Elle woods goes to school

"du har en snabb bil
jag vill ha en biljett till var som helst
vi kanske kan göra en affär
kanske tillsammans kan vi komma nånstans


Du har en snabb bil och jag har en plan att ta oss härifrån jag har jobbat i snabbköpet Lyckats spara ihop lite pengar vi behöver inte åka så långt bara över gränsen och in i staden du och jag kan båda skaffa jobb och äntligen se vad de menar med att leva."

Idag börjar skolan. Inte sovit en blund inatt.
men SKAM den som ger sig!

bild: nya naglar.

Heart Films

>Igår fick vi ihop ett rejält crew på grönan. Jag åkte slänggungor, bläckfiskar och allt vad det var. Men jag gick runt med en ständig känsla i maggropen; som om jag letade efter någon. Missförstånd och oro. Och det är klart; jag gjorde mitt allt. Jag ville verkligen att lilla J skulle ha e fantastic time. Vi åkte till S som hade en mini-technofest mitt i allt. Vackert med UV och allt vad det är; och där kände jag det igen. Den kvävande känslan. Känslan av att jag är på fel ställe, med fel saker, med fel jävla ursäkter. Känslan av att jag måste UT, bort, BORT och UT igen. Den stannar kvar när jag åker tunnelbana och den kommer krypande som ett illamående när jag får syn på någon som kände mig en gång.


Jag vet inte vad jag håller på med. I någonting. Jag har en fet formsvacka och allt jag vill är att gå med mina nya skolsaker som jag fick av Lott, till skolan, och vara elle woods och fucking briljant. Och jag pratar i telefon med M, som har den här sarkastiska sidan som alltid får mig att skratta; och jag kan inte vara arg på fanskapet för han är den han är och det är jag med; we are non of us flawless. "And it feels like shame, cause you know it's too much truth in everything he claims.."

Men åter till igår; Vi gick med crew och fullfjädrad TBC-skylt och hoppade över spärrarna på grönan, för vi hade insiders som fixade in oss gratis. Sedan förvirring och splittring, men vi sköt på saker och bankade på saker och vrålade lite och åkte en hel del. Och så den FÖRBASKADE känslan - Jag är på fel plats, jag är på fel plats, det här är inte jag, det här är inte vi, det fungerar inte, jag kan inte leva under de här premisserna, jag kan inte andas. Jag KVÄVS. Det går upp för mig när jag sitter och ser de vackra ljusen på karusellerna snurra, i kombination med den där doften jag alltid älskat, att jag borde vara någon annanstans just nu. Men ändå här. Vilket är sjukt.

Så jag undviker middagen idag och vägrar gå upp och S blir förkrossad. Självklart. Och sedan gör jag det. För neuronerna orkar inte.

"My heart stops missing a beat.."

Imorgon ska jag till skolan. Och jag ska vara den bästa Loo som går.
Tack till Liselott för att du är den bästa bästa finaste människan som finns och allt stöd till dig i ditt liv, och allt tack för ditt tålamod, din goda energi när du ser att jag vacklar lite, och för dina medhållande fniss. Without you darling, vore jag en sämre människa. Du är en vän som får en annan vän att växa. Tack också till Marija, till Bror och till Zvonimir för att ni accepterar mig för den jag är. Tack S och tack till L.M för telefonstöd. Jag vet inte vad jag ska säga till er när jag är som jag är. Jag vill vara den som ger ER saker men istället måste jag ta emot eftersom jag är så sabla svag. Jag vill vara den som ger.

S lillasyster är by the way en helt underbar unge. Jag får major beskyddarinstinkter och fixar hennes hår och smink och åker karuseller med henne och känner mig levande. Tonåringar kan vara underbara, och jag känner att jag hör till, att jag gör skillnad när jag får den här lilla saken att le. För hon behöver det, precis som alla andra. Jag tycker om att vara med tonåringar för jag minns hur det var att vara där. Jag minns hur jag tänkte och tyckte och akta dig om någon kommer i närheten av mina skyddslingar, då smäller det så att de önskade att de aldrig tittat på mina små. INGEN kommer i närheten av mina skyddslingar, vänner eller systrar eller plastsystrar, det bubblar i mig bara någon försöker. Jag känner hur aggressionerna bara VÄXER och jag kan inte göra något åt det. Jag vill skydda dom från allt jag behövt utstå. Jag vill skydda människor från pressen som andra utsätter dom för.


Playlist:

1. Trio Töykeät - Heart films
2. Pet shop boys - Can you forgive her?
3. Shamonk - Frog in the hat [http://www.shamonk.ignitioncrew.com]
4. Culture Beat - Dr.Feelgood
5. Faithless - Insomnia

Is it a heartattack?

"So ask yourself..."


Villken UNDERBAR dag det är! Pratade med M i telefonen, inte mycket blev egentligen sagt, jag skrattade bara. Jag skrattar för det är så ironiskt allting.

"It's not enough"...
Idag kommer tjejerna över på sushi, vin och annat. Oerhört! Nu blir det systemet och mat och hämta systrar och spela Seinsucht för HELA JÄVLA STAN!


Fy fan vad jag mår bra idag.
Och imorgon SMÄLLER DET.
Mer senare!

Crime

Jag är ett sådant pucko ibland.
Det hela får sin förklaring...när man ser någon på det där viset..
Nej fan, jag skulle verkligen vilja berätta för er just nu men jag kan inte.


Varför är det så oerhört komplicerat?

Can you even deliver?

"You drift into the strangest dreams
Of youthful follies and changing teams
Admit you're wrong, oh, no, not yet Then you wake up and remember that you can't forget.."
Torsdag och vädret klarnar upp.
Igår var Holy och L här, Holy gjorde mina naglar (fransk manikyr) och L kom hem från katastrofområdet. Vi vårrullade L på soffan och gav henne guld och gröna skogar. Vi spelar Leyla K för grannarna och bränner skivor till S:s far medan jag noterar lördagens lista av folk som skall attendera Grönan på Lördag.

