Life for rent

Koma. Mental jävla koma. Jag ligger som paralyserad och stirrar; det finns inget utgångsläge som är mer hopplöst än detta. Jag bor inneboende hos H, jag har inte ens mina egna saker här för de står kvar i min exbästis förråd som jag inte vågar kontakta eftersom jag är övertygad om att hon avskyr mig och att jag kommer känna mig skyldig om jag talar med henne. Mina vänner är alla försvunna, ganska mycket tack vare att bästisens syster anklagade mig för stöld av saker för 4000 kronor i hennes lägenhet och hänvisar till att man inte kan lita på en f.d knarkare. Samtidigt åker denna samma bästis syster i skytteltrafik hem till min mor lite titt som tätt för att förse sig med heroinkontakter. Snyggt jobbat tjejen - du snackar skit om mig bakom min rygg och som vanligt är det ingen i min krets som vågar ta mitt parti för alla "vet" ju hur jag är, och kallar mig saker och anklagar mig för saker samtidigt som du ser till att jag förlorar mina så kallade vänner och min bästis orkar inte tjafsa. Sen har du mage att åka till min mor för att fixa heroin? Och ringer henne för att be om ursäkt för att du inte varit och hälsat på på ett tag och lovar att komma över med lite kaffe snart?

Av alla människor man inte bör tycka är ett schysst umgänge är min mor. Idag ringde advokaten och återigen kommer frågan, som så många gånger förr under mitt liv; "Kan du inte tala med din mor och säga åt henne att flytta från din mormors dödsbo, vi måste faktiskt reda ut detta och nu med alla kostnader som detta har skapat så ser det inte ut som om du kommer att tilldelas den lott som testamentet ställt är ditt för hon dragit ut på detta så länge". Det var inte ens jag som anlitade den förbaskade advokaten, jag misstänker att det var min så kallade morbror, som är hatisk gentemot oss och alla och mormor för att hon inte "tog hand om" honom, trots att karln rent uppenbart har cash nog att klara sig. Mormor var inte rik, inte nånstans, men det verkar han tro som anlitar en så dyr advokat och låter dödsboet bekosta skiten. Återigen får jag lida för vad min mor gör mot mig. Återigen är ALLA på MIG om att "men prata med henne och övertala henne..."

Hörni, har ni försökt att övertala en paranoid schizofren heroinist nångång? Som tror att hon är Anastacia och att SÄPO avlyssnar väggarna och som dessutom är slug och vältalig som en akademiker? Som spenderar dagarna med att få ihop till heroin? Tycker ni VERKLIGEN att JAG ska behöva ta ansvar för min egen jävla mor resten av mitt jävla liv? Tycker ni att jag är ansvarig för henne? Advokaten sade att han kontaktat socialtjänsten och att de vägrar göra något. Jag trodde det fanns lagar kring detta, jag påpekade att det knappast är en hemlighet att min mor lider av de sjukdomarna och att jag omöjligen kan lägga mig i. Han avslutar lite anklagande med att "ja, det är ju du som får lida, för du får knappast ut något av testamenteringen när din mor betett sig så här..."

VARFÖR ska jag lida för hennes jävla grejer? Hur många gånger till ska hon sabba mitt liv? Hur många gånger till ska jag gråtande ringa socialtjänsten och böna och be dem att hjälpa mig? Hur många människor till måste jag kontakta som slussar mig vidare? Kan ni svara på det? Kan ni?

Jag är så trött. Jag går omkring som en zombie. Ingen fast inkomst, inte mina egna saker, knappt råd till kattmat, vet inte var mina vänner tagit vägen, fattar inte var mitt liv tog vägen, fattar inte varför jag ska behöva ta den här jävla skiten. Jag är så trött men kan inte sova. Jag får gråtattacker ständigt, men jag står ju som bekant på "kö" hos psykiatrin här så jag får ingen hjälp förrän det är min tur. När det nu är. Jag orkar inte, fattar ni? Jag ORKAR inte med ansvar för en annan när mitt eget liv bara rasar och rasar. Ni fattar inte hur jävla bra ni har det. Ni gör inte det. Vet ni vad jag fick i julklapp av min mamma förra året? En kabbe heroin. Vet ni vad jag gjorde 23 av 24 möjliga julaftonstimmar? Satt ensam vid ett egenlagat, välfyllt matbord och grät. Vet ni hur det känns att inte veta hur framtiden ser ut och vet ni hur det känns att inte ens få tabletter för sin kroniska depression, sin epilepsi och sin ADHD för att man står på "väntelistan"? Vet ni hur man mår när en advokat ringer och talar om att man borde "ta ansvar" för sin mor, som förstört hela jävla lägenheten och förvandlat den till en pundarkvart och när inte ens socialtjänsten "vill" ta tag i saken, då har man ingen instans kvar att vända sig till. Jag vill ha vård. Jag vill att mamma ska ha vård. Jag vill att allt ska bli bra igen. Jag vill att folk slutar hugga mig i ryggen. Jag vill men jag orkar inte. Jag ger upp. Jag bara ligger här och önskar att någon kunde skjuta mig i huvudet. Seriöst.

Gud vad hon klagar, tänker ni. Ja för fan, gud vad jag klagar. Vilken fitta jag är.
Jag kan inte ens åka till psykakuten för jag är för frisk för att läggas in. Säg mig då vem jag ska vända mig till för att det ska fungera? För att JAG ska fungera?

Jag fungerar inte längre. Komapatient i helvetets klor. Och livet bara passerar utanför fönstret och sommaren är på väg men hos mig,
hos mig är det iskall jävla vinter.
Jag ger upp.