ReLapse

Relapse.

Så stavas det och så heter det. När jag kommer hem på nattkröken sitter han och ser på mig med de mest gudaskänkta melerade ögon som världen skapat och säger ingenting förrän jag säger det. Vad gör jag; jag blir arg. Jag stöter bort honom och säger att jag ska åka. Jag är förbytt, drogen i mig tar över känslolivet precis som han säger. Vi sitter länge och pratar och han blir ledsen som fan, för jag kan inte tala gott om mig själv. Det funkar inte så. Och han säger

"Konceptet Loo, den där Loo som alla ringer till, henne är inte jag tillsammans med. Jag är tillsammans med den rädda Loo, den lilla Loo, hon som ligger bredvid mig just nu. Och henne vägrar jag förlora"

Jag fyller 26 på Söndag. Jag kommer att bjuda mina närmaste hem till S på Lördag för någon form av firande. Det är ett antal dagar and counting sedan jag sist hörde från M. Han straffar mig alltså.
Och idag är det varmt på balkongen. Jag vaknar varm som så många gånger förr och svär åt mig själv. Jag håller på att få ännu en jävla böld (!) och den är inte nådig. Se upp med muskulära nålar, people.

Och idag lyssnar jag på Gigi D' Agostino - Magic Box för att påminna mig om vad som är verklighet:

"Last night I had a dream
Where I was all alone walking on the street
My carillon and me
Were two inseparable stranger melodies

My carillon and me
Were dancing on the world to eternity

Nobody was around
The silence and the gloom were so profound
I started to explore
But you were the only one I was looking for

I've never had a dream
Where I was singing that stranger melody
My carillon and me
Were dancing on the world 'till eternity, yeah

My carillon and me
Were dancing on the world for eternity

Now that I am awake
I still feeling the call that I won't forsake, no
It's an illusive love
That you contain into strange seven notes..."