Sometimes pleasure is the key

Så..jag och S tog oss via bussar, tunnelbanor och, hör och häpna - färjor, ut till S mor och hennes 50årskalas igår. Vi anlände naturligtvis först av alla. Gästerna anlände med gigantiska presenter och jag och S satt och hängde med S småsystrar. De är dödssköna, de där systrarna. Jag hörde hur låten spelades om och om igen i mitt huvud och stående där, på färjan mot evigheten, skänkte jag förstås M en tanke. Jag har inte hört av honom sedan vi tekniskt sett grälade lite förra veckan då jag kommit hem. Det är inte bara S som kommit emellan, det är så mycket mer. Men jag kan ingenting göra.

M har statuerat att jag inte får plats i hans vardag, han har statuerat att jag är en outsider i hans telefonbok. Han är den mest intelligenta man jag någonsin sett men känslolivet är tydligen inte på lika höga gradtal. Jag låtsas som om det inte bekommer mig att min bästa vän och närmaste man, mannen med ett eget liv som jag av naturliga skäl inte får plats i, mannen med en egen tillvaro som jag inte kan presenteras i, helt och hållet lämnar mig i radiotystnad. Jag har dels mig själv att skylla som svikit honom, men vem FAN har inte HAN svikit? Vem FAN har inte spenderat tusentals timmar med att leva i den värld som han byggt upp? Jag vet att jag är ett fuckup som skjuter bort alla mina vänner, jag vet att jag är ett jävla cp som inte kan kombinera mitt hjärtas människor i en och samma bubbla men faktum är; Jag är en sidotrigger för M. Jag är slingan i Depeche Mode's "Barrell of a gun".

Hur som helst, gårdagen. S och hans mor hamnade i gräl angående S systers rökning. Innan detta hade vi hunnit konversera både buffén och gästerna. S mor fick grodor av oss och vi stod liksom och hängde och drack fördrinkar och agerade "barn". Det var annorlunda faktiskt.

"Baby did a bad, bad thing..." sjunger Chris Isaak och jag sitter nära S balkong med min egen dator inkopplad. S är rastlös och tystlåten. Vi diskuterar olika PC-spel och som gammal LAN:are så måste jag promota StarCraft - Brood War så här i mitten av allt. Jag dundrar på DJ Tomcraft med Overdose och påminner mig själv om min födelsedag nästa Söndag. Mitt innersta vill verkligen inte bli 26 år, mentalt är jag ju för helvete en jävla femtonåring. Men jag låtsas att jag fyller 22 istället, slipper därmed ta ansvar för mitt vrickade liv och sväljer ett frimärke. Jag blir lite gråtfärdig av att se Vangelis-mappen i mitt winampLibrary, för det påminner mig faktiskt ännu en gång om förflutna tider.

Jag måste gå nu; jag återkommer.