Mer senare.

Where i can lose control...

"Never gonna give it up
i'm never gonna stop
never gonna give it up..."


Dagens playlist:


1. September - Never gonna give it up (La la la)
2. Ozzy Osborne - I just want you (från underbara -95' plattan Ozzmosis!)
3. Roxette - The centre of the heart
4. Saft - Ditt namn i min mun
5. Saft - Superstjärna
6. Duran Duran - A view to a kill (gammal hit från bondfilmen med samma namn)
7. Rex the dog - I look into mid air

Okej, så nu är ruljangsen igång igen. Igår ringde min horsedåliga mor, som by the way håller på att få en blodförgiftning i detta nu, och förkunnade att morfar kommit hem från långvården. Nota bene att denna man troddes vara helt förlorad och nota bene åter igen att denna man troddes aldrig komma hem. Detta var helt fel. Han är hemma, med alzheimers och allt. Mamma fick panik; tro fan det; hon har ju spenderat livets glada dagar (fyra veckor) med att sälja av halva hemmet för spottstyvrar medan morfar intet ont anande har legat på långvården. Döm om hans förvåning när han kommer hem och ser att halva konstsamlingen är borta. Den har hon sålt i utbyte mot sin själ, min kära mor. Den själen, den är inte i sitt rätta element.

Samtidigt kommer chefen hem. Vad gör han det första han gör, den sällskapssjuke landsflygaren? Jo, nu är jag dunderpopulär. Nu vill han ha cracksällskap om kvällarna medan han sitter och freebasar sönder sina lungor. (Varför är det så att jag bara omger mig med heavy operating machinery addicts?)
Samtidigt har jag flyttat större delen av mina kläder, de få jag äger, till S. Och jag och M är på talking basis igen men han straffar mig genom att undvika att träffa mig "tills det hela är utrett" vad fan nu det betyder.

Kan ni svara på en sak? Varför är det så, att merparten av alla jag älskar är känslolösa monster som inte ger tillbaka ett jävla skit av den värmen jag försöker ge till dom? Eller så ljuger de ner sig själva i monstruösa, sociala träsk där de sitter och väntar på bättre tider istället för att göra något åt dem. Jag har haft många intressanta män (och kvinnor) i mitt sociala galleri; alkoholister; addicts; gifta män; män som betalat mig för att hålla käften; män som gått direkt från min säng till frugans, män som ljugit ner sig själva i sådana hål att till och med jag framstår som en fucking jävla ängel. Jag har haft att göra med otrogna as, in both ways, och oavsett vilken sida jag stått på, oavsett om jag varit horan eller madonnan, oavsett om jag varit den som blivit bedragen eller den han bedragit någon med så har det känts lika vidrigt. Nu var jag förvisso påtänd under merparten av den här perioden vilket kan förklara det faktum att jag sket fullständigt i moraliska principer. Nu handlar det förstås inte bara om otrohet, jag försöker plocka ner detta i minsta beståndsdel; nämligen det faktum att jag är en jävla lögnarmagnet. Människor älskar att ljuga. För sig själva, för andra. VAD ÄR det MED er? Vad skulle hända om ni, låt säga, bara levde lite som ni lärde i fem minuter? vad händer då? exploderar världsalltet? Ramlar kuken av? VAD? VAD SKULLE HÄNDA OM NI SLUTADE LJUGA SÅ FÖRBASKAT JÄVLA MYCKET? Jo, fan vad oändligt mycket mindre komplicerat det skulle bli att leva med er. Faktum är, att man skulle faktiskt kunna tänka sig att leva med er, istället för att..överleva er.

Så är det förstås inte med S. Jag börjar tro att han är den enda friska man jag haft en relation med. Och då har han ändå inga ordinära koppar i sitt mentala skåp om man säger så. Jag antar att det var lite chockartat i början att sitta och diskutera saker med en människa som faktiskt inte konstant ljuger för att framställa sig själv i bättre dager. Inte är han gift heller. Och så orkar han lyssna på sanningar utan att slå bakut av rent självhat. Det är sabla uppfriskande med normala relationer. Faktum är att det är så jävla uppfriskande att jag undrar hur fan jag ska lyckas behålla det, för, som ni vet så är vare sig jag eller mitt liv särskilt ordinärt. Men han påstår att han inte har mycket att hämta hos en blomvästklädd lärarhögskolebrutta med förkärlek för barn. Jag är beredd att hålla med.

I helgen ska jag dra med hela TBC VS *** till Gröna Lund. jag planerar att riva halva stället.

Fast, jag är inte riktigt nöjd. Jag börjar plugga (igen) på måndag, och jag leker muskhistoria med S. Igår natt kom jag förbluffande fram till att S inte känner till vare sig Joy Division, The cure eller New order (new order, som ju är en nykonstellation av Joy Division efter att sångaren..eh..dött). Jag vet inte, jag hade ju inga vänner som liten, så jag satt vid den där förbaskade jävla vinylspelaren..kväll ut och kväll in, och lyssnade på Supertramp, The KLF (The white room var den första skiva jag köpte med egna pengar..!) Marc Bolan och T-rex..min mor hade runt 2000 vinylbevis på 70 och 80-talsrelaterad muskhistoria som hon lyckats knulla sig till under de dagarna hon var glampunkare och bandgroupie på Ritz. Sen dess var jag fast. det finns liksom ingen genre som inte får sig ett extra öga och ja, jag är medveten om att jag försakar en hel del lokalminne (som det faktum att Afrika är en världsdel och inte ett land, vilket jag inte insåg förrän för två år sen, men what the heck, har man lagrat alla namn, bandnamn och årtal på alla one hit wonders mellan 1976 - 2006 i skallen så får man ju räkna med lite minnesrelaterat svinn..) men S, som hade bättre för sig än att sitta och damma vid en gammal vinylare, har ingen aning, så jag spelar och fixar och berättar historier om hur den moderna housen föddes, hur den svenska synthpopen utvecklades och vilka som spelat med vilka, vilka som ligger på vilken label och vilka som kommer från ett och samma ställe. Samtidigt ligger S och är underbart dryg och sarkastisk:

