And the reason is you

Det handlar väldigt, väldigt ofta om just Orken.Orken att slå sig ned och försöka pränta ned sin så kallade vardag i text, en vardag som egentligen inte existerar.

De senaste veckorna har präglats av gräl mellan mig och H, gräl som egentligen inte är konstruktiva eller nödvändiga, de har bara varit där. Efter en sväng på Danderyds sjukhus där vi inte fick hjälp eller läkarkonsultation alls, utan själva underhöll oss genom att leka med syrgasslangen och andades in så mycket som möjligt, (nånting måste man kunna bli hög på på det här jävla stället! Resonerade vi) varpå vi fyra timmar senare bara gick därifrån, för de verkade inte ha "tid" med oss.

Som det är nu känns precis allting hopplöst och därav tystnaden och de knappa inläggen. Jag har sökt till psykiatriska mottagningen här i kommunen och berättat om mitt akuta läge, hur jag mår och hur det står till med mig, och två veckor senare får jag ett brev där det står att jag "hamnat på väntelistan" och att de "kontaktar mig snarast möjligt".

Kan inte påstå att jag är på dödens rand, men nog fan är det akut alltid.

Katten löper och skriker som fan i det, vi har ont om pengar och underhåller oss genom att tvätta kläder (!) , röka cigaretter och dricka pepsi.

Jag antar att det här inte var det mest underhållande blogginlägget ni läst, men jag försöker bara förklara läget.

Back on track on the addiction igen; Och utanför börjar det bli sommar med äppelblomster och krinoliner på de vajande träden.Vi har fått en ny vän, SD. Han stöttar från fjärran och kommer snart och hälsar på.

Jag har bara H. Och en sjukdom som kanske inte kommer att bli hjälpt. Och en kronisk rädsla att förlora det lilla jag har, för jag har inte så mycket alls, och så van som jag är vid att förlora det jag älskar, så håller jag fast vid mitt lilla.

Jag kommer ur det här; jag lovar.

All min kärlek till H, SD och Mr.May. Ni ger oss energi att vilja.