Porcelain

Tåg som susar ner mot Östgötaskogarna och jag har ett bestående intryck av staden med mig som jag vet att jag kommer att bli av med. En blick in i vindrutan och jag känner röksuget och nervositeten men jag lugnas av en hand. Och vi når fram dit vi skall i tid och med exakta definitioner och möts av L. L är en man som sett sidor av livet som de flesta inte ens vill höra talas om och det syns i ögonen på de som är av samma sort och principer som en själv att det inte är lönt att ljuga eller ens försöka försköna denna så kallade verklighet; vilket jag inte hade tänkt från början. Det är ungefär här som den där gamla låten börjar spelas i mitt huvud, Baker Street:

"This city desert makes you feel so cold.
It's got so many people but it's got no soul
And it's taking you so long
To find out you were wrong
When you thought it had everything"

Och solen ligger över mig om morgnarna. Jag sitter och pratar med S och L om precis allting. Jag skjuter 22-kalibrigt gevär och visar mig inte vara helt tokig på det. Vi åker båt och liksom inandas det där simpla lugnet som de talar om, de visa, när de hänvisar till hur Livet Skall Levas. Allt det jag vet att jag måste berätta om min resa, det finns härinne i huvudet men just nu ville jag mest meddela att jag är up and running igen. Min egen dator står hemma hos S nu och allting fungerar som det skall, så jag kommer alltså tillbaka till Blogglivet igen.
Jag har varit på detoX och på semester och det första jag tänker när jag kommer hem är både bra och dåliga saker.

Och L; dina skivor kommer snart på posten.
Mer imorgon.
Godnatt på er.