"Hur många mössor har jamiroquai egentligen?"
"Tre. Men han vänder på dom, så alla tror han har sex"

S har också förkunnat hur bra han skulle klara sig utan mig. Om jag inte var så mycket med honom skulle han enligt uppgift:

-Väga 47 kilo
-Hitta i sitt eget badrumsskåp
-Få mer pengar över till något annat än cigaretter
-Ha sina kalsonger ifred (jag stjäl dom! HA!)
-Han skulle slippa städa i 2 månader

Men, eftersom jag är här så kan han alltså inte roa sig med detta.
Och jag vet att du påstår att du inte läser min blogg, M. Men vet du vad? Jag vet vad du håller på med.
Och allvarligt talat så är det jag, och inte du, som borde vara arg.

Igår mailade jag till en chihuahuauppfödare som väntar små valpar i oktober. Jag har ju haft siktet inställt på en egen chihuahua ganska länge nu, och S är lika sugen han. Hoppas vi får svar.

Och så...

"There Is A Person Living In
My Head
She Comes To Visit Every Night
In Bed

I Fight The Demon, But It Just
Won't Fall
The Voices In My Dungeon
Starting To Call



The Spiders Dancing On
The Wall
Suicide Of Love We Could Have
Had It All

And It Is You
You Are The Ghost Behind My Eyes
I Can't See Through You
You Are The Ghost Behind My Eyes
The Ghost That Tells Me Lies"

Ozzy Osborne - The ghost behind my eyes

Je't aime melancolie

Mylene Farmer sätter igång dagen;

"J´ai comme une envie
De voir ma vie au lit
Comme une idée fixe
Chaque fois que l´on me dit
La plaie c´est ça : C´est qu´elle pousse trop vite La mauvaise herbe nuit
C´est là qu´il me vient une idée : Pouvoir m´apitoyer
C´est bien ma veine
Je souffre en douce J´attends ma peine
Sa bouche est si douce"


Idag ska jag på intervju på Alma Folkhögskola: http://www.alma.fhsk.se , och det kommer gå bra, eftersom jag är ett sådant litet kvickskaft. Fortsätter med en gammal progressive-goding, Ticon - Dr. Muller, och idag kommer chefen hem - jag har planerat att ta honom i kragen, rycka upp honom som en planta ur jorden och vråla GE MIG MINA PENGAR. Eller så frågar jag bara i vanlig ordning hur hans resa var.
Jag har haft så sjuka drömmar de senaste dagarna, det är vansinne. I Lördags kom S lillasyster hit, hon är 13 och naturligtvis en skön unge. Vi hade filmkväll här, och systern fick relaxa från den gemensamma mamman som verkar lite lätt överspänd. Utan att förolämpa någon inblandad så måste jag ju de facto poängtera det. Ingen verkar ha en normal uppväxt nu för tiden.

Ni som inte kopplat in er på f.d audioscrobbler, nutida www.lastfm.com, och skaffat er winamp-pluginet som listar alla era plays och gör musiklistor åt er, ni tar och gör det. Lastfm är guld. Kika på mina autogenererade listor på www.lastfm.com/user/netricsa

Nu ska jag sminka mig. Mer senare!


19:38

Självklart kom jag in och självklart kommer det bli skitkul. Dunderbra lärare. På vägen dit är det naturligtvis tvärstopp i slussen, så vi får gå i åska och hällregn till zinkensdamm. S håller gott mod. Vi anländer en halvtimme försenade till Liljeholmen, där vi får cider och godis av skolan. Jag är inne på möte i ca 40 minuter och så blev det klappat och klart. Sedan tar vi oss mot Liljeholmen men där kommer inte jag genom spärrarna så vi måste självfallet gå till Hornstull där de INTE har connex-nazister som står och vaktar fattiga människor från att kunna åka tunnelbana. Vi åker till chefens lägenhet, packar ihop tjugo väskor med kläder och annat trams och beger oss till tunnelbanan och vid det här laget börjar S humör att tryta av hunger och annat, så han börjar bland annat hota med att "fontänkräka ner hela tunnelbanehelvetet". Han påstår även att han förmodligen kommer dö av hunger, gråtande i fosterställning, ihopkrupen kring mittstången. Han är sjukt rolig och jag skrattar oavbrutet hela vägen hem. Vi har tidigare gjort oss mycket roliga över de nya förbudsskyltarna. Bland annat, har vi utläst av dessa skyltar, att det inte är okej att breakdansa, att dansa two-step eller att ha tjo och tjim i största allmänhet. Dessutom är det fy att ha mobiltelefoner med 12 knappar.

Naturligtvis har åskan orsakat signalfel även på sträckan hem så vi blir avkastade av även det tåget, och hela tramset har alltså lett till att vi spenderat ungefär en timme mer på tunnelbanan hem än vad vi egentligen behövde.

Men på måndag blir jag skolelev igen, och därmed slipper ni oroa er över det.

BloggTrend

Har noterat i bland annat R;s blogg och somliga andra att det går en "50 frågor"-trend. Here goes:

1. Tre namn jag lyssnar till:
Loo, Marion, Loan

2. Någonting jag tycker om med mig själv:
Jag är bra på att hjälpa till inom områden jag behärskar.

3. Någonting jag inte tycker om med mig själv:
Min närhetsrädsla i kombination med mitt närhetsbehov.

4. Detta är jag rädd för:
Att förlora de jag älskar.

5. Tre saker jag vill ha varje dag:
Tabletter, Cigaretter, Kyssar

6. Tre saker jag absolut inte kan göra:
Ljuga för människor jag älskar, slåss med nävarna, åka skateboard.

7. Detta tycker jag om att göra:
Dansa, Lyssna på groovy tunes och umgås med mina vänner.

8. Detta vill jag göra just nu:
Flöddra ner mig.

9. Bästa känslan:
Att känna sig behövd och uppskattad.

10. Värsta känslan:
Tystnad.

11. Följande egenskaper ser jag gärna att min partner har:
Mental skärpa, musikintresse, humor och jävlaranamma.

12. Är jag kär just nu?
Ja. På många sätt.

