söndag, augusti 13

800813;s födelsedagstal 2006-08-13 11:38

Tack alla ni som kom och gjorde min födelsedagsfest. Tack! Ni är underbara.

en stilla tystnad för de som fortfarande lider därute ett stilla lugn för de som inte slutat begära
en sekund av reflektion
för de som ännu inte hittat hem
för de med hål i sitt bröst

sprakelisprak och champagnebubbel i magen
till trots
en stilla tystnad till någon jag tror jag förlorat
och som jag bara väntar på
ska höras genom bruset
jag är inte mycket
jag är bara det ni ser

när jag var liten satt jag ofta vaken om nätterna och längtade till att bli vuxen.
Jag hade sådana ideér om hur det skulle vara.
"Vad vill du bli när du blir stor, Loo?" sa min lärare, anders wallgren, i fjärde klass.
"tagen på allvar" svarade jag.
"Vilka mål kommer du uppnå innan du fyllt tjugofem, Loo?"
"Ensamheten" sa jag som den enklaste saken i världen.
Jag hade rätt om mig själv tusen gånger om, för jag har aldrig kommit över den där känslan.
Det ekande vakuumet inuti. Ingenting kan mätta det. Jag är inget mirakel. Jag kan inte rädda er värld. Förlåt. Ni hoppades på mig, men jag kan inte.
Ni måste hjälpa till. Vi kanske kan få tron tillbaka tillsammans eller en och en, men så här..så här kommer vi ingenstans.

Jag är tjugosex år idag och vad har jag för livsvisdomar att dela med mig av?
Besvikelser. Resignationer. Temporära lyft. Ups and downs. You know the story.
Om ett år? Vad vet jag då?

Jag kanske vet att ta hand om det lilla jag har, lite bättre.
Kanske har jag vett att ta hand om mig själv lite bättre.
Kanske värderar jag det jag har när jag har det, istället för att sörja det jag haft och förlorat.
Kanske har jag äntligen ett eget piano.
Och har jag det, ska jag spela för dig, min vän. Nätterna igenom ska jag spela för dig. Jag skall låta pedalen trampa och händerna flyga, jag ska klä din smärta i toner och omvandla det till energi. Då ska jag återanvända din outtalade smärta och skapa nytt liv genom flödet i mina händer.
Men bara då; och bara om;
Och ingen kan säga vem jag är imorgon, än minst jag, men...

Det är för er skull jag kämpar och aldrig ger mig. Det är inte för min egen skull. Och jag vill inte ha tacksamhet eller vördnad, none of that, det är trams. Jag vill bara att ni ska veta det.
För er skull fortsätter jag.
Tack vare er orkar jag ändå ta det djupa andetaget och ta vad det nu är som kommer.
Tack vare er.


Tack.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jamen gratulerar på födelsedagen då, bäste motståndare.

Loo sa...

motståndare? nu tar du fel.. tror jag.