnotering eller markering, bannad och avstängd från ett populärt ungdomscommunity kallat hotzone.se . Mitt brott? Jag ifrågasatte en av administratörernas nedlåtande kommentarer till en yngre medlem i forumet, där han som vuxen man talar om för en tonåring att det "inte är konstigt" att hon fått "ryktet som stockholms största slampa" och att hon därmed får "skylla sig själv". När han sedan i en annan forumtråd skriver att han retar sig på män som inte "respekterar kvinnor" tvärlackade jag och ifrågasatte motsättningarna i de påståenden han kommit med. Han besvarade mig mycket kort, först med det intressanta argumentet att jag är "helt dum i huvudet" och därefter påpekar han att han "hatar feminister". Då skriver jag ett långt inlägg där jag ifrågasatte hans åsikter, ställde dem mot varandra (sorry, jag trodde att det var ett diskussionsforum, jag trodde att det var okej att ifrågasätta en annan människas åsikter i ett sådant) - och berättade för honom vad feminismens grundtanke egentligen är; Alla människors rätt till lika värde. Och undrade hur han inte kunde stödja den ganska simpla, och enligt mig, resonabla värderingen. Han svarade med att han ansåg att min utläggning var "Off topic" och raderade mitt inlägg. För han hade inga argument mot mig, det var den slutsatsen jag drog.

Några timmar senare försöker jag logga in, och då har han stängt av mitt konto. Ingen förvarning, inte ens en hint om att "fortsätter du så..."I ett samtal med en annan admin, där jag frågade efter en motivering till mitt plötsliga avstängande (jag hade inte förolämpat honom PERSONLIGEN eller kommit med påhopp, jag IFRÅGASATTE hans åsikter), så angav denna sekundära admin att det inte fanns någon motivering och att det heller inte existerar någon policy crew sinsemellan på den sajten att motivera avstängning av enskilda användare. Inte heller ifrågasätts avstängningar crew sinsemellan, trots att samtliga jag talade med, inklusive ett stort antal användare, höll med om att det inte fanns någon logik i att stänga av mig och att de inte höll med honom. Ändå ville ingen ifrågasätta hans beslut, med hänvisning till att de inte ville ha "tjafs". Jag har sett människor uppträda på rentutsagt vidriga sätt i de forumen och uttala sig väldigt nedlåtande, och crew tycks tycka att nedlåtande kommentarer kring flickors sexliv är okej för en vuxen admin att kasta på unga tonårsanvändare, men det är inte okej för en annan vuxen kvinna att ifrågasätta det hela.

Och händelser som dessa, och människor som dessa, som ständigt påminner mig om att det fortfarande är en överhängande majoritet som inte stödjer min uppfattning om de här sakerna och att vägen mot den så kallade jävla jämställdheten fortfarande är både lång, krokig och minerad, är förstås en sporre för mig i mitt skrivande, men samtidigt ger det mig också en känsla av att ropa i megafon för döva öron. Det hjälps inte att lacka ur och kalla de enskilda individerna för skällsord, för jag vet ju grunden till varför det ser ut så här. Vi är produkter av vår jävla miljö, vi är produkter av det förbaskade samhället, och det handlar förstås om att agera på individnivå för att förändring skall ske, men en individ räcker inte. Tio räcker inte. Och kanske räcker inget antal någonsin; Men jag ger mig inte. Jag är en envis jävel. Jag kan skrika i megafon till fan avlöser mig oavsett hur döva människor är. Synd bara att jag vet att megafonen inte är svaret.

Svaret är större än mig och min megafon, och det suger. Det suger tjackad jävla getkuk.
Punkt för den här gången.