13. Jag vill gifta mig:
Ja, faktiskt.

14. Följande tre saker vill jag göra innan jag dör:
Arbeta, uppleva saker, älska och bli älskad tillbaka. Resa och ta hand om människor omkring mig.

15. Min käraste ägodel:
Min dator, MR LSD.

16. Något jag vill ha i present:
Sådana där silverörhängen som liselott köpte till mig i födelsedagspresent. (TACK LOTT!!)

17. Detta har jag på mig just nu:
Randiga boxers, grå träningsjacka, örhängen (5 st) och mitt stjärnhalsband.

18. Favoritkläder:
Baggy byxor och stylish hoods.

19. Favoritdjur:
Hund.

20. Följande musikstilar tilltalar mig mest:
Den elektroniska musiken överlag.

21. Tre av mina favoritlåtar för tillfället:
Wumpscut - Wreath of barbs
Ott - Splitting an atom
Mylo - Paris four hundred

22. Skola - roligaste/tråkigaste ämne:
Bild & Matte.

23. Stjärntecken:
Lejon

24. En bok jag gillar:
Jag, Jag, Jag! - Unni Drougge

25. En film jag gillar:
Fight Club

26. TV-program jag gillar:
Program med sjukligt feta människor i. Det håller mig i form. Haha

27. Favoritdoft:
Puma woman och Anna Sui - Dreams

28. Detta äter jag gärna:
Thailändskt´

29. Dricker helst:
Corona med limeklyfta eller rödvin. Till vardags coca-cola light eller kiviks lättdryck.

30. Favoritgodis:
Lakrits.

31. Hit vill jag gärna åka på semester:
New York eller London

32. Färgen på mina ögon:
Bruna

33. Min längd:
170 cm
.
34. Jag tror på:
Solen, regnet, natten och dagen.

35. Jag spelar:
Keyboard och piano.

36. Person jag beundrar:
Hunter S. Thompson

37. Så här bor jag:
Inneboende hos S samt i min chefs lägenhet utanför stan.

38. Antal döda krukväxter i hemmet:
Inga.

39. Det här tänder mig:
S.

40. Det här gör mig avtänd:
Tjafs och bråk.

41. Favoritfärg:
Turkos.

42. Favoritcitat:
"Du är en postmodern konstbefruktning!" - Lillebror

43. En hemlighet jag vet:
Om jag berättade det vore det ju ingen hemlighet?

44. Den bästa present jag fått:
Mitt turkosa stjärnhalsband.

45. Senast köpta skiva:
Det var så länge sedan jag köpte skivor, men senast lyssnade var The ultimate blues album.

46. Det jag är mest nöjd över med mitt utseende är:
Ögonen, mina händer.

47. Det jag är minst nöjd över med mitt utseende är:
Allting annat.

48. Udda förmåga/egenskap:
Ser spöken överallt. Haha.

49. Om jag vore ett djur skulle jag vara:
Lokatt såklart.

50. Två personer jag vill ska göra detta test:
S
Lillebror.

Wreath of barbs

"Sing to me the song of the stars. Of your galaxy dancing and laughing and laughing again. When it feels like my dreams are so far Sing to me of the plans that you have for me over again.."
Mandy Moore - Only hope

M skriver i ett brev att han "släpper taget" om mig, "för att förhindra framtida besvikelser".


...


Jag kan bara lyssna på Wumpscut - Wreath of barbs , min titellåt. Låten som speglar precis vad jag känner. Inför ALLT.
Pappa, syskon, L och Q var här igår och grattade mig. Jag hade en riktig 24-timmarsfödelsedag. Jag är tacksam och lycklig. Fick underbara örhängen av L.

Men det där brevet gjorde mig inte direkt lycklig.
Faktum är att jag går sönder inombords av att veta att min bästa vän inte vill vara min bästa vän mer.

Men, det är klart.
Vad fan ska han med mig till.

Jag skulle möta mamma idag och ha "födelsedagsfika" since hon var för horsedålig för att gratta mig igår. Men när jag ringer henne skriker hon bara åt mig i telefonen att hon ska åka till malmö eftersom det inte finns heroin i stockholm och då får ju jag fan vänta. Det borde ju jag förstå. När jag talar om för henne att det tar minst fem timmar att åka till Malmö och minst fem tillbaka, vilket skulle innebära att vi inte skulle hinna ses idag säger hon "Jaha, men då åker jag till Göteborg istället!"

Lyssna: Nève - Supernatural (ambient mix)

Jag ber min mor att inte skrika åt mig, och hon säger "Men det här tycker jag att du borde ha insett. Om du hade gett mig pengar igår så hade jag kunnat skaffa men istället låg jag här och var dödssjuk medan du festade och hade roligt".
"Jag satt och väntade på min far och tack vare liselott fick jag äta tårta, mamma. Jag hade inte råd med någon."
"Du tänker bara på dig själv"
"Jaha"
"Ja. Och nu får jag springa runt på plattan hela kvällen tack vare det här"
"Vilket då?"
"Det här jävla tjafset"
"Jaha"
"Men du kan väl ringa om en timme igen?"
"Varför då?"
"Då har jag kanske fått tag på något"
"Blir saker och ting bättre då?"
"Då kan vi ju ses!"
"Jaha"

S går och fikar och jag vrålar på Tumor - Come to daddy .

Sen står jag länge över toalettstolen och kräks medan ilskan sipprar i mig.

