Möt mig på vägen

Jag drömmer att jag och mamma blir vräkta, precis som vi blev så många gånger på den gamla tiden då hon inte betalat räkningarna. Det var en major upptrappningsscen där jag försökte rädda alla mina saker, precis som förr. Vi lämnade alltid hälften av våra saker i lägenheten och mycket har jag förlorat genom åren då jag blev runtflyttad i en sisådär 14 lägenheter på sex år, av en tablettmissbrukande mor som levde sitt liv med att fly, fly undan allt. Allt förutom den subjektiva verkligheten.

För, ni förstår; ni som tror att man tar droger enbart för att "fly verkligheten", ni är illa ute i medvetandets korridorer. Det handlar om så mycket mer än det, det handlar om så mycket mindre. Droger är subjektiva, så som verkligheten; men i grund och botten handlar det mer om en själv och ens relation till andra än vad det handlar om den så kallade "verkligheten" som samhället inte tycker om att man "flyr", vad det nu innebär. För de flesta vardagsdroger är inte reality-altering, alltså, verklighetsförvrängande. Amfetamin tar dig nära, nära allting, du ser saker för vad de är och mer än så. Heroin plockar upp ett skal från ditt inre och placerar på din utsida. Så som du gjorde när du var liten och allt var läskigt och du gömde dig under täcket, för...om jag blundar så ser de mig inte.

Men hur som helst; i drömmen gick jag omkring och försökte få hjälp med att flytta ifrån min mor. Jag gick med en gammal kompis, en blond tjej som hjälpte mig runt på Konsum. Jag höll en schimpans i handen som jag hittat någonstans, samtidigt som jag pratade med M i telefon. Jag förklarade att jag lyckats skaffa mig en lägenhet och han hummade bara, på det där sättet han hummar när han är besviken på mig. Drömmen slutar med att jag vaknar, ensam i S säng. Jag kliver upp och ringer honom. Han är på jobbet. Jag sätter mig vid datorn och rensar huvudet med Rob Zombies gamla "Superbeast". Tittar på filmen jag gjort av mormor och mig. Blir tårögd. FAN VAD JAG SAKNAR DIG MORMOR. Jag vet varken ut eller in i den här världen. Jag vet inte vilka vägar jag ska välja. Jag vet inte vem jag borde ringa. Jag vet inte längre! Ärligt! Det är helvete att sluta knarka, det är helvete att veta vad jag borde upprätthålla. Det är helvete att hitta sig själv. Det är helvete att lämna sig själv på vägen.

S får mig att skratta tills jag kiknar. Han står där, va. Med sina skrattgropar och sina streetwearbyxor, och säger "nej, Loo, du ska inte ner i hålet. Sparka och skrik hur mycket du vill, men jag håller i". Jag begriper inte hur det gick till, det här. Han, såsom många andra, blev tvungen att gå bakom min rygg och lära känna mig. Han gör minen med ögonbrynen och lägger en arm för mig att sova på. I mörkret är man inte lika rädd.

Jag är arg idag. Jag är arg, för jag drömmer om M, om mamma, om flutna tider som gör ont i mig att drömma om. FAR ÅT HELVETE, medvetandet, du får mig inte dit du vill.
M hör inte av sig. Jag vågar inte ringa heller. Jag tror att saker vittrar sönder.
Men om två timmar är S hemma. Och han läker inga sår, han är inte min far som hindrar mig, han är inte min emotionella spärrvakt. Men han är fucking close.