söndag, augusti 27

Heart Films

>Igår fick vi ihop ett rejält crew på grönan. Jag åkte slänggungor, bläckfiskar och allt vad det var. Men jag gick runt med en ständig känsla i maggropen; som om jag letade efter någon. Missförstånd och oro. Och det är klart; jag gjorde mitt allt. Jag ville verkligen att lilla J skulle ha e fantastic time. Vi åkte till S som hade en mini-technofest mitt i allt. Vackert med UV och allt vad det är; och där kände jag det igen. Den kvävande känslan. Känslan av att jag är på fel ställe, med fel saker, med fel jävla ursäkter. Känslan av att jag måste UT, bort, BORT och UT igen. Den stannar kvar när jag åker tunnelbana och den kommer krypande som ett illamående när jag får syn på någon som kände mig en gång.


Jag vet inte vad jag håller på med. I någonting. Jag har en fet formsvacka och allt jag vill är att gå med mina nya skolsaker som jag fick av Lott, till skolan, och vara elle woods och fucking briljant. Och jag pratar i telefon med M, som har den här sarkastiska sidan som alltid får mig att skratta; och jag kan inte vara arg på fanskapet för han är den han är och det är jag med; we are non of us flawless. "And it feels like shame, cause you know it's too much truth in everything he claims.."

Men åter till igår; Vi gick med crew och fullfjädrad TBC-skylt och hoppade över spärrarna på grönan, för vi hade insiders som fixade in oss gratis. Sedan förvirring och splittring, men vi sköt på saker och bankade på saker och vrålade lite och åkte en hel del. Och så den FÖRBASKADE känslan - Jag är på fel plats, jag är på fel plats, det här är inte jag, det här är inte vi, det fungerar inte, jag kan inte leva under de här premisserna, jag kan inte andas. Jag KVÄVS. Det går upp för mig när jag sitter och ser de vackra ljusen på karusellerna snurra, i kombination med den där doften jag alltid älskat, att jag borde vara någon annanstans just nu. Men ändå här. Vilket är sjukt.

Så jag undviker middagen idag och vägrar gå upp och S blir förkrossad. Självklart. Och sedan gör jag det. För neuronerna orkar inte.

"My heart stops missing a beat.."

Imorgon ska jag till skolan. Och jag ska vara den bästa Loo som går.
Tack till Liselott för att du är den bästa bästa finaste människan som finns och allt stöd till dig i ditt liv, och allt tack för ditt tålamod, din goda energi när du ser att jag vacklar lite, och för dina medhållande fniss. Without you darling, vore jag en sämre människa. Du är en vän som får en annan vän att växa. Tack också till Marija, till Bror och till Zvonimir för att ni accepterar mig för den jag är. Tack S och tack till L.M för telefonstöd. Jag vet inte vad jag ska säga till er när jag är som jag är. Jag vill vara den som ger ER saker men istället måste jag ta emot eftersom jag är så sabla svag. Jag vill vara den som ger.

S lillasyster är by the way en helt underbar unge. Jag får major beskyddarinstinkter och fixar hennes hår och smink och åker karuseller med henne och känner mig levande. Tonåringar kan vara underbara, och jag känner att jag hör till, att jag gör skillnad när jag får den här lilla saken att le. För hon behöver det, precis som alla andra. Jag tycker om att vara med tonåringar för jag minns hur det var att vara där. Jag minns hur jag tänkte och tyckte och akta dig om någon kommer i närheten av mina skyddslingar, då smäller det så att de önskade att de aldrig tittat på mina små. INGEN kommer i närheten av mina skyddslingar, vänner eller systrar eller plastsystrar, det bubblar i mig bara någon försöker. Jag känner hur aggressionerna bara VÄXER och jag kan inte göra något åt det. Jag vill skydda dom från allt jag behövt utstå. Jag vill skydda människor från pressen som andra utsätter dom för.


Playlist:

1. Trio Töykeät - Heart films
2. Pet shop boys - Can you forgive her?
3. Shamonk - Frog in the hat [http://www.shamonk.ignitioncrew.com]
4. Culture Beat - Dr.Feelgood
5. Faithless - Insomnia


3 kommentarer:

Anonym sa...

du däger allt på ett oteoligt bra sätt grönan var underbar med dig darling

Anonym sa...

Tack för att du ger mig möjligheten att hjälpa dig med det lilla jag kan...

Loo sa...

S:
Ja, fast gungjävlarna var fan inte min kopp te!

L.M: Det är ingen ansträngning att försöka lyssna, bara att ta till sig. :)