Bild: www.akayism.org

800813;s födelsedagstal 2006-08-13 11:38

Tack alla ni som kom och gjorde min födelsedagsfest. Tack! Ni är underbara.

en stilla tystnad för de som fortfarande lider därute ett stilla lugn för de som inte slutat begära
en sekund av reflektion för de som ännu inte hittat hem
för de med hål i sitt bröst
sprakelisprak och champagnebubbel i magen
till trots en stilla tystnad till någon jag tror jag förlorat
och som jag bara väntar på ska höras genom bruset
jag är inte mycket
jag är bara det ni ser

när jag var liten satt jag ofta vaken om nätterna och längtade till att bli vuxen.
Jag hade sådana ideér om hur det skulle vara.
"Vad vill du bli när du blir stor, Loo?" sa min lärare, anders wallgren, i fjärde klass.
"tagen på allvar" svarade jag.
"Vilka mål kommer du uppnå innan du fyllt tjugofem, Loo?"
"Ensamheten" sa jag som den enklaste saken i världen.
Jag hade rätt om mig själv tusen gånger om, för jag har aldrig kommit över den där känslan.
Det ekande vakuumet inuti. Ingenting kan mätta det. Jag är inget mirakel. Jag kan inte rädda er värld. Förlåt. Ni hoppades på mig, men jag kan inte.
Ni måste hjälpa till. Vi kanske kan få tron tillbaka tillsammans eller en och en, men så här..så här kommer vi ingenstans.

Jag är tjugosex år idag och vad har jag för livsvisdomar att dela med mig av?
Besvikelser. Resignationer. Temporära lyft. Ups and downs. You know the story.
Om ett år? Vad vet jag då?

Jag kanske vet att ta hand om det lilla jag har, lite bättre.
Kanske har jag vett att ta hand om mig själv lite bättre.
Kanske värderar jag det jag har när jag har det, istället för att sörja det jag haft och förlorat.
Kanske har jag äntligen ett eget piano.
Och har jag det, ska jag spela för dig, min vän. Nätterna igenom ska jag spela för dig. Jag skall låta pedalen trampa och händerna flyga, jag ska klä din smärta i toner och omvandla det till energi. Då ska jag återanvända din outtalade smärta och skapa nytt liv genom flödet i mina händer.
Men bara då; och bara om;
Och ingen kan säga vem jag är imorgon, än minst jag, men...

Det är för er skull jag kämpar och aldrig ger mig. Det är inte för min egen skull. Och jag vill inte ha tacksamhet eller vördnad, none of that, det är trams. Jag vill bara att ni ska veta det.
För er skull fortsätter jag.
Tack vare er orkar jag ändå ta det djupa andetaget och ta vad det nu är som kommer.
Tack vare er.


Tack.

Elation

Om det är nu eller aldrig det sker; det kan jag aldrig svara på.
I mitt medvetande finns du, och du är så nära. Så nära så du förstår inte hur nära du är. Trots all denna tystnad så lever du i min bröstkorg och det svindlar framför min blick.
Min födelsedagsfest ja. Den pågår än. Och i mitt huvud är det så mycket vackert som borde vara.
Tillsammans med S, N och Bror kontemplerar jag, stiger jag, sjunker jag. Och alla mina fina var här och gav mig vackra saker, men det vackraste de gav mig var deras närhet, vissheten om att de än finns där. Att de inte kommer att försvinna.
och det kommer inte du heller att göra.

Kärlek. Till alla som kom, och till alla er som finns därute.

Musik: http://lastfm.com/user/netricsa

Do it to the music

"Truly, there is life inside of me.."

Pratade med pappa och bjöd honom på söndagens kaffestund på födelsedagen. Han fick adressen till S och jag berättade att jag varit på mitt första NA-möte igår.
"Va bra! Hur var det då?" sa pappa.
"Det var precis vad jag behövde. En massa pundare som berättar pundarhistorier" sa jag.
Pappa skrattade.
"Jaha, såna gamla rävar som stal bilstereos?" sa pappa.
"Typ"
"Vem tog dit dig då?"
"S. Han tyckte det fick vara nog nu"
"Ja, det tycker jag var bra, Loo. Det hade han rätt i"
Pappa lovade att komma på söndag och ta med sig syskonen. Älskar mina syskon, de är för jävla coola. Små mini-Loos är de. Tar inte skit från någon.
Jag ringde till M. Han svarade, sedan lade han på.
Jag fattar inte vad jag gjort för fel.

Idag är det fredag och jag ska försöka åka inom mitt hem i rinkeby och plocka upp lite grejer.

Dagens låt: Dallas Superstars - In the night

Insomnia vs Bad, bad dreams

02:40
Jag drömde något så obehagligt. Vaknade kallsvettig av att S höll min hand. En stund låg jag och stirrade ut i mörkret, sedan blev drömmen outhärdlig, påträngande. Tog en cigarett och betraktade de småkyliga omgivningarna, här från fjärde våningen i Hammarbyland. Såg fullmånen och cigarettröken färdas åt samma håll, kände det knottra sig på huden, kände oron krypa i mig. Satte mig här, kallsvettig och med ett gapande hål i magen som ingen riktigt kan laga. "Blame it on the moon" viskar Katie Melua. Innan jag somnade gjorde S en mycket rolig lista över vad som gör mest ont på mig. Den ser ut så här:

1. Bölden
2. Bölden!
3. BÖLDEN!
4. Livmodertappen
5. Bölden..
6. Guess what? BÖLDEN!!
7. HUVUDET
8. Bölden
9. HUVUDET
10. ......B Ö L D E N

Depeche Mode ger mig underbara "Halo" och man kan inte annat än förstå vad han pratar om. Utan musiken som min tröst skulle jag vara intet:

"

You wear guilt
Like shackles on your feet

Like a halo in reverse



I can feel

The discomfort in your seat

And in your head it's worse



There's a pain

A famine in your heart

An aching to be free



Can't you see

All love's luxuries

Are here for you and me



And when our worlds they fall apart

When the walls come tumbling in

Though we may deserve it

It will be worth it



Bring your chains

Your lips of tragedy

And fall into my arms



And when our worlds they fall apart

When the walls come tumbling in

Though we may deserve it

It will be worth it

och så här är det. Här och nu, ingenting annat. Och idag är det många dagar sedan jag sist hörde av M. Jag kan inte sluta tänka sönder saker. Om jag slapp mitt huvud...bara för inatt.

Jag försöker att göra mitt bästa men jag vet inte vad jag kan lyckas med just nu.

NA

Jag var på mitt första NA-möte idag. Och det tar tid att samla alla mina tankar för att kunna komma fram till saker. Mycket av det som sades på mötet träffade mig rätt i hjärtat. Naturligtvis kan jag inte dela med mig av vad som sades, men låt oss säga att jag trivdes. S släpade dit mig och jag satt med min varböld och skruvade på mig. Men sen började jag lyssna iallafall och det fanns mycket erfarenhet i det rummet. Jag kommer att gå tillbaka nästa Torsdag. Jag tror jag vill det. Jag vet inte varför jag vill det just nu, men jag vet att jag vill, på något konstigt sätt.

När vi går hem på den ringlande farleden håller jag i S och vet liksom inte var jag ska börja. Fast nu har jag tagit steget dit, sen att jag har 2756576587 kilometer kvar är inte riktigt vad jag behöver tänka på just nu.
Just nu lyssnar vi på Kings of convenience - I'll rather dance with you

ReLapse

Relapse.

Så stavas det och så heter det. När jag kommer hem på nattkröken sitter han och ser på mig med de mest gudaskänkta melerade ögon som världen skapat och säger ingenting förrän jag säger det. Vad gör jag; jag blir arg. Jag stöter bort honom och säger att jag ska åka. Jag är förbytt, drogen i mig tar över känslolivet precis som han säger. Vi sitter länge och pratar och han blir ledsen som fan, för jag kan inte tala gott om mig själv. Det funkar inte så. Och han säger

"Konceptet Loo, den där Loo som alla ringer till, henne är inte jag tillsammans med. Jag är tillsammans med den rädda Loo, den lilla Loo, hon som ligger bredvid mig just nu. Och henne vägrar jag förlora"

Jag fyller 26 på Söndag. Jag kommer att bjuda mina närmaste hem till S på Lördag för någon form av firande. Det är ett antal dagar and counting sedan jag sist hörde från M. Han straffar mig alltså.
Och idag är det varmt på balkongen. Jag vaknar varm som så många gånger förr och svär åt mig själv. Jag håller på att få ännu en jävla böld (!) och den är inte nådig. Se upp med muskulära nålar, people.

Och idag lyssnar jag på Gigi D' Agostino - Magic Box för att påminna mig om vad som är verklighet:

"Last night I had a dream
Where I was all alone walking on the street
My carillon and me
Were two inseparable stranger melodies

My carillon and me
Were dancing on the world to eternity

Nobody was around
The silence and the gloom were so profound
I started to explore
But you were the only one I was looking for

I've never had a dream
Where I was singing that stranger melody
My carillon and me
Were dancing on the world 'till eternity, yeah

My carillon and me
Were dancing on the world for eternity

Now that I am awake
I still feeling the call that I won't forsake, no
It's an illusive love
That you contain into strange seven notes..."

Still got the blues

Årstiden, ja. Inatt kunde jag inte sova. Månen var full och lederna värkte. Jag vankade av och an i rummet och kände krypningarna. S vaknade då och då och kramade om mig. Senare under natten drömmer jag en bisarr dröm; Jag kraschar med ett flygplan tillsammans med ett gäng ungdomar på någon slags hemsökt ö, variant "The beach" möter "lost". Jag är tillsammans med någon slags helyllekille som först inte vill kännas vid mig. Det är en suggestiv stämning i drömmen, den är obehaglig. Jag går omkring som någon form av enda människa som tänker. Det är upp till mig att lista ut hur vi ska ta oss därifrån, för de andra blir liksom hjärntvättade och anpassar sig bara. De bygger hus och börjar lyda under någon slags stor ledare, en stor man som man aldrig ser till. Mot slutet av drömmen blir det helt vrickat; den här mannen har funnit ett sätt att resa mellan dimensionerna, så han kan resa "in" i mina vänner och få dem till att göra helt sjuka saker. När han besätter dem är jag den enda som ser det, men sedermera vaknar min pojkvän och han inser också hur det är ställt. Han reser iväg med en bananbåt för att ta reda på hur det hela är uppbyggt. När han återvänder är han dunderstark, han har också fått förmågan att resa mellan dimensionerna (á la matrix), och tillsammans ska vi på Det Stora Mötet där vi ska slåss mot den här sjuka snubben, trollkarlen eller vad det är. Naturligtvis vaknar jag innan jag hinner få reda på om vi klarar oss eller inte. Det finns en obehaglig känsla i maggropen efter den där drömmen. Jag kan bara tyda delar, men så är det när man är mitt i nånting.

Idag lyssnar jag på Gary Moore, Muddy Waters, John Lee Hooker
och Michael Andrews feat. Gary Jules - Mad world (alternate version)

"All around me are familiar faces
Worn out places
Worn out faces
Bright and early for the daily races
Going no where
Going no where
Their tears are filling up their glasses
No expression
No expression
Hide my head I wanna drown my sorrow
No tomorrow
No tomorrow
And I find it kind of funny
I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying are the best I've ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles it's a very very
Mad world
Mad world
Children waiting for the day they feel good
Happy birthday
Happy birthday
Made to feel the way that every child should
Sit and listen
Sit and listen
Went to school and I was very nervous
No one knew me
No one knew me
Hello teacher tell me what's my lesson
Look right through me
Look right through me
And I find it kind of funny
I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying are the best I've ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles it's a very very
Mad world
Mad world
Enlarging your world
Mad world"

Tävling - Gissa vad det är?

Som hälsning från Herr L.M, så har vi kollektivt en förfrågan; kan någon gissa vad FAN det här är? Det som är ovanpå myntet, alltså, inte myntet. Vi undrar själva, och vinnaren i tävlingen "gissa pluggen", vinner ömhetsbetygelser i denna blogg samt L.M:s "oändliga tacksamhet". Så - VAD FAN är det här för plugg? Kan du svaret? Kommentera i bloggen :)

Möt mig på vägen

Jag drömmer att jag och mamma blir vräkta, precis som vi blev så många gånger på den gamla tiden då hon inte betalat räkningarna. Det var en major upptrappningsscen där jag försökte rädda alla mina saker, precis som förr. Vi lämnade alltid hälften av våra saker i lägenheten och mycket har jag förlorat genom åren då jag blev runtflyttad i en sisådär 14 lägenheter på sex år, av en tablettmissbrukande mor som levde sitt liv med att fly, fly undan allt. Allt förutom den subjektiva verkligheten.

För, ni förstår; ni som tror att man tar droger enbart för att "fly verkligheten", ni är illa ute i medvetandets korridorer. Det handlar om så mycket mer än det, det handlar om så mycket mindre. Droger är subjektiva, så som verkligheten; men i grund och botten handlar det mer om en själv och ens relation till andra än vad det handlar om den så kallade "verkligheten" som samhället inte tycker om att man "flyr", vad det nu innebär. För de flesta vardagsdroger är inte reality-altering, alltså, verklighetsförvrängande. Amfetamin tar dig nära, nära allting, du ser saker för vad de är och mer än så. Heroin plockar upp ett skal från ditt inre och placerar på din utsida. Så som du gjorde när du var liten och allt var läskigt och du gömde dig under täcket, för...om jag blundar så ser de mig inte.

Men hur som helst; i drömmen gick jag omkring och försökte få hjälp med att flytta ifrån min mor. Jag gick med en gammal kompis, en blond tjej som hjälpte mig runt på Konsum. Jag höll en schimpans i handen som jag hittat någonstans, samtidigt som jag pratade med M i telefon. Jag förklarade att jag lyckats skaffa mig en lägenhet och han hummade bara, på det där sättet han hummar när han är besviken på mig. Drömmen slutar med att jag vaknar, ensam i S säng. Jag kliver upp och ringer honom. Han är på jobbet. Jag sätter mig vid datorn och rensar huvudet med Rob Zombies gamla "Superbeast". Tittar på filmen jag gjort av mormor och mig. Blir tårögd. FAN VAD JAG SAKNAR DIG MORMOR. Jag vet varken ut eller in i den här världen. Jag vet inte vilka vägar jag ska välja. Jag vet inte vem jag borde ringa. Jag vet inte längre! Ärligt! Det är helvete att sluta knarka, det är helvete att veta vad jag borde upprätthålla. Det är helvete att hitta sig själv. Det är helvete att lämna sig själv på vägen.

S får mig att skratta tills jag kiknar. Han står där, va. Med sina skrattgropar och sina streetwearbyxor, och säger "nej, Loo, du ska inte ner i hålet. Sparka och skrik hur mycket du vill, men jag håller i". Jag begriper inte hur det gick till, det här. Han, såsom många andra, blev tvungen att gå bakom min rygg och lära känna mig. Han gör minen med ögonbrynen och lägger en arm för mig att sova på. I mörkret är man inte lika rädd.

Jag är arg idag. Jag är arg, för jag drömmer om M, om mamma, om flutna tider som gör ont i mig att drömma om. FAR ÅT HELVETE, medvetandet, du får mig inte dit du vill.
M hör inte av sig. Jag vågar inte ringa heller. Jag tror att saker vittrar sönder.
Men om två timmar är S hemma. Och han läker inga sår, han är inte min far som hindrar mig, han är inte min emotionella spärrvakt. Men han är fucking close.

Mormoner - Och...Hormoner?

En kul sak som kommer att få er att garva ihjäl er; Igår, när jag och S kom från Waxholm och mammans spektakulära femtioårskalas, så möter vi på en trevlig karl i skjorta och slips. Han ställer oss frågan; "Tror ni att döden är en punkt eller ett komma?" - Jag svarar natrurligtvis "Inget av dom, döden är en dörr". Han lyser upp och börjar berätta om Jesu Kristi Kyrka. Journalistslyna som jag ändå är någonstans djupt in i mig (ehm..) så börjar jag ställa frågor, och ger honom en chans att förklara sig. Det slutar med att jag och S ger dem våra telefonnummer, och idag ringde de och bjöd oss på mormonkalas (!) imorgon. En spektakulär picknick á la mormoner, med andra ord. Lugn nu people; jag har inga intentioner att bli mormon, eller kristen, jag är där i rent undersökande syfte, för att se hur mycket säljteknik de kommer att använda och vad det är folk pysslar med på de där kristna jävla tillställningarna egentligen.

Tillsvidare bakar jag havrekakor och hånglar upp Mr.S.
Stay tuned för mormonuppdatering, people.

Sometimes pleasure is the key

Så..jag och S tog oss via bussar, tunnelbanor och, hör och häpna - färjor, ut till S mor och hennes 50årskalas igår. Vi anlände naturligtvis först av alla. Gästerna anlände med gigantiska presenter och jag och S satt och hängde med S småsystrar. De är dödssköna, de där systrarna. Jag hörde hur låten spelades om och om igen i mitt huvud och stående där, på färjan mot evigheten, skänkte jag förstås M en tanke. Jag har inte hört av honom sedan vi tekniskt sett grälade lite förra veckan då jag kommit hem. Det är inte bara S som kommit emellan, det är så mycket mer. Men jag kan ingenting göra.

M har statuerat att jag inte får plats i hans vardag, han har statuerat att jag är en outsider i hans telefonbok. Han är den mest intelligenta man jag någonsin sett men känslolivet är tydligen inte på lika höga gradtal. Jag låtsas som om det inte bekommer mig att min bästa vän och närmaste man, mannen med ett eget liv som jag av naturliga skäl inte får plats i, mannen med en egen tillvaro som jag inte kan presenteras i, helt och hållet lämnar mig i radiotystnad. Jag har dels mig själv att skylla som svikit honom, men vem FAN har inte HAN svikit? Vem FAN har inte spenderat tusentals timmar med att leva i den värld som han byggt upp? Jag vet att jag är ett fuckup som skjuter bort alla mina vänner, jag vet att jag är ett jävla cp som inte kan kombinera mitt hjärtas människor i en och samma bubbla men faktum är; Jag är en sidotrigger för M. Jag är slingan i Depeche Mode's "Barrell of a gun".

Hur som helst, gårdagen. S och hans mor hamnade i gräl angående S systers rökning. Innan detta hade vi hunnit konversera både buffén och gästerna. S mor fick grodor av oss och vi stod liksom och hängde och drack fördrinkar och agerade "barn". Det var annorlunda faktiskt.

"Baby did a bad, bad thing..." sjunger Chris Isaak och jag sitter nära S balkong med min egen dator inkopplad. S är rastlös och tystlåten. Vi diskuterar olika PC-spel och som gammal LAN:are så måste jag promota StarCraft - Brood War så här i mitten av allt. Jag dundrar på DJ Tomcraft med Overdose och påminner mig själv om min födelsedag nästa Söndag. Mitt innersta vill verkligen inte bli 26 år, mentalt är jag ju för helvete en jävla femtonåring. Men jag låtsas att jag fyller 22 istället, slipper därmed ta ansvar för mitt vrickade liv och sväljer ett frimärke. Jag blir lite gråtfärdig av att se Vangelis-mappen i mitt winampLibrary, för det påminner mig faktiskt ännu en gång om förflutna tider.

Jag måste gå nu; jag återkommer.

The way you make me feel

Ja, mina vänner. Det är Lördag och vad har vi lärt oss av verkligheten?
"Stars
ain't what they used to be
they are average people like you and me.."
Karl Bartos säger det så rent och klart i "15 minutes of fame" men visste ni att det var verklighet? I John B:s version av American Girls lever man farligt. Hur som helst; Det som gäller nu är ändå Jamie Cullum. "All at sea" dikterar sanningen;
"I'm all at sea
where no-one can bother me
forgot my roots
just me and the thoughts
sitting far away..."

Idag ska jag och S på hans mors 50-årskalas. Oh the glory, jag älskar släkthappenings. Jag minns alldeles för väl de gamla goda dagarna med mitt ex; hur hans aspackade far jagade in mig i en husvagn eftersom jag vägrade dansa kring en midsommarstång. Jag minns blickarna från hans mor och syster, ni vet, den där sortens blick som bara kvinnor kan ge varandra, helt omärkbart utan att den närvarande pojkvännen ser det, och hur utanför man genast känner sig. De ler mot en och de frågar om man vill ha påtår men bakom de där fina minerna så ser man; du är inte den kvinnan de hade tänkt sig åt sin son. Du är den misstänkte, den felande länken på bag-in-box-spillda utomhuskalas. Just det utanförskapet med min föredettas familj, känslan av att aldrig riktigt höra till, känslan av att inte veta vad fan de snackar om när de bollar barn-arbete-skola-jobb på ytliga manér fastän de är familj och ju borde känna varandra, mamman som ständigt ojar sig om det hon gör är tillräckligt, den nya mannen i familjen som skiter i allting och läser sportbilagan med Travet på högsta volym, skärmad från resten av familjen som en slags karantänhund. NEJ, säger jag. Men mina farhågor är inte verklighet; S familj, hör och häpna, jag älskar dom.

Jag tycker om hans far, hans mor och hans syskon och jag lovar att jag kommer älska resten också. Jag har fan aldrig varit i en relation tidigare där jag inte bara är kär i föremålet, utan även föremålets familj. Det är för att jag inte känner mig som en jävla utomjording där. Det är för att de välkomnar mig och pratar på DET DÄR sättet och precis hela hans bakgrund kan jag liksom rita upp i mitt inre. Mitt ex var det förstås andra bullar med men nu ska inte jag sitta och jämföra. Jag har alltså varit singel i ett år och åtta månader innan jag mötte S. Det verkar vara slut med det. Jag har väl låtit det krypa fram i den här bloggen, lite långsamt, ni vet, man tar inte ut bullarna ur ugnen innan de är klara. Men jag kanske måste erkänna i klartext nu då: Jag har ett slags förhållande. Och jag tror att jag gillar det.

Full rapport om femtioårskalaset väntas senare, mina små kex.

Porcelain

Tåg som susar ner mot Östgötaskogarna och jag har ett bestående intryck av staden med mig som jag vet att jag kommer att bli av med. En blick in i vindrutan och jag känner röksuget och nervositeten men jag lugnas av en hand. Och vi når fram dit vi skall i tid och med exakta definitioner och möts av L. L är en man som sett sidor av livet som de flesta inte ens vill höra talas om och det syns i ögonen på de som är av samma sort och principer som en själv att det inte är lönt att ljuga eller ens försöka försköna denna så kallade verklighet; vilket jag inte hade tänkt från början. Det är ungefär här som den där gamla låten börjar spelas i mitt huvud, Baker Street:

"This city desert makes you feel so cold.
It's got so many people but it's got no soul
And it's taking you so long
To find out you were wrong
When you thought it had everything"

Och solen ligger över mig om morgnarna. Jag sitter och pratar med S och L om precis allting. Jag skjuter 22-kalibrigt gevär och visar mig inte vara helt tokig på det. Vi åker båt och liksom inandas det där simpla lugnet som de talar om, de visa, när de hänvisar till hur Livet Skall Levas. Allt det jag vet att jag måste berätta om min resa, det finns härinne i huvudet men just nu ville jag mest meddela att jag är up and running igen. Min egen dator står hemma hos S nu och allting fungerar som det skall, så jag kommer alltså tillbaka till Blogglivet igen.
Jag har varit på detoX och på semester och det första jag tänker när jag kommer hem är både bra och dåliga saker.

Och L; dina skivor kommer snart på posten.
Mer imorgon.
Godnatt på er.